Skip to main content

Patala Khanda · Chapter 116

The Ramayana of the Former Kalpa: Jambavan's Ancient Tale

Chapter 115All chaptersChapter 117

Verse 1 (padma.5.116.1)

सूत उवाच- संध्यावंदनकर्मक्रियतामिति रामो मुनिमाचष्टायम् । उष्णद्युतिरप्यस्तमुपैति द्विजकुलमेतन्नीडमुपैति

sūta uvāca- saṁdhyāvaṁdanakarmakriyatāmiti rāmo munimācaṣṭāyam uṣṇadyutirapyastamupaiti dvijakulametannīḍamupaiti

Suta said: "Let the evening worship now be performed," thus Rama said to the sage that day. The hot-rayed sun too was setting; the birds were returning to their very nests—

Verse 2 (padma.5.116.2)

स्वयमपि संध्यावंदनकामोऽव्रजदुत्तरदिशमुज्झितयानः । हाहाहूहूकृतसंगीतिर्बंदीप्रमुखप्रस्तुतकीर्तिः

svayamapi saṁdhyāvaṁdanakāmo'vrajaduttaradiśamujjhitayānaḥ hāhāhūhūkṛtasaṁgītirbaṁdīpramukhaprastutakīrtiḥ

—and he himself too, desiring to perform the evening worship, set out toward the north, having left his chariot behind; with the Gandharvas Haha and Huhu singing, and eulogists proclaiming his glory—

Verse 3 (padma.5.116.3)

गौतमीतटमुपेत्य राघवो वायुनंदनसुधौतपद्युगः । जांबवत्कृतकरावलंबनः प्रापदुत्तमनदीं तु गौतमीम्

gautamītaṭamupetya rāghavo vāyunaṁdanasudhautapadyugaḥ jāṁbavatkṛtakarāvalaṁbanaḥ prāpaduttamanadīṁ tu gautamīm

Raghava, coming to the bank of the Godavari, his two feet washed by the son of Vayu, and, holding to Jambavan's arm for support, reached that most excellent river, the Godavari.

Verse 4 (padma.5.116.4)

करद्वये धृतकुशः स राघवः प्रागमद्वरुणदिशामथोत्तमाम् । दत्वा ततोऽर्घत्रितयं यथाविधि प्रहृष्टरोमाथ जजाप सोंऽतरे

karadvaye dhṛtakuśaḥ sa rāghavaḥ prāgamadvaruṇadiśāmathottamām datvā tato'rghatritayaṁ yathāvidhi prahṛṣṭaromātha jajāpa soṁ'tare

That Raghava, holding kusha grass in both hands, faced the excellent western direction; and, having then duly offered the threefold libation, his very hairs standing on end with joy, he recited his mantra within himself.

Verse 5 (padma.5.116.5)

संप्रार्थयित्वा वरुणं यथाक्रमं शंभुं वसिष्ठं प्रणनाम राघवः । ताभ्यां कृताशीरगमन्मनःपदं हनूमता क्षालित पादपंकजः । जुहाव वह्नीनथ बंदिमागधैः संस्तूयमानोऽथ विनिर्ययौ बहिः

saṁprārthayitvā varuṇaṁ yathākramaṁ śaṁbhuṁ vasiṣṭhaṁ praṇanāma rāghavaḥ tābhyāṁ kṛtāśīragamanmanaḥpadaṁ hanūmatā kṣālita pādapaṁkajaḥ juhāva vahnīnatha baṁdimāgadhaiḥ saṁstūyamāno'tha viniryayau bahiḥ

Having thus duly prayed to Varuna, Raghava bowed to Shambhu and to Vasishtha; blessed by them, he set out for his own dwelling, his lotus-feet washed by Hanuman; he then offered oblation into the fires, and, praised by his eulogists and bards, went forth outside.

Verse 6 (padma.5.116.6)

प्रहसच्चंद्र किरणैः सुधालिप्तमिवांबरम् । प्रसन्नताराकुसुमं वितानमिव सर्वतः

prahasaccaṁdra kiraṇaiḥ sudhāliptamivāṁbaram prasannatārākusumaṁ vitānamiva sarvataḥ

The sky, laughing with the moon's rays, seemed smeared with nectar; with the clear stars as its flowers, it seemed like a canopy spread over all things.

Verse 7 (padma.5.116.7)

अथागच्छत्सौधतलं वृद्धामात्येन कल्पितम् । नानासनसमोपेतं सभास्थानं ययौ नृपः

athāgacchatsaudhatalaṁ vṛddhāmātyena kalpitam nānāsanasamopetaṁ sabhāsthānaṁ yayau nṛpaḥ

Then he came to the terrace of his palace, arranged by his aged minister; and the king went to the assembly-hall, furnished with many kinds of seats.

Verse 8 (padma.5.116.8)

अथ मुनिं ह्युपवेश्य स राघवः स्वयमपि प्रथमासनमाभजत् । कपिगणाः परितः पृथुविग्रहा रचनयास्थितिमाप्रतिपेदिरे

atha muniṁ hyupaveśya sa rāghavaḥ svayamapi prathamāsanamābhajat kapigaṇāḥ paritaḥ pṛthuvigrahā racanayāsthitimāpratipedire

Having seated the sage there, that Raghava himself also took the foremost seat; and the great monkey-hosts, of vast form, took their places all around, in due order.

Verse 9 (padma.5.116.9)

सुखस्थितं नृपमभिवीक्ष्य स द्विजो वचस्तदा समुचितमाह शंभुः । इहस्थितो भवति समस्तपूजितः कथं कथा नृपवर वर्तते गुहायाम्

sukhasthitaṁ nṛpamabhivīkṣya sa dvijo vacastadā samucitamāha śaṁbhuḥ ihasthito bhavati samastapūjitaḥ kathaṁ kathā nṛpavara vartate guhāyām

Seeing the king comfortably seated, that Brahmin Shambhu then spoke this fitting word: "You, honored here by all, are seated here — what tale, O best of kings, is told in the cave of your heart?"

Verse 10 (padma.5.116.10)

आकर्ण्याथ रघूद्वहो द्विजवचः शुश्रूषुरासीत्कथां । तत्रस्थो निपुणं निवार्यवचनं सर्वैः श्रुतं तत्क्षणात् । शुश्रूषामि कथं महाद्भुततया स्वात्माश्रयामन्यथा । रक्षोबाधनवादिनीमथनृपः किंत्वेतदित्याह च

ākarṇyātha raghūdvaho dvijavacaḥ śuśrūṣurāsītkathāṁ tatrastho nipuṇaṁ nivāryavacanaṁ sarvaiḥ śrutaṁ tatkṣaṇāt śuśrūṣāmi kathaṁ mahādbhutatayā svātmāśrayāmanyathā rakṣobādhanavādinīmathanṛpaḥ kiṁtvetadityāha ca

Hearing the Brahmin's word, that best of the Raghus desired to hear a story; seated there, restraining all skillfully, his word was at once heard by everyone. "I desire to hear that most wondrous tale which concerns my own self, that speaks of the vanquishing of the Rakshasa; but," the king said, "what is this I have heard of another version?"

Verse 11 (padma.5.116.11)

कुंभश्रोत्रवधः पुरा समजनि प्राप्तो दशास्यो वधं । पश्चादित्ययमन्यथा विरचितं रामायणं भाषते । कोऽयं विप्रवरः समस्तजनता नास्तिक्य संपादको । राज्ञांस्थानमुपेत्य वक्ति समया दंड्योऽथ पूज्योऽथवा

kuṁbhaśrotravadhaḥ purā samajani prāpto daśāsyo vadhaṁ paścādityayamanyathā viracitaṁ rāmāyaṇaṁ bhāṣate ko'yaṁ vipravaraḥ samastajanatā nāstikya saṁpādako rājñāṁsthānamupetya vakti samayā daṁḍyo'tha pūjyo'thavā

"Formerly, the slaying of Kumbhakarna took place, and thereafter Ravana, ten-faced, met his death — this is how it is said. Yet here, differently, is told a Ramayana. Who is this foremost Brahmin, who produces unbelief in all the people? Coming into the presence of kings, should he speak with proper authority, be punished, or be honored?"

Verse 12 (padma.5.116.12)

अथाह जांबवानमुं रघूत्तमं कथां प्रति । रामायणं न तावकं त्विदं हि कल्पितं मतम् । समस्तमत्र विस्तराद्वदामि देव तच्छृणु । पंकेरुहस्यसूनुतो मया श्रुतं पुराह्यभूत्

athāha jāṁbavānamuṁ raghūttamaṁ kathāṁ prati rāmāyaṇaṁ na tāvakaṁ tvidaṁ hi kalpitaṁ matam samastamatra vistarādvadāmi deva tacchṛṇu paṁkeruhasyasūnuto mayā śrutaṁ purāhyabhūt

Then Jambavan spoke to that best of the Raghus concerning the story: "This is not, indeed, an invented account, distinct from your own Ramayana. I shall tell you all of it here in full detail, O god; hear it. It was formerly heard by me from the son of the Lotus-born."

Verse 13 (padma.5.116.13)

जांबवंतं विज्ञाप्य रामचंद्रो वचनमाह

jāṁbavaṁtaṁ vijñāpya rāmacaṁdro vacanamāha

Having addressed Jambavan, Ramachandra spoke this word.

Verse 14 (padma.5.116.14)

श्रीराम उवाच- कीर्तय पुराणं मे शुश्रूषुः कुतूहलादहं प्रणीतं तत्केन च विज्ञातम्

śrīrāma uvāca- kīrtaya purāṇaṁ me śuśrūṣuḥ kutūhalādahaṁ praṇītaṁ tatkena ca vijñātam

Shri Rama said: "Recite for me that ancient tale; I am eager to hear it, out of curiosity — by whom was it composed, and how is it known?"

Verse 15 (padma.5.116.15)

जांबवानथ बभाषे हि विधात्रे नमो नमस्तथैव विधुभूषणकेशवाभ्याम्

jāṁbavānatha babhāṣe hi vidhātre namo namastathaiva vidhubhūṣaṇakeśavābhyām

Jambavan then spoke: "Homage, homage to the Creator, and likewise to the moon-crested Shiva and to Keshava."

Verse 16 (padma.5.116.16)

अथ पुरातनं रामायणं कथयामि

atha purātanaṁ rāmāyaṇaṁ kathayāmi

"Now I shall tell that ancient Ramayana—"

Verse 17 (padma.5.116.17)

यस्य श्रवणेनाखिलजन्मसंपादित पापक्षयो जायते

yasya śravaṇenākhilajanmasaṁpādita pāpakṣayo jāyate

"—by the hearing of which the destruction of sin accumulated across all one's births comes to pass."

Verse 18 (padma.5.116.18)

अथ तथापि दशरथो दशरथसमानरथी महीयसा बलेन सुमानसनामनगरजिगीषया पंकेरुहसुतसुतं वसिष्ठमाहूय नमस्कृत्वा मुनिदत्तानुज्ञः शताक्षौहिणीसेनया सहारुह्य तुरंगमं चंद्र समानशरीरमतिरोषसमाविष्टो विष्टरश्रवसमाराध्य दंडयात्रां चकार

atha tathāpi daśaratho daśarathasamānarathī mahīyasā balena sumānasanāmanagarajigīṣayā paṁkeruhasutasutaṁ vasiṣṭhamāhūya namaskṛtvā munidattānujñaḥ śatākṣauhiṇīsenayā sahāruhya turaṁgamaṁ caṁdra samānaśarīramatiroṣasamāviṣṭo viṣṭaraśravasamārādhya daṁḍayātrāṁ cakāra

Then a Dasharatha — a charioteer equal to another Dasharatha in might — desiring, with his vast army, to conquer a city named Sumanasa, summoned Vasishtha, grandson of the Lotus-born, bowed to him, and, having received the sage's leave, mounted a moon-white horse, together with an army of a hundred akshauhinis; filled with fierce resolve, and having duly worshipped Brahma, he set out on his punitive campaign.

Verse 19 (padma.5.116.19)

साध्यो नाम स्वीयया सेनयावृतो दशरथाभिमुखमाययौ योद्धुं युद्धं चान्योन्यमभूत्

sādhyo nāma svīyayā senayāvṛto daśarathābhimukhamāyayau yoddhuṁ yuddhaṁ cānyonyamabhūt

A king named Sadhya, together with his own army, came forth to face Dasharatha in battle; and a war broke out between them.

Verse 20 (padma.5.116.20)

मासमेकं युद्धं कृत्वा दशरथस्तं साध्यं जग्राह

māsamekaṁ yuddhaṁ kṛtvā daśarathastaṁ sādhyaṁ jagrāha

Having fought for a full month, Dasharatha captured that Sadhya.

