Bhumi Khanda · Chapter 111
Nahusha Approaches Hunda's City
Verse 1 (padma.2.111.1)
कुंजल उवाच । निर्गच्छमाने समराय वीरे नहुषे हि तस्मिन्सुरराज तुल्ये । सकौतुका मंगलगीतयुक्ताः स्त्रियस्तु सर्वाः परिजग्मुरत्र
kuṁjala uvāca nirgacchamāne samarāya vīre nahuṣe hi tasminsurarāja tulye sakautukā maṁgalagītayuktāḥ striyastu sarvāḥ parijagmuratra
Kunjala said: As that hero Nahusha, equal to the king of gods, set out for battle, all the women, filled with wonder, went along with him, singing songs of good omen.
Verse 2 (padma.2.111.2)
देवतानां वरा नार्यो रंभाद्यप्सरसस्तथा । किन्नर्यः कौतुकोत्सुक्यो जगुः स्वरेण सत्तम
devatānāṁ varā nāryo raṁbhādyapsarasastathā kinnaryaḥ kautukotsukyo jaguḥ svareṇa sattama
O worthy one, the finest women of the gods, apsaras led by Rambha, and kinnara-women too, eager with wonder, sang in sweet voices.
Verse 3 (padma.2.111.3)
गंधर्वाणां तथा नार्यो रूपालंकारसंयुताः । कौतुकाय गतास्तत्र यत्र राजा स तिष्ठति
gaṁdharvāṇāṁ tathā nāryo rūpālaṁkārasaṁyutāḥ kautukāya gatāstatra yatra rājā sa tiṣṭhati
The gandharva women too, adorned with beauty and ornaments, went there out of wonder, to where that king (Nahusha) had halted.
Verse 4 (padma.2.111.4)
पुरं महोदयं नाम हुंडस्यापि दुरात्मनः । नंदनोपवनैर्दिव्यैः सर्वत्र समलंकृतम्
puraṁ mahodayaṁ nāma huṁḍasyāpi durātmanaḥ naṁdanopavanairdivyaiḥ sarvatra samalaṁkṛtam
There stood the city of that vile-souled Hunda, named Mahodaya, adorned on every side with divine gardens resembling Nandana itself.
Verse 5 (padma.2.111.5)
सप्तकक्षान्वितैर्गेहैः कलशैरुपशोभितः । सपताकैर्महादंडैः शोभमानं पुरोत्तमम्
saptakakṣānvitairgehaiḥ kalaśairupaśobhitaḥ sapatākairmahādaṁḍaiḥ śobhamānaṁ purottamam
That excellent city was adorned with buildings of seven storeys and their finials, resplendent with banners and great flagstaffs —
Verse 6 (padma.2.111.6)
कैलासशिखराकारैः सोन्नतैर्दिवमास्थितैः । सर्वश्रियान्वितैर्दिव्यैर्भ्राजमानं पुरोत्तमम्
kailāsaśikharākāraiḥ sonnatairdivamāsthitaiḥ sarvaśriyānvitairdivyairbhrājamānaṁ purottamam
— towering like the peaks of Kailasa, reaching the very sky, endowed with every kind of divine splendor, that finest of cities, radiant.
Verse 7 (padma.2.111.7)
वनैश्चोपवनैर्दिव्यैस्तडागैः सागरोपमैः । जलपूर्णैः सुशोभैस्तु पद्मै रक्तोत्पलान्वितैः
vanaiścopavanairdivyaistaḍāgaiḥ sāgaropamaiḥ jalapūrṇaiḥ suśobhaistu padmai raktotpalānvitaiḥ
It was rich with divine forests and groves, with lakes vast as the sea — filled with water, resplendent with red and blue lotuses.
Verse 8 (padma.2.111.8)
प्राकारैश्च महारत्नैरट्टालकशतैरपि । परिखाभिः सुपूर्णाभिर्जलैः स्वच्छैः प्रशोभितम्
prākāraiśca mahāratnairaṭṭālakaśatairapi parikhābhiḥ supūrṇābhirjalaiḥ svacchaiḥ praśobhitam
It was resplendent with ramparts set with great jewels and hundreds of watchtowers, and with moats brimming with clear water.
Verse 9 (padma.2.111.9)
अन्यैश्चैव महारत्नैर्गजाश्वैश्च विराजितम् । सुनारीभिः समाकीर्णं पुरुषैश्च महाप्रभैः
anyaiścaiva mahāratnairgajāśvaiśca virājitam sunārībhiḥ samākīrṇaṁ puruṣaiśca mahāprabhaiḥ
It was adorned with other great jewels, with elephants and horses, thronged with lovely women and men of the greatest splendor.
Verse 10 (padma.2.111.10)
नानाप्रभावैर्दिव्यैश्च शोभमानं महोदयम् । राजश्रेष्ठो महावीरो नहुषो ददृशे पुरम्
nānāprabhāvairdivyaiśca śobhamānaṁ mahodayam rājaśreṣṭho mahāvīro nahuṣo dadṛśe puram
That city named Mahodaya, resplendent with manifold divine glories — that best of kings, that great hero Nahusha, beheld it.
Verse 11 (padma.2.111.11)
पुरप्रांते वनं दिव्यं दिव्यवृक्षैरलंकृतम् । तद्विवेश महावीरो नंदनं हि यथाऽमरः
puraprāṁte vanaṁ divyaṁ divyavṛkṣairalaṁkṛtam tadviveśa mahāvīro naṁdanaṁ hi yathā'maraḥ
At the edge of the city was a divine forest, adorned with divine trees. That great hero entered it, just as an immortal god enters the Nandana grove.
Verse 12 (padma.2.111.12)
रथेन सह धर्मात्मा तेन मातलिना सह । प्रविष्टः स तु राजेंद्रो वनमध्ये सरित्तटे
rathena saha dharmātmā tena mātalinā saha praviṣṭaḥ sa tu rājeṁdro vanamadhye sarittaṭe
That righteous king of kings, upon his chariot, together with Matali, entered the midst of that forest, upon the bank of a river.
Verse 13 (padma.2.111.13)
तत्र ता रूपसंयुक्ता दिव्या नार्यः समागताः । गंधर्वा गीततत्त्वज्ञा जगुर्गीतैर्नृपोत्तमम्
tatra tā rūpasaṁyuktā divyā nāryaḥ samāgatāḥ gaṁdharvā gītatattvajñā jagurgītairnṛpottamam
There beautiful divine women, and gandharvas well versed in the art of song, gathered and began to praise that best of kings in their songs.
Verse 14 (padma.2.111.14)
सूताश्च मागधाः सर्वे तं स्तुवंति नृपोत्तमम् । राजानमायुपुत्रं तं भ्राजमानं यथा रविम्
sūtāśca māgadhāḥ sarve taṁ stuvaṁti nṛpottamam rājānamāyuputraṁ taṁ bhrājamānaṁ yathā ravim
The bards and eulogists too, all of them, praised that best of kings, that son of Ayu, radiant as the very sun.
Verse 15 (padma.2.111.15)
शुश्राव गीतं मधुरं नहुषः किन्नरेरितम्
śuśrāva gītaṁ madhuraṁ nahuṣaḥ kinnareritam
Nahusha listened to that sweet song sung by the kinnaras.