Verse 21 (padma.5.116.21)

अथ साध्यसूनुर्भूषणोनामाल्पपरिवारो युयुधे दशरथेन

atha sādhyasūnurbhūṣaṇonāmālpaparivāro yuyudhe daśarathena

Then Sadhya's son, named Bhushana, with but a small retinue, fought against Dasharatha.

Verse 22 (padma.5.116.22)

दशरथोऽपि साध्यसूनुं भुवोभूषणमवलोक्य योद्धुमेव नैच्छत्

daśaratho'pi sādhyasūnuṁ bhuvobhūṣaṇamavalokya yoddhumeva naicchat

But Dasharatha, beholding that son of Sadhya, a very ornament of the earth, did not wish to fight him at all.

Verse 23 (padma.5.116.23)

कथमेतादृशं हन्मि चास्मिन्हतेऽस्य कथं पिता भविष्यति कथं तन्माता कथमप्रौढयौवनाप्रियार्या

kathametādṛśaṁ hanmi cāsminhate'sya kathaṁ pitā bhaviṣyati kathaṁ tanmātā kathamaprauḍhayauvanāpriyāryā

He thought: "How could I slay one such as this? And if he is slain, what shall become of his father, what of his mother, and what of his young, not-yet-mature, beloved wife?"

Verse 24 (padma.5.116.24)

अमुष्य हि देहे समालिंगनचुंबनपरिवर्तन नवीनतरदलारविंदपदानि कुसुमानीव दृश्यंते

amuṣya hi dehe samāliṁganacuṁbanaparivartana navīnataradalāraviṁdapadāni kusumānīva dṛśyaṁte

"For upon his very body, the fresh marks left by embraces, kisses, and caresses appear like the petal-marks of a still-tender lotus, like flowers themselves."

Verse 25 (padma.5.116.25)

एतत्समानवर्णवया एतादृशः सुभगः परमप्रीतिवर्द्धनोनाम पुत्रो भल्लूकभक्षितोमृतःस्मृतिपथं प्राप्यापि मां रक्षयितुमिच्छतीव मम हृदयमन्यथा करोति इति मनसा वितर्क्यातिबालकं ग्रहीतुमारभत्

etatsamānavarṇavayā etādṛśaḥ subhagaḥ paramaprītivarddhanonāma putro bhallūkabhakṣitomṛtaḥsmṛtipathaṁ prāpyāpi māṁ rakṣayitumicchatīva mama hṛdayamanyathā karoti iti manasā vitarkyātibālakaṁ grahītumārabhat

"Of the same age and color was my own son, named 'Increaser of Highest Joy,' so fair — devoured and killed by a bear; even now, coming to my remembrance, he seems as though he wishes to protect me, and this turns my very heart against this fight." Reflecting thus in his mind, he set about capturing that mere boy, rather than slaying him.

Verse 26 (padma.5.116.26)

स च साध्योपि पराधीनो बभूव

sa ca sādhyopi parādhīno babhūva

And that Sadhya too thus fell under Dasharatha's power.

Verse 27 (padma.5.116.27)

स च कुमारेण सह पराजय खेदमपि मत्वा सुखमध्युवास च

sa ca kumāreṇa saha parājaya khedamapi matvā sukhamadhyuvāsa ca

And, together with the young prince, though grieving at his own defeat, he came to dwell there in comfort.

Verse 28 (padma.5.116.28)

दशरथोऽपि तत्र मासं स्थित्वा तत्पुत्रसंदर्शनसुखमवलोक्याचिंतयत्

daśaratho'pi tatra māsaṁ sthitvā tatputrasaṁdarśanasukhamavalokyāciṁtayat

Dasharatha too, staying there a month, and beholding the joy of seeing that son of his own, reflected—

Verse 29 (padma.5.116.29)

अहो सर्वदुःखापनोदनक्षममेतन्मुखावलोकनं पुत्रसंवर्द्धनंनाम सर्वराष्ट्रिको मम जयः पुत्रवियोगमनुस्मरतो दुःखाय केवलं भवति

aho sarvaduḥkhāpanodanakṣamametanmukhāvalokanaṁ putrasaṁvarddhanaṁnāma sarvarāṣṭriko mama jayaḥ putraviyogamanusmarato duḥkhāya kevalaṁ bhavati

—"Ah, this very sight of a son's face has the power to dispel every sorrow! What is called 'the raising of a son' is such a thing; my own victory, which brings joy to my whole kingdom, becomes only a cause of sorrow to me, remembering as I do my own son's loss."

Verse 30 (padma.5.116.30)

तदस्य पृच्छां करोमि कथमीदृशो जायते पुत्र इति वितर्क्य तमपृच्छत्

tadasya pṛcchāṁ karomi kathamīdṛśo jāyate putra iti vitarkya tamapṛcchat

"Let me then ask him how such a son as this comes to be born." Reflecting thus, he asked Sadhya.

Verse 31 (padma.5.116.31)

साध्योऽपि सकलमोक्षमार्गं क्षितीशायादिशत्

sādhyo'pi sakalamokṣamārgaṁ kṣitīśāyādiśat

And Sadhya then declared to that lord of the earth the entire path, leading even to liberation.

Verse 32 (padma.5.116.32)

हरीशानौ सहाराध्य सर्वैकादशीरुपोष्य द्वादशीषु ब्राह्मणानाराध्य तत्तत्कालभवं फलपूर्वमन्नाद्यं व्यंजनं पुष्पं च न्यायेन संपाद्य कपिलाघृतेन केशवं स्नापयित्वा मुद्गचूर्णेन संलिप्य स्वादूदकेन स्नापयित्वा सुरभिपाटीरं स्वयमुद्घृष्टं मृगनाभ्यागुरुसारेण वासमेतं देवांगं सर्वमुपलिप्य तुलसीदलैर्यूथिकाकरवीरनीलोत्पलकमल कोकनदद्रो णकुसुम मरुवदमनक गिरिकर्णिकाकेतकीदलपूर्वैर्यथासंभवमभ्यर्च्य द्वादशाक्षरेण पुरुषसूक्तेन वा नाम्ना षोडशोपचारेण वाराध्य प्रणम्य नृत्यं कृत्वा देवं क्षमापयेत्

harīśānau sahārādhya sarvaikādaśīrupoṣya dvādaśīṣu brāhmaṇānārādhya tattatkālabhavaṁ phalapūrvamannādyaṁ vyaṁjanaṁ puṣpaṁ ca nyāyena saṁpādya kapilāghṛtena keśavaṁ snāpayitvā mudgacūrṇena saṁlipya svādūdakena snāpayitvā surabhipāṭīraṁ svayamudghṛṣṭaṁ mṛganābhyāgurusāreṇa vāsametaṁ devāṁgaṁ sarvamupalipya tulasīdalairyūthikākaravīranīlotpalakamala kokanadadro ṇakusuma maruvadamanaka girikarṇikāketakīdalapūrvairyathāsaṁbhavamabhyarcya dvādaśākṣareṇa puruṣasūktena vā nāmnā ṣoḍaśopacāreṇa vārādhya praṇamya nṛtyaṁ kṛtvā devaṁ kṣamāpayet

"One should worship Hari and Isha together; keep the fast of every Ekadashi; on each Dvadashi honor Brahmins with food, drink, and flowers proper to that season, duly prepared; bathe Keshava with the ghee of a tawny cow, anoint him with a paste of ground mung-bean, and bathe him again with sweet water; anoint all his divine limbs, rubbed by one's own hand, with fragrant sandal, musk, and the essence of agaru; worship him, as far as available, with tulasi leaves, jasmine, oleander, blue lotus, lotus, red lotus, drona-flowers, marjoram, damanaka, karnikara, and ketaki-petals; worship him with the twelve-syllable mantra, or with the Purusha-sukta, or by name, with the sixteen offerings; bow to him, dance before him, and beg his forgiveness."

Verse 33 (padma.5.116.33)

तथा व्रतानि विचित्राणि नारायणप्रीणनाय कुर्य्यात्

tathā vratāni vicitrāṇi nārāyaṇaprīṇanāya kuryyāt

"And one should likewise keep various vows, for the pleasing of Narayana."

Verse 34 (padma.5.116.34)

प्रसन्नो भगवान्मुनिरीप्सितं पुत्रं यच्छति तदमुमाराधयस्वेति दशरथमुक्तवान्

prasanno bhagavānmunirīpsitaṁ putraṁ yacchati tadamumārādhayasveti daśarathamuktavān

"When pleased, the blessed one grants the desired son; therefore worship him" — thus Sadhya spoke to Dasharatha.

Verse 35 (padma.5.116.35)

स चापि साध्यं तत्र स्थाप्य गत्वायोध्यां तथा सर्वं कृतवान्

sa cāpi sādhyaṁ tatra sthāpya gatvāyodhyāṁ tathā sarvaṁ kṛtavān

And he, leaving Sadhya established there, went to Ayodhya, and did everything just as told.

Verse 36 (padma.5.116.36)

अथ पुत्रकामेष्टौ समाप्तायामाहवनीयाद्यज्ञमूर्तिः शंखचक्रगदापाणिरुदतिष्ठत् । राजानं च वरं वृणीष्वेत्युक्तवान्

atha putrakāmeṣṭau samāptāyāmāhavanīyādyajñamūrtiḥ śaṁkhacakragadāpāṇirudatiṣṭhat rājānaṁ ca varaṁ vṛṇīṣvetyuktavān

Then, when the son-desiring sacrifice was completed, from the sacrificial fire itself, in the very form of the sacrifice, Vishnu arose, conch, discus, and mace in hand, and said to the king: "Choose your boon."

Verse 37 (padma.5.116.37)

स च राजा वव्रे पुत्रानतिधार्म्मिकान्दीर्घायुषश्चतुरोलोकोपकारकान्देहीति

sa ca rājā vavre putrānatidhārmmikāndīrghāyuṣaścaturolokopakārakāndehīti

And that king asked: "Give me four sons, most righteous, long-lived, beneficial to the world."

Verse 38 (padma.5.116.38)

अथ राजमहिष्यश्चतस्रः कौशल्या सुमित्रा सुरूपा सुवेषा चेति

atha rājamahiṣyaścatasraḥ kauśalyā sumitrā surūpā suveṣā ceti

Now the king had four queens: Kausalya, Sumitra, Surupa, and Suvesha.

Verse 39 (padma.5.116.39)

राजानमब्रुवन्देव प्रतियोषमेकेन पुत्रेण भवितव्यम्

rājānamabruvandeva pratiyoṣamekena putreṇa bhavitavyam

They said to the king: "O god, let one son be given to each of us wives."

Verse 40 (padma.5.116.40)

अथ कौशल्योवाच एष यदि प्रसन्नो देवस्तदायमुत्पद्यतां मम

atha kauśalyovāca eṣa yadi prasanno devastadāyamutpadyatāṁ mama

Then Kausalya said: "If this god is pleased, then let him himself be born as my own son."

Verse 41 (padma.5.116.41)

राजोवाच- मम यदिष्टं तदयं प्रार्थ्यते हरिः । विष्णोप्रसीददेवेश कमलापते शंखचक्रगदाधरविभीषणसृष्टिसमस्तलोकपालादिपूजित पादयुगलशाश्वतहरे नमस्ते नमस्ते एवं स्तुतो भगवानथ राजानमाह

rājovāca- mama yadiṣṭaṁ tadayaṁ prārthyate hariḥ viṣṇoprasīdadeveśa kamalāpate śaṁkhacakragadādharavibhīṣaṇasṛṣṭisamastalokapālādipūjita pādayugalaśāśvatahare namaste namaste evaṁ stuto bhagavānatha rājānamāha

The king said: "That which I desire, I now beg of you, O Hari. Be gracious, O Vishnu, Lord of gods, spouse of Lakshmi, bearer of conch, discus, and mace, terrifying to your foes, whose two feet are worshipped by all the guardians of the world, eternal Hari — homage to you, homage to you!" Thus praised, the blessed one then spoke to the king.

Verse 42 (padma.5.116.42)

माधव उवाच- तव पुत्रो भविष्यामि कौशल्यायाम् । अथ चरुं प्राविशद्धरिः । तं चरुं हि चतुर्धा विभज्य भार्य्याभ्यो दत्तवान्

mādhava uvāca- tava putro bhaviṣyāmi kauśalyāyām atha caruṁ prāviśaddhariḥ taṁ caruṁ hi caturdhā vibhajya bhāryyābhyo dattavān

Madhava said: "I shall become your son, through Kausalya." Then Hari entered into the sacrificial rice-pudding. That charu was divided fourfold, and given to his wives.

Verse 43 (padma.5.116.43)

अथ कौशल्यायां रामो लक्ष्मणः सुमित्रायां सुरूपायां भरतः सुवेषायां शत्रुघ्नो जज्ञे खात्पुष्पवृष्टिश्च पपात

atha kauśalyāyāṁ rāmo lakṣmaṇaḥ sumitrāyāṁ surūpāyāṁ bharataḥ suveṣāyāṁ śatrughno jajñe khātpuṣpavṛṣṭiśca papāta

Then, from Kausalya, Rama was born; from Sumitra, Lakshmana; from Surupa, Bharata; and from Suvesha, Shatrughna; and a rain of flowers fell from the sky.

Verse 44 (padma.5.116.44)

अथ चतुराननः स्वयमुपेत्य जातकर्मादिकाः क्रियाश्चक्रे

atha caturānanaḥ svayamupetya jātakarmādikāḥ kriyāścakre

Then four-faced Brahma himself came and performed the birth-rite and the other ceremonies.

Verse 45 (padma.5.116.45)

त्रिभुवनाभिरामतया राम इति नाम चक्रे रूपशौर्य्यादिलक्ष्मीयोग्यतया लक्ष्मण इत्यपरस्य भुवं भारात्तारयतीति भरतः शत्रून्हंतीति शत्रुघ्न इति नामानि कृत्वा ब्रह्मा स्वभवनं जगाम शिशवश्च वृद्धिमीयुः

tribhuvanābhirāmatayā rāma iti nāma cakre rūpaśauryyādilakṣmīyogyatayā lakṣmaṇa ityaparasya bhuvaṁ bhārāttārayatīti bharataḥ śatrūnhaṁtīti śatrughna iti nāmāni kṛtvā brahmā svabhavanaṁ jagāma śiśavaśca vṛddhimīyuḥ

Because he delighted the three worlds, he was named 'Rama'; because he was worthy of the fortune of beauty, valor, and the rest, the other was named 'Lakshmana'; because he delivers the earth from its burden, the third was named 'Bharata'; and because he slays enemies, the fourth was named 'Shatrughna.' Having given these names, Brahma returned to his own abode, and the infants grew up.

Verse 46 (padma.5.116.46)

अथ पादसंचारिणं बालचंद्र संकाशदर्शनं बिंबाधरमुन्नततिलप्रसूननासं पुरश्चूलिकालंबमान-रत्नपत्रकं श्रवणलोललंबमानकुंडलं वक्षःस्थलविचलित स्थूलमुक्ताहारं विलसत्कार्तस्वरो ब-ह्वलयं सिंजन्मणिकंकणरत्नांगुलीयकं हेममणिरचितश्रोणिसूत्रं सिंजन्ननूपुरोपशोभितपादमंगुलीयोपशोभितपादमध्यांगुलीयकं वज्रांकुशसरोजलांछनशोभितोरुपादतलं तूणीरसदृश जंघं करिकरसदृशोरुं विस्तृतजघनं सूक्ष्ममध्यंवर्तुलावर्तकं गंभीरनाभिमिंद्रनीलशिलाविशा-ल वक्षःस्थलं कंबुग्रीवंचंद्रबिंबसदृशवदनमर्द्धचंद्र सदृशललाटं नीलकुटिलकुंतलं क्रोडासक्तंधूलिभिरापांडुरं फुल्लपद्मदलारक्तविलोललोचनं महेश्वरमिवोद्धूलितभूतिं महेश्वरमिव दिगंबरं रामं कुमारं राजा दशरथो दृष्ट्वा हर्षपरिपूर्णहृदयः पुत्रमालिंग्य चुंबित्वा वक्षस्यालिलिंग दृढम्

atha pādasaṁcāriṇaṁ bālacaṁdra saṁkāśadarśanaṁ biṁbādharamunnatatilaprasūnanāsaṁ puraścūlikālaṁbamāna-ratnapatrakaṁ śravaṇalolalaṁbamānakuṁḍalaṁ vakṣaḥsthalavicalita sthūlamuktāhāraṁ vilasatkārtasvaro ba-hvalayaṁ siṁjanmaṇikaṁkaṇaratnāṁgulīyakaṁ hemamaṇiracitaśroṇisūtraṁ siṁjannanūpuropaśobhitapādamaṁgulīyopaśobhitapādamadhyāṁgulīyakaṁ vajrāṁkuśasarojalāṁchanaśobhitorupādatalaṁ tūṇīrasadṛśa jaṁghaṁ karikarasadṛśoruṁ vistṛtajaghanaṁ sūkṣmamadhyaṁvartulāvartakaṁ gaṁbhīranābhimiṁdranīlaśilāviśā-la vakṣaḥsthalaṁ kaṁbugrīvaṁcaṁdrabiṁbasadṛśavadanamarddhacaṁdra sadṛśalalāṭaṁ nīlakuṭilakuṁtalaṁ kroḍāsaktaṁdhūlibhirāpāṁḍuraṁ phullapadmadalāraktavilolalocanaṁ maheśvaramivoddhūlitabhūtiṁ maheśvaramiva digaṁbaraṁ rāmaṁ kumāraṁ rājā daśaratho dṛṣṭvā harṣaparipūrṇahṛdayaḥ putramāliṁgya cuṁbitvā vakṣasyāliliṁga dṛḍham

Then king Dasharatha beheld the young prince Rama, now toddling on his own feet — his face lovely as the crescent moon, his lower lip red as the bimba fruit, his nose like a raised sesame-blossom, a jeweled leaf-ornament dangling before his crown-lock, swaying earrings restless at his ears, a great pearl-necklace shifting upon his chest, gleaming golden bangles, tinkling jeweled bracelets and rings, a girdle wrought of gold and gems about his waist, anklets ringing sweetly and adorning his feet, rings on the middle toes of his feet, the soles of his feet marked with the beautiful signs of thunderbolt, goad, and lotus, his shins shaped like quivers, his thighs like an elephant's trunk, his hips broad, his waist slender and rounded, his navel deep, his chest broad as a sapphire slab, his neck marked like a conch-shell, his face resembling the orb of the moon, his brow like a half-moon, his hair dark and curling, dusted pale with the dust he had rolled in, his eyes restless and reddened like the petals of a full-blown lotus, ash-smeared like Maheshvara himself, and, like Maheshvara, clad only in the directions — beholding this child Rama, the king, his heart brimming with joy, embraced his son, kissed him, and clasped him tightly to his chest.

Verse 47 (padma.5.116.47)

अथ कुमारोपि पार्श्वेनास्यांकमारोप्य कलकलितलोचनो यत्किंचिदुवाच

atha kumāropi pārśvenāsyāṁkamāropya kalakalitalocano yatkiṁciduvāca

And the young prince too, mounting his father's lap from the side, his eyes sparkling with delight, babbled something or other.

Verse 48 (padma.5.116.48)

याचमानमितस्ततो वीक्षमाणः तात गच्छेशये तात क्रीडामि तातेत्यादिपुत्रसुखमनुभूयानुभूय निर्वृतिं ययौ

yācamānamitastato vīkṣamāṇaḥ tāta gaccheśaye tāta krīḍāmi tātetyādiputrasukhamanubhūyānubhūya nirvṛtiṁ yayau

Looking here and there, begging for things: "Father, let's go," "Father, I'm lying down," "Father, I'm playing" — thus, savoring again and again the joy of his son, the king attained deep contentment.

Verse 49 (padma.5.116.49)

अथ कदाचिद्भोक्तुमागते राजनि रामचंद्रो बालक्रीडासक्तहृदयो बहुक्रीडनकरकमल उत्प्लुत्य धावमानो नरपतिपुरःस्थितमणिखचितसुवर्णभाजनस्थमन्नं वामकरेण गृहीत्वा राजनि चिक्षेप इदमपि राजा सुखाय मेने । एतादृशान्यन्यानि चकार रामचंद्रः

atha kadācidbhoktumāgate rājani rāmacaṁdro bālakrīḍāsaktahṛdayo bahukrīḍanakarakamala utplutya dhāvamāno narapatipuraḥsthitamaṇikhacitasuvarṇabhājanasthamannaṁ vāmakareṇa gṛhītvā rājani cikṣepa idamapi rājā sukhāya mene etādṛśānyanyāni cakāra rāmacaṁdraḥ

Once, when the king had come to dine, Ramachandra, his heart absorbed in childish play, his hands full of many toys, leapt up and, running, took up food with his left hand from the jewel-studded golden vessel set before the king, and threw it at the king; and even this the king took as pure delight. Ramachandra did many other such things besides.

Verse 50 (padma.5.116.50)

अथ कदाचित्क्रीडमाने रामे वात्या राममपातयद्रामश्च रुदन्नपतत्

atha kadācitkrīḍamāne rāme vātyā rāmamapātayadrāmaśca rudannapatat

Once, while Rama was playing, a whirlwind knocked him down, and Rama fell weeping.

Verse 51 (padma.5.116.51)

एतस्मिन्नंतरे ब्रह्मराक्षसो राममगृह्णाद्रामश्च मूर्च्छामाप

etasminnaṁtare brahmarākṣaso rāmamagṛhṇādrāmaśca mūrcchāmāpa

At that very moment a Brahma-rakshasa seized Rama, and Rama fell into a swoon.

Verse 52 (padma.5.116.52)

अथ सहचरो बाल इतस्ततो रोरूयमाणो रामं तथाविधं राज्ञे व्यज्ञापयत्

atha sahacaro bāla itastato rorūyamāṇo rāmaṁ tathāvidhaṁ rājñe vyajñāpayat

Then a companion child, wailing loudly here and there, reported this state of Rama's to the king.

Verse 53 (padma.5.116.53)

अथ राजा राममादाय वसिष्ठमाह किमिदं रामस्येति पप्रच्छ

atha rājā rāmamādāya vasiṣṭhamāha kimidaṁ rāmasyeti papraccha

Then the king, taking up Rama, went to Vasishtha, and asked: "What is this that has befallen Rama?"

Verse 54 (padma.5.116.54)

अथ वसिष्ठो भस्मादायाभिमंत्र्य ब्रह्मराक्षसं मोचयामास

atha vasiṣṭho bhasmādāyābhimaṁtrya brahmarākṣasaṁ mocayāmāsa

Then Vasishtha, taking up ash and consecrating it, freed him from the Brahma-rakshasa.

Verse 55 (padma.5.116.55)

पप्रच्छ को भवानिति स चाहाहं वेदगर्वितो ब्राह्मणो बहुशः परधनमपहृत्य ब्रह्मराक्षसो जातो मे निष्कृतिं विचारय

papraccha ko bhavāniti sa cāhāhaṁ vedagarvito brāhmaṇo bahuśaḥ paradhanamapahṛtya brahmarākṣaso jāto me niṣkṛtiṁ vicāraya

He asked: "Who are you?" And he replied: "I was a Brahmin proud of my Vedic learning, who many times seized the wealth of others; thus I became a Brahma-rakshasa. Consider some means of release for me."

Verse 56 (padma.5.116.56)

वसिष्ठ उवाच- इदानीमितः परमेकवर्षशतोपभोग्यं राक्षसत्वं नरकं भागीरथीस्नानमेकं शिवाय बिल्वपत्रशतं समर्प्य ततः स्नात्वा पापाद्विमुक्तो भवसीति

vasiṣṭha uvāca- idānīmitaḥ paramekavarṣaśatopabhogyaṁ rākṣasatvaṁ narakaṁ bhāgīrathīsnānamekaṁ śivāya bilvapatraśataṁ samarpya tataḥ snātvā pāpādvimukto bhavasīti

Vasishtha said: "Even now, your state of Rakshasa-hood, and hell, are to be endured for a hundred more years; but by a single bath in the Ganga, and by offering a hundred bilva-leaves to Shiva, and then bathing, you shall become freed of your sin."

Verse 57 (padma.5.116.57)

कदाचित्तादृशं कृतपुण्यं तव पदं प्रयच्छामि तदुपरिशिष्टां गतिं भजेति वसिष्ठवाक्यमाकर्ण्य ब्रह्मराक्षसो वसिष्ठोपदिष्टपुण्यवशाद्दिव्यशरीरो भूत्वा नमस्कृत्वा स्वर्गं जगाम

kadācittādṛśaṁ kṛtapuṇyaṁ tava padaṁ prayacchāmi tadupariśiṣṭāṁ gatiṁ bhajeti vasiṣṭhavākyamākarṇya brahmarākṣaso vasiṣṭhopadiṣṭapuṇyavaśāddivyaśarīro bhūtvā namaskṛtvā svargaṁ jagāma

"Whenever such merit is thus earned, I shall grant you your place; thereafter you shall attain the remaining higher path." Hearing this word of Vasishtha, the Brahma-rakshasa, by the power of the merit thus prescribed by Vasishtha, became of a divine body, and, bowing, went to heaven.

Verse 58 (padma.5.116.58)

अथ रामं प्राप्तेकाले उपनीय वसिष्ठो वेदानध्यापयामास षडंगानि मीमांसाद्वयं नीतिशास्त्रं चाध्यापयामास

atha rāmaṁ prāptekāle upanīya vasiṣṭho vedānadhyāpayāmāsa ṣaḍaṁgāni mīmāṁsādvayaṁ nītiśāstraṁ cādhyāpayāmāsa

Then, when the proper time came, Vasishtha invested Rama with the sacred thread, and taught him the Vedas, the six Vedangas, the two Mimamsas, and the science of statecraft.

Verse 59 (padma.5.116.59)

अथ धनुर्वेदमायुर्वेदं भरत गांधर्व वास्तु शाकुन विविधयुद्धशास्त्राणि च

atha dhanurvedamāyurvedaṁ bharata gāṁdharva vāstu śākuna vividhayuddhaśāstrāṇi ca

Then also he taught him the science of archery, the science of medicine, the Bharata-shastra of dance, the Gandharva-shastra of music, the science of architecture, the science of omens, and the various sciences of warfare.

Verse 60 (padma.5.116.60)

अथ विवाहं कर्तुकामेन राज्ञा दशरथे नानानादेशजनपतीन्प्रति दूताः प्रेरिताः

atha vivāhaṁ kartukāmena rājñā daśarathe nānānādeśajanapatīnprati dūtāḥ preritāḥ

Then king Dasharatha, wishing to arrange a marriage, sent envoys to the rulers of many various lands.

Verse 61 (padma.5.116.61)

अथ कश्चिच्छीघ्रमागत्य राजानमिदमब्रवीत्

atha kaścicchīghramāgatya rājānamidamabravīt

Then someone, coming quickly, said this to the king.

Verse 62 (padma.5.116.62)

राजन्विदर्भदेशाधिपतिर्विदेहोनाम राजा तस्य पुत्री वैदेही होमलब्धारूपेण लक्ष्मीसमा सर्वलक्षणसंपन्ना रामयोग्या विद्यते स च तां दातुं राजा रामायोद्यतः तद्गम्यतां शीघ्रमिति

rājanvidarbhadeśādhipatirvidehonāma rājā tasya putrī vaidehī homalabdhārūpeṇa lakṣmīsamā sarvalakṣaṇasaṁpannā rāmayogyā vidyate sa ca tāṁ dātuṁ rājā rāmāyodyataḥ tadgamyatāṁ śīghramiti

"O king, the lord of the Videha country is a king named Videha; his daughter Vaidehi, obtained through a fire-sacrifice, of a form equal to Lakshmi, endowed with every auspicious mark, exists, fit for Rama; and that king is prepared to give her to Rama. Let us go there quickly."

Verse 63 (padma.5.116.63)

अथ वसिष्ठादीन्प्रेषयामास ते च तत्र गत्वा तां च निरीक्ष्य लग्नं निश्चित्यायोध्यामेत्य राजानमुक्त्वा रामसहिताः पृथिवीपतिसमेताः शीघ्रं विविध करि तुरग शकट शिबिकांदोलिकाभिरतिसुभगरूपभोगविलासक्रियानिपुणा विदितविविधचेष्टागंधर्वाः कामशास्त्रसुकुशलाः मृदुकठिनपृथुपयोधरासन्न कंठाः स्थूलसूक्ष्मललाटबिंबदशनच्छदमुखपंकजाः कुटिलकुंतलदीर्घकेशधम्मिल्लाः कनकपत्रकर्णाः स्नानचेष्टयोत्थितरोमशोभित जपाकुसुमरक्तदशना विशदविस्फुरच्छफरीलोचनाः शुक्तिकासदृशश्रवणाः नक्षत्रसदृशस्थूलमुक्ताफलोपशोभितनासापुटा मुकुरसदृशकपोलास्तिलप्रसूननासिका आनम्रमध्यप्रदेशचूचुका इंद्रगोपप्रतीकाशाधरपुटदशनक्षताः समदीर्घकांगप्रदर्शनास्थितसर्वप्रदेशवर्तुला नातिमांसलाः पिंडकाग्रंथिनीव्योवलितबाहुमूला अनतिचिरकालोत्थितरोमतया हरिद्रा वर्णतया च कर्णिकारदलसदृशबाहुमूला मृदुस्निग्धवर्तुलसूक्ष्ममध्यप्रदेशाः कठिनस्थूलवर्तुलामग्नचूचुकपरस्परस्थानाक्रमणस्पर्द्धि पयोधरमध्यलब्धपदकपयोधरोपरिचंचलविविधमणिमय हारोपशोभित वक्षःस्थलाः पयोधरपरितो लब्धपदतया तरुणदृष्टिपरम्परतया असमानयानाभिकूपोपरितन रोमराज्योपशोभितोदरप्रदेशा भज्यमान मध्यस्थलीकरणएव वलीत्रयोपशोभित मुष्टिग्राह्यमध्याः करिकरोपमजघनप्रदेशा अरोमसदृशमृदुस्निग्धामला समजान्व्यः कदलीस्तंभसंनिभोरुयुगला आमग्नजानुकृशकुशवर्तुलपिंडिकारहितजंघा आमग्नगुल्फा आसूक्ष्मस्निग्धा दीर्घदीर्घांगुली पादानूपुररवाह्वयमानमदना हंसमतंगजगमना दक्षिणांगुष्ठस्पर्शिकच्छाग्रा उपरिकच्छं नीवीं कृत्वा करद्वययुता वस्त्रप्रदेशकंठमप्रावृत्या परवसनपरिभागा वृतस्तनवसना परभागे वामांस एव दक्षिणपार्श्वगतेन दशाभागेन नाभिप्रांतेन प्रवेशितोपशोभितगात्रयष्टयो योषितो विवाहमंगलकर्मकरणायानेकश आगच्छन्

atha vasiṣṭhādīnpreṣayāmāsa te ca tatra gatvā tāṁ ca nirīkṣya lagnaṁ niścityāyodhyāmetya rājānamuktvā rāmasahitāḥ pṛthivīpatisametāḥ śīghraṁ vividha kari turaga śakaṭa śibikāṁdolikābhiratisubhagarūpabhogavilāsakriyānipuṇā viditavividhaceṣṭāgaṁdharvāḥ kāmaśāstrasukuśalāḥ mṛdukaṭhinapṛthupayodharāsanna kaṁṭhāḥ sthūlasūkṣmalalāṭabiṁbadaśanacchadamukhapaṁkajāḥ kuṭilakuṁtaladīrghakeśadhammillāḥ kanakapatrakarṇāḥ snānaceṣṭayotthitaromaśobhita japākusumaraktadaśanā viśadavisphuracchapharīlocanāḥ śuktikāsadṛśaśravaṇāḥ nakṣatrasadṛśasthūlamuktāphalopaśobhitanāsāpuṭā mukurasadṛśakapolāstilaprasūnanāsikā ānamramadhyapradeśacūcukā iṁdragopapratīkāśādharapuṭadaśanakṣatāḥ samadīrghakāṁgapradarśanāsthitasarvapradeśavartulā nātimāṁsalāḥ piṁḍakāgraṁthinīvyovalitabāhumūlā anaticirakālotthitaromatayā haridrā varṇatayā ca karṇikāradalasadṛśabāhumūlā mṛdusnigdhavartulasūkṣmamadhyapradeśāḥ kaṭhinasthūlavartulāmagnacūcukaparasparasthānākramaṇasparddhi payodharamadhyalabdhapadakapayodharoparicaṁcalavividhamaṇimaya hāropaśobhita vakṣaḥsthalāḥ payodharaparito labdhapadatayā taruṇadṛṣṭiparamparatayā asamānayānābhikūpoparitana romarājyopaśobhitodarapradeśā bhajyamāna madhyasthalīkaraṇaeva valītrayopaśobhita muṣṭigrāhyamadhyāḥ karikaropamajaghanapradeśā aromasadṛśamṛdusnigdhāmalā samajānvyaḥ kadalīstaṁbhasaṁnibhoruyugalā āmagnajānukṛśakuśavartulapiṁḍikārahitajaṁghā āmagnagulphā āsūkṣmasnigdhā dīrghadīrghāṁgulī pādānūpuraravāhvayamānamadanā haṁsamataṁgajagamanā dakṣiṇāṁguṣṭhasparśikacchāgrā uparikacchaṁ nīvīṁ kṛtvā karadvayayutā vastrapradeśakaṁṭhamaprāvṛtyā paravasanaparibhāgā vṛtastanavasanā parabhāge vāmāṁsa eva dakṣiṇapārśvagatena daśābhāgena nābhiprāṁtena praveśitopaśobhitagātrayaṣṭayo yoṣito vivāhamaṁgalakarmakaraṇāyānekaśa āgacchan

Then he sent Vasishtha and the others there; and they, arriving, beholding her, and fixing the auspicious hour, returned to Ayodhya, informed the king, and then, together with Rama and the king himself, set out swiftly — with elephants, horses, chariots, palanquins, and litters of every kind, accompanied by a great retinue of women of surpassing beauty, skilled in the arts of love and dalliance, versed in the ways of the Gandharvas, most accomplished in the science of desire — women whose curling, long, elegantly dressed hair, golden leaf-earrings, bright eyes, seed-blossom noses, pomegranate-red rows of teeth, and voices skilled in both sweet and sharp speech, and whose soft hands and garments made plain, by many a gesture, the countless ways of receiving a gift, and whose beauty was already famed throughout the whole province — many such women came along for the auspicious rites of the wedding.

Verse 64 (padma.5.116.64)

बालिकाश्च विद्युल्लतांशुशोधितगात्रयष्टय उद्भिन्नकुचकमलकुड्मलविविधहारोपशोभिवक्षसो यत्किंचिद्भाषिण्योऽतिचपलमृदुगतयो वृद्धवनिताश्चागच्छन्

bālikāśca vidyullatāṁśuśodhitagātrayaṣṭaya udbhinnakucakamalakuḍmalavividhahāropaśobhivakṣaso yatkiṁcidbhāṣiṇyo'ticapalamṛdugatayo vṛddhavanitāścāgacchan

And young women too came along, their slender forms bright as strands of lightning, their chests just beginning to bloom with the swell of youth like lotus-buds, adorned with various necklaces, speaking but little, their gait swift and delicate; and elderly women came too.

Verse 65 (padma.5.116.65)

अथ विदेहे पुरतः क्रोशमात्रे चूतवनिकायां विविधविटपविस्तरप्रदेशविविधविहंगकूजिता-कर्णनदत्तकर्णवनहरिणशाववत्यां महारजतनिर्मितोच्चनीचप्रासादोपशोभितप्रदेशविविधविहंगायां हेमवल्कलसंवीतभसितो-द्धूलितशरीरजटिलमुनिगणध्यानोपासनोपशोभितवृक्षमालायां विविधविद्यधरवधूपयोधरभाराभिभूतविचरिततरंगसरसीयुतायां सरस्तीरमिलितसैरंध्रीयुवतिभिराहूयमान तरुणजनायां नानावर्णकुसुमसौरभवासिताशेषप्रदेशायामितस्ततो रिरंसया प्रदर्शितस्फारशफरीविलोचनतरलचक्षुषा प्रभाविलसितशरीरवेश्याजनायां विविधाश्चर्ययुतायां दशरथः सामात्यपुरोहिताभिरामरामादिपुत्रसहितः सुखमुवास

atha videhe purataḥ krośamātre cūtavanikāyāṁ vividhaviṭapavistarapradeśavividhavihaṁgakūjitā-karṇanadattakarṇavanahariṇaśāvavatyāṁ mahārajatanirmitoccanīcaprāsādopaśobhitapradeśavividhavihaṁgāyāṁ hemavalkalasaṁvītabhasito-ddhūlitaśarīrajaṭilamunigaṇadhyānopāsanopaśobhitavṛkṣamālāyāṁ vividhavidyadharavadhūpayodharabhārābhibhūtavicaritataraṁgasarasīyutāyāṁ sarastīramilitasairaṁdhrīyuvatibhirāhūyamāna taruṇajanāyāṁ nānāvarṇakusumasaurabhavāsitāśeṣapradeśāyāmitastato riraṁsayā pradarśitasphāraśapharīvilocanataralacakṣuṣā prabhāvilasitaśarīraveśyājanāyāṁ vividhāścaryayutāyāṁ daśarathaḥ sāmātyapurohitābhirāmarāmādiputrasahitaḥ sukhamuvāsa

Then, at a distance of about a krosha before the city of Videha, in a mango-grove — a place alive with birdsong from its many spreading branches, where the ears of the deer's fawns pricked up at every sound, its grounds beautified with silver terraces of varying height, its rows of trees graced by the meditation and worship of matted-locked sages, clad in golden bark and smeared with ash, its lakes rippling under the weight of the breasts of wandering Vidyadhara-brides, its shores alive with companions calling out to young men gathered there, its every quarter perfumed with the fragrance of flowers of every hue, and where wandering courtesans, glancing about with restless, fish-like eyes, sought out company — in that grove, full of every wonder, Dasharatha, together with his ministers, his priest, and his sons headed by the lovely Rama, dwelt in comfort.

Verse 66 (padma.5.116.66)

अथ वैदेहोऽपि मिथिलां नानापताकोपशोभितां विविधप्रासादगोपुरोद्यानदेवतायतनोपशोभितामन्योन्यकेलिचतुरयुवतिजनानुकीर्णामुशीरविरचितमहाप्रपां सुकेलीजनोपशोभितविशिखां । विविधपण्योपशोभितरथ्यां तत्रतत्र ब्रह्मघोषशोभितमठां प्रतिमंदिरं मीमांसादिव्याख्यानसंपादि सामाध्ययनां सुपुण्यहविर्गंधसामादिस्वरपदक्रमश्रुतिब्राह्मणवाटिकामनेकपरिवृढमंदिरप्रवेशनिष्क्रीतागुरुकुंकुमाध्वर्य्युवेषां मृदुलवसन तांबूल रक्तदंतच्छदकामिनीमृदुवचनकठिनवचनकरसंज्ञानिर्द्धारित प्रतिवचनविविधोपायना हरणकरजनोपशोभितां मृदुधवलजघनपरिवीतवस्त्रोपरिभागेन स्निग्धवर्तुलपरस्परसंघर्षपयोधरमध्यप्रदेशोपशोभित वामांसकंदोपशोभितवनितां विविधमुक्ताहारजपासंकाशदशनच्छद मंदहासमालाकारसहस्रोपशोभितां पुण्यासवसाधनमंदिरां तत्रतत्र विचित्रतोरणां विशुद्धवीथिकां तत्रतत्र स्थापितकल्पपादपां रंभाविभूषितद्वारां पुरीं शोभितां शोभयामास

atha vaideho'pi mithilāṁ nānāpatākopaśobhitāṁ vividhaprāsādagopurodyānadevatāyatanopaśobhitāmanyonyakelicaturayuvatijanānukīrṇāmuśīraviracitamahāprapāṁ sukelījanopaśobhitaviśikhāṁ vividhapaṇyopaśobhitarathyāṁ tatratatra brahmaghoṣaśobhitamaṭhāṁ pratimaṁdiraṁ mīmāṁsādivyākhyānasaṁpādi sāmādhyayanāṁ supuṇyahavirgaṁdhasāmādisvarapadakramaśrutibrāhmaṇavāṭikāmanekaparivṛḍhamaṁdirapraveśaniṣkrītāgurukuṁkumādhvaryyuveṣāṁ mṛdulavasana tāṁbūla raktadaṁtacchadakāminīmṛduvacanakaṭhinavacanakarasaṁjñānirddhārita prativacanavividhopāyanā haraṇakarajanopaśobhitāṁ mṛdudhavalajaghanaparivītavastroparibhāgena snigdhavartulaparasparasaṁgharṣapayodharamadhyapradeśopaśobhita vāmāṁsakaṁdopaśobhitavanitāṁ vividhamuktāhārajapāsaṁkāśadaśanacchada maṁdahāsamālākārasahasropaśobhitāṁ puṇyāsavasādhanamaṁdirāṁ tatratatra vicitratoraṇāṁ viśuddhavīthikāṁ tatratatra sthāpitakalpapādapāṁ raṁbhāvibhūṣitadvārāṁ purīṁ śobhitāṁ śobhayāmāsa

And Videha too made the city of Mithila resplendent — adorned with many banners, beautified with many palaces, gate-towers, gardens, and temples, thronged with young women skilled in playful sport with one another, its great water-sheds built of khus-grass, its streets beautified with skilled revelers, its markets adorned with wares of every kind, its monasteries resounding here and there with the chanting of the Vedas, every household filled with the study of the Mimamsa and other treatises, its Brahmin quarters filled with the fragrance of holy oblation and the proper accents of Sama-chant, its many great households busy purchasing agaru and saffron for the priests, its women — soft-spoken and sharp-tongued by turns, red-lipped with betel, their soft garments and gentle gestures making plain the many ways of receiving a gift — adorned with strings of pearls, their teeth bright as hibiscus, their smiles a garland of a thousand graces — a city that was itself an abode of holy merit, with wondrous archways here and there, its streets kept spotless, wish-fulfilling trees planted at every turn, and its gateways adorned with plantain trees.

Verse 67 (padma.5.116.67)

अथाभिकलनार्थं विलासिन्यो निशादूर्वाक्षतामंत्रमंगलकज्जलितकैशिकधमिल्ललताग्रंथि-त जटोपशोभित सीमंतशीर्षशोभितनासामुखविचित्राभरणार्हणहेमपात्रावस्थिताज्यगुग्गलु फलादिसौभाग्यद्रव्यमुद्वहंतीभिः स्त्रीभिरन्यैरपिशोभितजनैः स राजा निर्जगाम

athābhikalanārthaṁ vilāsinyo niśādūrvākṣatāmaṁtramaṁgalakajjalitakaiśikadhamillalatāgraṁthi-ta jaṭopaśobhita sīmaṁtaśīrṣaśobhitanāsāmukhavicitrābharaṇārhaṇahemapātrāvasthitājyaguggalu phalādisaubhāgyadravyamudvahaṁtībhiḥ strībhiranyairapiśobhitajanaiḥ sa rājā nirjagāma

Then, in order to welcome him ceremonially, the king went forth himself, accompanied by lovely women bearing turmeric, durva grass, unbroken rice, auspicious mantras, and collyrium, their braided hair adorned, their parting and faces set with wondrous ornaments, carrying golden vessels of ghee, guggulu, fruit, and other tokens of good fortune, along with other well-adorned attendants.

Verse 68 (padma.5.116.68)

तदानीं मंगलतुर्यघोषादेव दुंदुभिभेरीनिःसाणमर्दलशंखादिनादाः प्रादुर्बभूवुः

tadānīṁ maṁgalaturyaghoṣādeva duṁdubhibherīniḥsāṇamardalaśaṁkhādinādāḥ prādurbabhūvuḥ

At that moment, from the very sound of the auspicious trumpets, arose the sounds of kettledrums, war-drums, cymbals, mridangas, conches, and the like.

Verse 69 (padma.5.116.69)

गायकाश्च मंगलानि जगुः

gāyakāśca maṁgalāni jaguḥ

And singers sang auspicious songs.

Verse 70 (padma.5.116.70)

मंगलवेदवाक्यानुपाठेन वैदिकाः ब्राह्मणाः । कुलपाठका भेरीघोषेण कृत्स्नमाकाशमापूरयन्

maṁgalavedavākyānupāṭhena vaidikāḥ brāhmaṇāḥ kulapāṭhakā bherīghoṣeṇa kṛtsnamākāśamāpūrayan

The Vedic Brahmins, reciting the auspicious Vedic verses, and the family reciters, with the sound of the kettledrums, filled the entire sky.

Verse 71 (padma.5.116.71)

अथान्योन्याक्षतपूर्वमंगीकुर्वंतः सूतबंदिजनादिभिः स्तूयमानाः पुरं प्रविविशुः

athānyonyākṣatapūrvamaṁgīkurvaṁtaḥ sūtabaṁdijanādibhiḥ stūyamānāḥ puraṁ praviviśuḥ

Then, exchanging unbroken rice with one another in mutual welcome, and praised by bards and eulogists, they entered the city.

Verse 72 (padma.5.116.72)

विदेहनगरात्पश्चिमभागे निर्मितं मंदिरं दशरथः प्रविवेश

videhanagarātpaścimabhāge nirmitaṁ maṁdiraṁ daśarathaḥ praviveśa

Dasharatha entered a mansion built to the west of the city of Videha.

Verse 73 (padma.5.116.73)

अवशिष्टाश्च यथायोग्यं भवनं विविशुः

avaśiṣṭāśca yathāyogyaṁ bhavanaṁ viviśuḥ

And the rest entered dwellings suited to their own rank.

Verse 74 (padma.5.116.74)

अथ नारदो मिथिलां तदानीमेवागच्छत्

atha nārado mithilāṁ tadānīmevāgacchat

Then Narada too arrived at Mithila at that very time.

Verse 75 (padma.5.116.75)

विदेहोऽपि देवर्षिमभिपूज्य स्वागतं दृष्ट्वा भोजनं कारयित्वा। सुखासीनाय मुनये सघनसारं तांबूलं दत्वा व्यज्ञापयत्

videho'pi devarṣimabhipūjya svāgataṁ dṛṣṭvā bhojanaṁ kārayitvā sukhāsīnāya munaye saghanasāraṁ tāṁbūlaṁ datvā vyajñāpayat

Videha too, honoring the divine sage, welcoming him, and having him fed, gave the sage, now comfortably seated, betel scented with camphor, and made this request—

Verse 76 (padma.5.116.76)

श्वो विवाहे भवान्स्थातुमर्हति कारयितुं विवाहम्

śvo vivāhe bhavānsthātumarhati kārayituṁ vivāham

"—tomorrow, at the wedding, you are fit to be present, to see the marriage performed."

Verse 77 (padma.5.116.77)

नारद उवाच

nārada uvāca

Narada said—

Verse 78 (padma.5.116.78)

श्वो हि नक्षत्रं सूर्यनक्षत्रदर्शनं तत्र विवाहो न कर्तव्य इति

śvo hi nakṣatraṁ sūryanakṣatradarśanaṁ tatra vivāho na kartavya iti

"—tomorrow's lunar mansion coincides with the sun's own mansion; a marriage should not be performed on such a day."

Verse 79 (padma.5.116.79)

अथ मौहूर्तिकं वृद्धगार्ग्यमाहूय राजा पप्रच्छ क्व विवाहमुहूर्तः

atha mauhūrtikaṁ vṛddhagārgyamāhūya rājā papraccha kva vivāhamuhūrtaḥ

Then the king summoned the elder astrologer Gargya, and asked him: when is the auspicious moment for the marriage?

Verse 80 (padma.5.116.80)

श्व इति गार्ग्य उवाच

śva iti gārgya uvāca

"Tomorrow," said Gargya.

Verse 81 (padma.5.116.81)

राजा च नारदं गार्ग्यं चोदीक्ष्य भो इदमित्थमिति पप्रच्छ

rājā ca nāradaṁ gārgyaṁ codīkṣya bho idamitthamiti papraccha

The king, looking to both Narada and Gargya, said, "Well, how is this?" and asked them.

Verse 82 (padma.5.116.82)

अथ नारदो गार्ग्यमुवाच

atha nārado gārgyamuvāca

Then Narada said to Gargya—

Verse 83 (padma.5.116.83)

कथमुक्तं लग्नं दास्यसि

kathamuktaṁ lagnaṁ dāsyasi

"—how can you give this so-called auspicious moment?"

Verse 84 (padma.5.116.84)

अथ गार्ग्यो विषघटिकाश्च विहाय लग्नं दास्यामि इत्युवाच

atha gārgyo viṣaghaṭikāśca vihāya lagnaṁ dāsyāmi ityuvāca

Then Gargya said: "Leaving aside the poison-periods, I shall give the auspicious moment."

Verse 85 (padma.5.116.85)

नारदोपि ब्रह्मवचनानि किं न जानासीत्युक्तवान्गार्ग्यम्

nāradopi brahmavacanāni kiṁ na jānāsītyuktavāngārgyam

Narada then said to Gargya: "Do you not know the words of Brahma on this matter?"

Verse 86 (padma.5.116.86)

गार्ग्यस्तुष्टस्तान्दोषानपठत्

gārgyastuṣṭastāndoṣānapaṭhat

Gargya, pleased, then recited those very rules—

Verse 87 (padma.5.116.87)

उल्का च ब्रह्मदंडश्च मोघः कंपस्तथैव च । सर्वकार्यविनाशाय दृष्टा वै ब्रह्मणा पुरा

ulkā ca brahmadaṁḍaśca moghaḥ kaṁpastathaiva ca sarvakāryavināśāya dṛṣṭā vai brahmaṇā purā

"'Ulka,' 'Brahmadanda,' 'Megha,' and 'Kampa' — these were declared by Brahma of old as destructive of every undertaking—"

Verse 88 (padma.5.116.88)

प्रतिष्ठासु विवाहेषु मौंजीबंधाभिषेकतः । अन्येषु सर्वकार्येषु विषनाडीर्विवर्जयेत्

pratiṣṭhāsu vivāheṣu mauṁjībaṁdhābhiṣekataḥ anyeṣu sarvakāryeṣu viṣanāḍīrvivarjayet

"—in consecrations, in marriages, in the investiture with the sacred thread, in coronations, and in all other undertakings, the poison-periods should be avoided."

Verse 89 (padma.5.116.89)

अतः परं तु कार्य्याणां करणेन च दोषभाक् । विवाहादिषु कार्येषु दोषमेव वदाम्यतः

ataḥ paraṁ tu kāryyāṇāṁ karaṇena ca doṣabhāk vivāhādiṣu kāryeṣu doṣameva vadāmyataḥ

"Beyond this, whoever performs such undertakings incurs fault; in marriage and other such rites, I therefore declare only fault would result."

Verse 90 (padma.5.116.90)

उल्का दहेत्कुलं सर्वं ब्रह्मदंडो विनाशयेत् । मोघस्तु मरणा यस्यात्कंपः कंपाय कर्म्मणः

ulkā dahetkulaṁ sarvaṁ brahmadaṁḍo vināśayet moghastu maraṇā yasyātkaṁpaḥ kaṁpāya karmmaṇaḥ

"'Ulka' would burn the whole family; 'Brahmadanda' would destroy it; 'Megha' would bring death; 'Kampa' would bring trembling upon the undertaking."

Verse 91 (padma.5.116.91)

इति नारदोक्तमाकर्ण्य गार्ग्यो मुनिर्मौनपरोऽभवत्

iti nāradoktamākarṇya gārgyo munirmaunaparo'bhavat

Hearing this recited by Narada, the sage Gargya fell into silence.

Verse 92 (padma.5.116.92)

दध्यौ रविं ग्रहपतिं विहाय विषनाडीर्विवाहः क्रियतमिति

dadhyau raviṁ grahapatiṁ vihāya viṣanāḍīrvivāhaḥ kriyatamiti

He then meditated upon the sun, lord of the planets, asking whether, leaving aside the poison-periods, the marriage might still be performed.

Verse 93 (padma.5.116.93)

नारद उवाच- कथं ब्रह्मवचनम्

nārada uvāca- kathaṁ brahmavacanam

Narada said: "How, then, could this override Brahma's very own word?"

Verse 94 (padma.5.116.94)

सूर्य उवाच- देशभेदेन व्यवस्थोदिता तदस्मिन्देशे विवाहो विषघटिकां विहाय कर्तव्य एव

sūrya uvāca- deśabhedena vyavasthoditā tadasmindeśe vivāho viṣaghaṭikāṁ vihāya kartavya eva

The Sun said: "The rule is declared to differ by country; therefore, in this particular country, the marriage should indeed be performed, leaving aside only the poison-period."

Verse 95 (padma.5.116.95)

नारदोप्यनुमेने

nāradopyanumene

Narada too then agreed.

Verse 96 (padma.5.116.96)

उवाच श्वः पराह्णे च क्षत्त्रविवाहश्च भवेदतः स्वयं वरार्थं नृपा आगच्छंतु तन्नृपदूतान्प्रेषय

uvāca śvaḥ parāhṇe ca kṣattravivāhaśca bhavedataḥ svayaṁ varārthaṁ nṛpā āgacchaṁtu tannṛpadūtānpreṣaya

He said: "Tomorrow, in the afternoon, then, let the kshatriya marriage take place; let the kings themselves come to seek her hand — send messengers to those kings."

Verse 97 (padma.5.116.97)

अथ राजा दशरथानुमतेन सर्वानेव नृपानागमय्याचिंतयत् कथं सर्वानेव तिरस्कृत्य वैदेही रामाय देयेति

atha rājā daśarathānumatena sarvāneva nṛpānāgamayyāciṁtayat kathaṁ sarvāneva tiraskṛtya vaidehī rāmāya deyeti

Then the king, with Dasharatha's agreement, having summoned all the kings, reflected: "How, having set aside all these others, might Vaidehi be given to Rama?"

Verse 98 (padma.5.116.98)

अथ रात्रौ मुहुर्मुहुर्निःश्वस्य निद्रालुरपि न निद्रामाप

atha rātrau muhurmuhurniḥśvasya nidrālurapi na nidrāmāpa

That night, sighing again and again, though drowsy, he found no sleep.

Verse 99 (padma.5.116.99)

अथ मध्ये निशं राजा शुचिर्भूत्वा त्र्यंबकं सांबिकं मंगलदुकूलधारिणं कमलभवपुरुषोत्तमशक्र-प्रमुखनिखिलदेवैर्भृगुप्रमुखमुनिवरैर्हाहाप्रमुखगंधर्वैस्तुंबुरुप्रमुखैश्च श्रुतिस्मृतीतिहासपुराणैर्मूर्तिमद्भिश्च सिद्धविद्याधरादिमातृकागणैश्च नंदीप्रमुखगणैश्च सेव्यमान पादकमलं सर्वामंगलपरिमोचकमतिपुण्यसलिलया गंगया निष्कलं केन चंद्रमसा सेव्यमान शिरोभागं वामांकारूढया गिरिजया प्रदीयमानवीटिं सहासं सकामं सहावेक्षणमाददानं गोक्षीरसदृशं प्रतिकूलकस्तूरिकासदृशकंठं मृदुसूक्ष्मस्निग्धजटाभिर्विरचितकपर्दं विशुद्धकार्तस्वरकुंडलोपशोभितगंडभागं द्विरष्टवर्षवयसं गोक्षीरसदृश स्थूलमुक्ताफलकौसुंभवर्णांचलेनावेष्टितशिरोभागं विविधरत्नविरचितकार्तस्वरभूषितवक्षःस्थलमतिधवलोपवीतेनोपशोभितशरीरमंबिकानुलग्नकुंकुमारुणसुगंधिशरीरमीक्षमाणं तर्जमानकाममार्गणं कोटिकंदर्पसदृशं मनसाचिंतयत्

atha madhye niśaṁ rājā śucirbhūtvā tryaṁbakaṁ sāṁbikaṁ maṁgaladukūladhāriṇaṁ kamalabhavapuruṣottamaśakra-pramukhanikhiladevairbhṛgupramukhamunivarairhāhāpramukhagaṁdharvaistuṁburupramukhaiśca śrutismṛtītihāsapurāṇairmūrtimadbhiśca siddhavidyādharādimātṛkāgaṇaiśca naṁdīpramukhagaṇaiśca sevyamāna pādakamalaṁ sarvāmaṁgalaparimocakamatipuṇyasalilayā gaṁgayā niṣkalaṁ kena caṁdramasā sevyamāna śirobhāgaṁ vāmāṁkārūḍhayā girijayā pradīyamānavīṭiṁ sahāsaṁ sakāmaṁ sahāvekṣaṇamādadānaṁ gokṣīrasadṛśaṁ pratikūlakastūrikāsadṛśakaṁṭhaṁ mṛdusūkṣmasnigdhajaṭābhirviracitakapardaṁ viśuddhakārtasvarakuṁḍalopaśobhitagaṁḍabhāgaṁ dviraṣṭavarṣavayasaṁ gokṣīrasadṛśa sthūlamuktāphalakausuṁbhavarṇāṁcalenāveṣṭitaśirobhāgaṁ vividharatnaviracitakārtasvarabhūṣitavakṣaḥsthalamatidhavalopavītenopaśobhitaśarīramaṁbikānulagnakuṁkumāruṇasugaṁdhiśarīramīkṣamāṇaṁ tarjamānakāmamārgaṇaṁ koṭikaṁdarpasadṛśaṁ manasāciṁtayat

Then, in the middle of the night, the king, having purified himself, meditated in his mind upon Tryambaka together with Ambika — clad in auspicious silk, his lotus-feet served by Brahma, Vishnu, Indra, and all the other gods, by the foremost sages headed by Bhrigu, by the Gandharvas headed by Haha and Huhu, by Tumburu and the rest, by the Shruti, Smriti, Itihasas, and Puranas in their very own embodied forms, by the hosts of Siddhas and Vidyadharas, and by the hosts led by Nandi; his feet served by the most holy waters of the Ganga, releaser of every inauspiciousness, flowing from a head crowned by the moon alone; receiving, with a smile, with love, with a glance, the betel offered by Girija seated on his left thigh; his throat milk-white yet dark as musk; his matted locks fashioned of soft, fine, glossy hair; his cheeks beautified by earrings of pure gold; sixteen years of age; his head wrapped in a cloth the color of safflower, set with great pearls white as cow's milk; his chest adorned with gold wrought with many gems; his body beautified by a most white sacred thread; his body reddened and made fragrant by the vermilion clinging from Ambika's own form; his very glance rebuking the arrow of Kama; lovely as a million Kamadevas.

Verse 100 (padma.5.116.100)

जजाप शतरुद्रियं जुहाव च तेनैव कामाहुतीः प्रास्तुवच्च पुरुषसूक्तेन

jajāpa śatarudriyaṁ juhāva ca tenaiva kāmāhutīḥ prāstuvacca puruṣasūktena

He recited the Shatarudriya, and offered with it oblations for the fulfillment of his desire, and praised him with the Purusha-sukta.

Verse 101 (padma.5.116.101)

अथ तादृश एव महेश्वरस्तत्र प्रादुरभूत्

atha tādṛśa eva maheśvarastatra prādurabhūt

Then, in that very form, great Isha appeared there.

Verse 102 (padma.5.116.102)

अथ राजा नमस्कृत्यास्तुवीत

atha rājā namaskṛtyāstuvīta

Then the king, bowing, praised him.

Verse 103 (padma.5.116.103)

राजोवाच- क्षितिसलिलगगनपवनदहनरविशशियजमानमूर्तिभिरष्टमूर्ते विश्वमूर्ते लोकमूर्त्ते त्रिभुवनमूर्ते वेदपुराणमूर्त्ते यज्ञमूर्ते स्तोत्रमूर्त्ते शास्त्रमूर्त्तेस्वधामूर्त्ते नारायणमूर्त्ते सर्वदेवतामूर्त्ते त्रयीमयत्रयीप्रमाणत्रयीनेत्रसा-मप्रियवसुधाराप्रियभक्तिप्रियभक्तसुलभाभक्तविदूरस्तुतिप्रिय धूपप्रिय दीपप्रिय घृतक्षीरप्रिय द्रो णकरवीरप्रिय श्रीपत्रप्रिय कमलकह्लारप्रिय नंद्यावर्तप्रिय बकुलप्रिय यूथिकाप्रिय कोकनदप्रिय ग्रीष्मजलावासप्रिय यमनियमप्रिय नियतेंद्रियप्रिय जपप्रिय श्राद्धप्रिय गायनप्रिय गायत्रीप्रिय पंचब्रह्मप्रिय सदाचारप्रिय गोत्रोत्सादिकमलभवहरिहरनयनसमर्चित पादकमलजयप्रद हरिप्रार्थितजलोत्पादितचक्रप्रदर्शकृत्स्मृतियुक्तिप्रद स्मृतमंगलप्रद मृत्युञ्जय नमस्ते नमस्ते

rājovāca- kṣitisalilagaganapavanadahanaraviśaśiyajamānamūrtibhiraṣṭamūrte viśvamūrte lokamūrtte tribhuvanamūrte vedapurāṇamūrtte yajñamūrte stotramūrtte śāstramūrttesvadhāmūrtte nārāyaṇamūrtte sarvadevatāmūrtte trayīmayatrayīpramāṇatrayīnetrasā-mapriyavasudhārāpriyabhaktipriyabhaktasulabhābhaktavidūrastutipriya dhūpapriya dīpapriya ghṛtakṣīrapriya dro ṇakaravīrapriya śrīpatrapriya kamalakahlārapriya naṁdyāvartapriya bakulapriya yūthikāpriya kokanadapriya grīṣmajalāvāsapriya yamaniyamapriya niyateṁdriyapriya japapriya śrāddhapriya gāyanapriya gāyatrīpriya paṁcabrahmapriya sadācārapriya gotrotsādikamalabhavahariharanayanasamarcita pādakamalajayaprada hariprārthitajalotpāditacakrapradarśakṛtsmṛtiyuktiprada smṛtamaṁgalaprada mṛtyuñjaya namaste namaste

The king said: "O eight-formed one, whose forms are earth, water, sky, air, fire, sun, moon, and the sacrificer himself; O form of the universe, form of all worlds, form of the three worlds, form of the Vedas and Puranas, form of sacrifice, form of hymns, form of scripture, form of the ancestral offering, form of Narayana, form of all the gods; embodiment of the triple Veda, its measure, and its very eye; dear to the Sama-chant, dear to the stream of wealth, dear to devotion, dear to devotees, easily attained by them, yet remote from praise by the undevoted; fond of incense, fond of the lamp, fond of ghee and milk, fond of the drona and oleander flowers, fond of bilva-leaves, fond of lotus and kahlara, fond of nandyavarta, fond of bakula, fond of jasmine, fond of red lotus, fond of dwelling in the waters of summer, fond of restraint and discipline, fond of controlled senses, fond of recitation, fond of the ancestral rite, fond of song, fond of the Gayatri, fond of the five Brahma-mantras, fond of good conduct; whose lotus-feet, uprooting all family bondage, are worshipped by the very eyes of Brahma and Hari; giver of victory, revealer of the discus produced from the water at Hari's own entreaty, giver of the fruit of remembrance and right method, giver of auspiciousness to those who remember you, conqueror of death — homage to you, homage to you!"

Verse 104 (padma.5.116.104)

इति स्तोत्रमाकर्ण्य भगवान्भवो राजानमुवाच वरदोऽहं वरं वृणु

iti stotramākarṇya bhagavānbhavo rājānamuvāca varado'haṁ varaṁ vṛṇu

Hearing this hymn, the blessed Bhava said to the king: "I am the giver of boons; choose your boon."

Verse 105 (padma.5.116.105)

राजोवाच श्रीमन्मम कन्या वैदेही रामाय दित्सिता स्वयंवरे कुलरूपबलोत्साह संपन्नानेकभूपराक्षसविप्रादिसर्वप्राणिसमागमे रामाधिकबलो यदि तामग्रहीष्यत् तदा वचनमनृतं मम पापं च भविष्यति

rājovāca śrīmanmama kanyā vaidehī rāmāya ditsitā svayaṁvare kularūpabalotsāha saṁpannānekabhūparākṣasaviprādisarvaprāṇisamāgame rāmādhikabalo yadi tāmagrahīṣyat tadā vacanamanṛtaṁ mama pāpaṁ ca bhaviṣyati

The king said: "O blessed one, my daughter Vaidehi is meant to be given to Rama; but at the swayamvara, in that gathering of every being — many kings, Rakshasas, Brahmins, and the rest, endowed with lineage, beauty, strength, and vigor — should someone of even greater strength than Rama's take her instead, my own word would then become false, and sin would then be mine—"

Verse 106 (padma.5.116.106)

प्रत्युत दशरथोऽपि सर्वानेवागतान्विजेतुमलं क्षत्रकदनश्च रामो यद्यायास्यति तर्हि मम सुतां किं करिष्यति वा किंकिं वा प्रेषयिष्यति कीदृशं कारयिष्यति मम किंवा करिष्यति सर्वथा हि प्रभूतबलवाहनो नरपतिरशेषमपि त्रिभुवनं हन्यात् किमुत मामल्पसत्वं किमुत बहुना भवानेव शरणं ममोपायं वद यथा विवाहे श्रेयो भविष्यति रामश्च जामाता भविष्यति

pratyuta daśaratho'pi sarvānevāgatānvijetumalaṁ kṣatrakadanaśca rāmo yadyāyāsyati tarhi mama sutāṁ kiṁ kariṣyati vā kiṁkiṁ vā preṣayiṣyati kīdṛśaṁ kārayiṣyati mama kiṁvā kariṣyati sarvathā hi prabhūtabalavāhano narapatiraśeṣamapi tribhuvanaṁ hanyāt kimuta māmalpasatvaṁ kimuta bahunā bhavāneva śaraṇaṁ mamopāyaṁ vada yathā vivāhe śreyo bhaviṣyati rāmaśca jāmātā bhaviṣyati

"—Moreover, Dasharatha too is fully capable of conquering all who have come; and if Rama, that scourge of kshatriyas, should come, what indeed would he do to my daughter, or to me, I do not know; for a king of vast might and forces might destroy the whole triple world entire — how much more me, of so little strength! Enough of this: you alone are my refuge; tell me the means by which this marriage might turn out well, and Rama become my son-in-law."

Verse 107 (padma.5.116.107)

शंभुरपि तथा करोमीत्युवाच

śaṁbhurapi tathā karomītyuvāca

Shambhu said: "So shall it be done."

Verse 108 (padma.5.116.108)

राम एव नाथः सीताया भविष्यति रामं च कृत्वा स्वस्त्यद्यैव करिष्यामि गृहाणाजगवं धनुरिदम्

rāma eva nāthaḥ sītāyā bhaviṣyati rāmaṁ ca kṛtvā svastyadyaiva kariṣyāmi gṛhāṇājagavaṁ dhanuridam

"Rama alone shall become Sita's lord; making it so, I shall bring this about, this very day. Take up this bow, the Ajagava."

Verse 109 (padma.5.116.109)

राजोवाच- किमेतेनाजगवेन धनुषा स्वयंवरे सीतां रामं प्रापय

rājovāca- kimetenājagavena dhanuṣā svayaṁvare sītāṁ rāmaṁ prāpaya

The king said: "What use is this Ajagava bow to me? At the swayamvara, cause Sita to be won by Rama."

Verse 110 (padma.5.116.110)

शंकर उवाच- इदं धनुरसज्यं मे यस्तु सज्यं करिष्यति तस्मै देया मया सीता प्रतिज्ञामेवमाचर

śaṁkara uvāca- idaṁ dhanurasajyaṁ me yastu sajyaṁ kariṣyati tasmai deyā mayā sītā pratijñāmevamācara

Shankara said: "This bow of mine is unstrung; whoever shall string it, to him shall Sita be given by you — make this your very vow."

Verse 111 (padma.5.116.111)

इत्येवमुक्त्वा भगवान्गणैरंतर्दधे हरः । अथादातुं धनू राजा न शशाकातियत्नतः

ityevamuktvā bhagavāngaṇairaṁtardadhe haraḥ athādātuṁ dhanū rājā na śaśākātiyatnataḥ

Having said this, the blessed Hara vanished together with his hosts. Then the king, try as he might with all his effort, was unable even to lift the bow.

Verse 112 (padma.5.116.112)

अथोज्ज्वलं शतसहस्रगजबलं समाहूय गृहाणेत्युवाच

athojjvalaṁ śatasahasragajabalaṁ samāhūya gṛhāṇetyuvāca

Then, summoning a splendid warrior of the strength of a hundred thousand elephants, he said: "Take it up."

Verse 113 (padma.5.116.113)

स चापि मातुलं नत्वाट्टहासं कृत्वोत्प्लुत्य धनुर्द्वाभ्यां कराभ्यामुद्दधार जानुपर्यंतं मातुलो मारीचः श्रुत्वा एकाकी विप्रवेषं कृत्वा विदेहमयाचत वैश्वदेवांते प्राप्तमतिथिं मामवैहि

sa cāpi mātulaṁ natvāṭṭahāsaṁ kṛtvotplutya dhanurdvābhyāṁ karābhyāmuddadhāra jānuparyaṁtaṁ mātulo mārīcaḥ śrutvā ekākī vipraveṣaṁ kṛtvā videhamayācata vaiśvadevāṁte prāptamatithiṁ māmavaihi

That man too, bowing to his maternal uncle, and laughing loudly, leapt up, and lifted the bow with both hands only up to his knee. His maternal uncle, Maricha, hearing of this, alone, taking the guise of a Brahmin, went to beg of Videha: "Know me as a guest, arrived just at the close of your household rite."

Verse 114 (padma.5.116.114)

राजोवाच- स्वागतं भो इदं ब्रह्मन्नासनं तत्र निषीदेति

rājovāca- svāgataṁ bho idaṁ brahmannāsanaṁ tatra niṣīdeti

The king said: "Welcome! Here, O Brahmin, is a seat; be seated there."

Verse 115 (padma.5.116.115)

स चातिथिस्तथेत्युक्त्वा निषसाद

sa cātithistathetyuktvā niṣasāda

And that guest, saying, "So be it," sat down.

Verse 116 (padma.5.116.116)

अथ राजा जलमादाय पादौ प्रक्षाल्य गंधपुष्पाक्षतैरभ्यर्च्य महाजं तस्मै निवेद्य भोजनाय प्रार्थयामास

atha rājā jalamādāya pādau prakṣālya gaṁdhapuṣpākṣatairabhyarcya mahājaṁ tasmai nivedya bhojanāya prārthayāmāsa

Then the king, taking water, washed his feet, worshipped him with fragrance, flowers, and unbroken rice, offered him a great goat, and invited him to eat.

Verse 117 (padma.5.116.117)

स चापि तदन्नं षड्रसोपेतं सौवर्णभाजनगतमीक्षमाणइवेतस्ततो विलोकयामास

sa cāpi tadannaṁ ṣaḍrasopetaṁ sauvarṇabhājanagatamīkṣamāṇaivetastato vilokayāmāsa

And he too, though gazing upon that food of the six flavors, set in a golden vessel, kept glancing about here and there instead.

Verse 118 (padma.5.116.118)

तस्मिन्नेवावसरे सीता पद्मकिंजल्कप्रभेषदरुणवसनं बिभ्रती नीलकुटिलकुंतलैश्चलद्भिर्यूनां मनांस्याकर्षयद्भिः प्रेक्षमाणदृष्टिभग्नकलैरिव स्त्रीणां चित्तमीदृशमिति दर्शयद्भिरिवोपशोभित-ललाटानंगचापसुभ्रूपद्मपत्रारुणविलोचना तिलप्रसूननासामृदुस्निग्धरो मशकपोलानंतरा रक्तोष्ठराक्तासनमाणिक्यनिभदाडिमीदशना जपाकुसुमारुणाधरातिशोभितचिबुकाशुक्ति-कर्णासमदीर्घकंठातिमांसलवक्षाः पीनोद्भिन्नकुचकुड्मलानेकहारोपशोभिता सुभगाका-। रानतिमांसलबाहुलता मुग्धायतसमानांगुलिशिखापद्मारुणपल्लवाविविधबहुरत्नांगुलिभूषणामुष्टिग्राह्यमध्यासु रोमराजिगंभीरनाभिः पृथुजघनाकरिकरोरुस्तूणीरजंघासुपादकमला-नूपुरादि पादविभूषणा पादांगुलीभूषिता विकसितसौगंधिकं विदधती भुंजानमारीचस्य पुरतश्चागता

tasminnevāvasare sītā padmakiṁjalkaprabheṣadaruṇavasanaṁ bibhratī nīlakuṭilakuṁtalaiścaladbhiryūnāṁ manāṁsyākarṣayadbhiḥ prekṣamāṇadṛṣṭibhagnakalairiva strīṇāṁ cittamīdṛśamiti darśayadbhirivopaśobhita-lalāṭānaṁgacāpasubhrūpadmapatrāruṇavilocanā tilaprasūnanāsāmṛdusnigdharo maśakapolānaṁtarā raktoṣṭharāktāsanamāṇikyanibhadāḍimīdaśanā japākusumāruṇādharātiśobhitacibukāśukti-karṇāsamadīrghakaṁṭhātimāṁsalavakṣāḥ pīnodbhinnakucakuḍmalānekahāropaśobhitā subhagākā- rānatimāṁsalabāhulatā mugdhāyatasamānāṁguliśikhāpadmāruṇapallavāvividhabahuratnāṁgulibhūṣaṇāmuṣṭigrāhyamadhyāsu romarājigaṁbhīranābhiḥ pṛthujaghanākarikarorustūṇīrajaṁghāsupādakamalā-nūpurādi pādavibhūṣaṇā pādāṁgulībhūṣitā vikasitasaugaṁdhikaṁ vidadhatī bhuṁjānamārīcasya purataścāgatā

At that very moment, Sita — wearing a garment faintly reddened like the pollen of a lotus, her dark, curling tresses swaying and drawing the hearts of every young man there, her eyes, gazing about, seeming almost to shatter the composure of other women, her brow like Kama's own bow, her eyes red as a lotus-petal, her nose like a sesame-blossom, her cheeks soft and smooth, her lips red, her seat the color of ruby, her teeth like pomegranate seeds, her chin most beautiful, reddened like the hibiscus flower, her ears lovely as shells, her neck even and long, her chest full, adorned with many necklaces over her just-blossoming breasts, her form altogether lovely, her arms slender yet full, her fingers long and even, her palms soft and lotus-red, beautified with wondrous jeweled rings, her waist slim enough to be spanned by a single grip, marked with a line of down, her navel deep, her hips broad, her thighs like an elephant's trunk, her calves like a quiver, her lotus-feet adorned with anklets and the like, her very toes adorned — carrying an unfolding fragrant flower, came before Maricha, who sat there eating.

Verse 119 (padma.5.116.119)

वीक्ष्यासावचिंतयदेनां कथमपहरामि कथमालिंगामि कथमन्यत्किंचित्करोमीत्येवमवसरमलभमानस्तूष्णीमेव विनिर्गतः

vīkṣyāsāvaciṁtayadenāṁ kathamapaharāmi kathamāliṁgāmi kathamanyatkiṁcitkaromītyevamavasaramalabhamānastūṣṇīmeva vinirgataḥ

Seeing her, he thought: "How might I abduct her? How might I embrace her? How might I do anything else at all?" But, finding no opportunity, he went out again in silence.

Verse 120 (padma.5.116.120)

अथ देवा धनुःसज्जीकरणाय यतमाना अहंपूर्विकया विद्यमाना अन्योन्यतिरस्कारेण महेंद्रः प्राप धनुरुत्तमं प्रांतद्वयात्परं नावनमयितुं शशाक

atha devā dhanuḥsajjīkaraṇāya yatamānā ahaṁpūrvikayā vidyamānā anyonyatiraskāreṇa maheṁdraḥ prāpa dhanuruttamaṁ prāṁtadvayātparaṁ nāvanamayituṁ śaśāka

Then the gods, striving to string the bow, each vying to be first, one outdoing another, took their turns; and mighty Indra took up that excellent bow, but was unable to bend it beyond its two very ends.

Verse 121 (padma.5.116.121)

अथ सूर्यो धनुरादाय नमयन्नेव निपपात

atha sūryo dhanurādāya namayanneva nipapāta

Then the Sun, taking up the bow, fell down in the very act of bending it.

Verse 122 (padma.5.116.122)

वायुर्बलवतां श्रेष्ठो जग्राहाजगवमथ स्वेनैव करेणोत्कर्षयन्नधः पपात धनुश्च वायोरुपरि पपात अहसंस्तदा सर्वे

vāyurbalavatāṁ śreṣṭho jagrāhājagavamatha svenaiva kareṇotkarṣayannadhaḥ papāta dhanuśca vāyorupari papāta ahasaṁstadā sarve

Vayu, foremost of the mighty, took up the Ajagava; and, straining to draw it with his own hand, fell down, and the bow fell upon Vayu himself; and all present laughed then.

Verse 123 (padma.5.116.123)

एतस्मिन्नंतरे तुरगवरमारुह्य बाणासुरः सहस्रबाहुरनेकानेकशिरोभिर्दैत्यैः परिवृतः प्रह्लादसमेतो विदेहपुरीमाजगाम

etasminnaṁtare turagavaramāruhya bāṇāsuraḥ sahasrabāhuranekānekaśirobhirdaityaiḥ parivṛtaḥ prahlādasameto videhapurīmājagāma

Meanwhile, mounted upon an excellent steed, the thousand-armed Banasura, surrounded by countless many-headed Daityas, together with Prahlada, arrived at the city of Videha.

Verse 124 (padma.5.116.124)

अथ स्वविभूषणोद्भासितां दिशं कुर्वन्स्वतेजसापयशसो देवताः कुर्वन्नानाविधगीतं शृण्वन्द्व्यंगुलमात्रेण शक्तो विरराम

atha svavibhūṣaṇodbhāsitāṁ diśaṁ kurvansvatejasāpayaśaso devatāḥ kurvannānāvidhagītaṁ śṛṇvandvyaṁgulamātreṇa śakto virarāma

Making the very directions blaze with his own ornaments, and, by his own splendor, dimming the glory of the gods, and listening to manifold songs, he was able to bend it only by two fingers' breadth, and stopped.

Verse 125 (padma.5.116.125)

प्रह्लादोबलिश्चैवधावातेऽथविरेमतुः

prahlādobaliścaivadhāvāte'thavirematuḥ

Prahlada and Bali too rushed forward, but then stopped as well.

Verse 126 (padma.5.116.126)

अथ राक्षसेषु तूष्णींभूतेषु राजानोऽतिबलिनः समागता ज्याबंधाशक्ता अपसृत्य तस्थुः

atha rākṣaseṣu tūṣṇīṁbhūteṣu rājāno'tibalinaḥ samāgatā jyābaṁdhāśaktā apasṛtya tasthuḥ

When the Rakshasas had fallen silent, mighty kings who had assembled, unable to string the bow, withdrew and stood aside.

Verse 127 (padma.5.116.127)

अथ ब्राह्मणाः समागताः

atha brāhmaṇāḥ samāgatāḥ

Then Brahmins came forward.

Verse 128 (padma.5.116.128)

अथ विश्वामित्रो धनुरादाय एकांगुलपर्यंतं सज्यं कृत्वा विरराम निवृत्ताश्चापरे

atha viśvāmitro dhanurādāya ekāṁgulaparyaṁtaṁ sajyaṁ kṛtvā virarāma nivṛttāścāpare

Then Vishvamitra, taking up the bow, managed to string it to within a single finger's breadth, and stopped; and the others withdrew.

Verse 129 (padma.5.116.129)

अथ दिनमात्रे धनुषि तूष्णींभूतेषु राघवः सहानुजैरागत्य धनुर्निरीक्ष्यास्पृशत्

atha dinamātre dhanuṣi tūṣṇīṁbhūteṣu rāghavaḥ sahānujairāgatya dhanurnirīkṣyāspṛśat

Then, when a whole day had passed with the bow left untouched by any, Raghava came forward together with his brothers, examined the bow, and touched it.

Verse 130 (padma.5.116.130)

अथ राजकुमाराः शतशः समागताः सर्वाभरणभूषिता धनुर्दृष्ट्वापस्पृशुर्न चालनक्षमाः

atha rājakumārāḥ śataśaḥ samāgatāḥ sarvābharaṇabhūṣitā dhanurdṛṣṭvāpaspṛśurna cālanakṣamāḥ

Then hundreds of princes, adorned with every ornament, came forward, saw the bow, and touched it, but were unable even to move it.

Verse 131 (padma.5.116.131)

अथ दाशरथिप्रमुखाःकुमाराः समागताः

atha dāśarathipramukhāḥkumārāḥ samāgatāḥ

Then the princes headed by the sons of Dasharatha came forward.

Verse 132 (padma.5.116.132)

अथ वेत्रझर्झरपाणयः समागमन्सर्वानेवापसारयामासुः

atha vetrajharjharapāṇayaḥ samāgamansarvānevāpasārayāmāsuḥ

Then the cane- and staff-bearers came and cleared everyone else away.

Verse 133 (padma.5.116.133)

अथ रामो लक्ष्मरणहस्तं गृहीत्वा सर्वाभरणभूषितो धनुरासाद्य स्पृष्ट्वा नत्वा प्रदक्षिणीकृत्य धनुरादायोद्दधार

atha rāmo lakṣmaraṇahastaṁ gṛhītvā sarvābharaṇabhūṣito dhanurāsādya spṛṣṭvā natvā pradakṣiṇīkṛtya dhanurādāyoddadhāra

Then Rama, holding Lakshmana's hand, adorned with every ornament, approached the bow, touched it, bowed to it, circumambulated it, and, taking it up, lifted it.

Verse 134 (padma.5.116.134)

तदादानसमये सर्व एवैत्य सहासमूचुः अत्र भग्ना महारथा इति

tadādānasamaye sarva evaitya sahāsamūcuḥ atra bhagnā mahārathā iti

At the very moment of his taking it up, everyone came forward and said, laughing: "Here even the great charioteers have been broken!"

Verse 135 (padma.5.116.135)

अथ स रामो धनुर्ज्यास्थानमवनमय्य धनुषि जानुं कृत्वा सज्यमेककरेणोत्पादयन्कोट्यामनामयत्

atha sa rāmo dhanurjyāsthānamavanamayya dhanuṣi jānuṁ kṛtvā sajyamekakareṇotpādayankoṭyāmanāmayat

Then that Rama, bending down to the bowstring's place, setting his knee against the bow, drawing the string taut with a single hand, bent it right at its tip.

Verse 136 (padma.5.116.136)

अथसज्जीकृतं दृष्ट्वा सर्व एव नासाग्रन्यस्तांगुलयोऽभवन्

athasajjīkṛtaṁ dṛṣṭvā sarva eva nāsāgranyastāṁgulayo'bhavan

Seeing it thus strung, everyone there placed their fingers upon the tips of their own noses, in wonder.

Verse 137 (padma.5.116.137)

रामोऽपि ज्यामन्वनादयत् । तेन नादेन सर्वेषां मनांसि क्षुभितान्यासन्

rāmo'pi jyāmanvanādayat tena nādena sarveṣāṁ manāṁsi kṣubhitānyāsan

Rama then twanged the bowstring; and by that sound, everyone's mind was shaken.

Verse 138 (padma.5.116.138)

रामेणसज्यितं धनुरिति सर्वत्र वादः संजातः

rāmeṇasajyitaṁ dhanuriti sarvatra vādaḥ saṁjātaḥ

"The bow has been strung by Rama!" — this cry arose everywhere.

Verse 139 (padma.5.116.139)

जनकोऽपि सीतां रामाय ददौ राजभिश्च युद्धं कृत्वा तान्निर्ज्जित्य स्वपुरीमागात्

janako'pi sītāṁ rāmāya dadau rājabhiśca yuddhaṁ kṛtvā tānnirjjitya svapurīmāgāt

Janaka then gave Sita to Rama; and, having fought a battle with the defeated kings, and conquered them, Dasharatha and Rama returned to their own city.

Verse 140 (padma.5.116.140)

अथैकदा दशरथो रामं यौवराज्येभिषिच्य सुखी बभूव सर्वप्रजारंजनाच्च रामो राजानुमत इति सर्वप्रजावादोऽभूत्

athaikadā daśaratho rāmaṁ yauvarājyebhiṣicya sukhī babhūva sarvaprajāraṁjanācca rāmo rājānumata iti sarvaprajāvādo'bhūt

Then, once, Dasharatha, having anointed Rama as heir-apparent, became happy; and, since Rama delighted all his subjects, it became the common word among all his people that Rama was truly approved by the king.

Verse 141 (padma.5.116.141)

अथ कैकयदेशाधिपतितनया सुवेषा रामं राजानमसहमाना राजानमुवाच मम वरदानावसर इति राजाचिंतयत्किं देयमिति

atha kaikayadeśādhipatitanayā suveṣā rāmaṁ rājānamasahamānā rājānamuvāca mama varadānāvasara iti rājāciṁtayatkiṁ deyamiti

Then Suvesha, daughter of the lord of the Kaikeya country, unable to bear Rama's becoming king, said to the king: "This is the occasion for my promised boon." The king wondered: "What must I give?"

Verse 142 (padma.5.116.142)

देव्युवाच-। चतुर्दशवर्षाणि रामो वनं विशतु पालयतु राज्यं भरतः

devyuvāca- caturdaśavarṣāṇi rāmo vanaṁ viśatu pālayatu rājyaṁ bharataḥ

The queen said: "Let Rama enter the forest for fourteen years; let Bharata rule the kingdom."

Verse 143 (padma.5.116.143)

राजानृतवचनदोषभयात्कथंकथमपि स्वीचकार

rājānṛtavacanadoṣabhayātkathaṁkathamapi svīcakāra

The king, out of fear of the fault of a broken word, somehow or other agreed.

Verse 144 (padma.5.116.144)

अथ वसिष्ठं भावितयावोचत रामो वनाय निर्गच्छति अस्य किंवा भवेदिति विचार्य शुभाशुभं ब्रूहि

atha vasiṣṭhaṁ bhāvitayāvocata rāmo vanāya nirgacchati asya kiṁvā bhavediti vicārya śubhāśubhaṁ brūhi

Then, greatly troubled, he said to Vasishtha: "Rama is going forth to the forest; consider what shall befall him, and tell me, good or ill."

Verse 145 (padma.5.116.145)

वसिष्ठो विचार्य सहर्षं राजानमुवाच

vasiṣṭho vicārya saharṣaṁ rājānamuvāca

Vasishtha, having reflected, spoke joyfully to the king.

Verse 146 (padma.5.116.146)

गत्वा वनं निखिलदानववीरहंता शंभोरनेकविधपूजनमातनोति । सीतावियोगरुषितः कपिसेनया च तीर्त्वोदधिं दशमुखं च निहंति रामः

gatvā vanaṁ nikhiladānavavīrahaṁtā śaṁbhoranekavidhapūjanamātanoti sītāviyogaruṣitaḥ kapisenayā ca tīrtvodadhiṁ daśamukhaṁ ca nihaṁti rāmaḥ

"Going to the forest, that slayer of every Danava hero shall perform manifold worship of Shambhu; and, enraged at the loss of Sita, crossing the ocean with an army of monkeys, Rama shall slay the ten-faced one himself."

Verse 147 (padma.5.116.147)

आगम्य राज्यं रघुनंदनोऽपि बहूनि वर्षाणि समातनोति । प्रशस्तकीर्तिर्निखिलेपि लोके शर्वेण देवेन चिरं न्यवात्सीत्

āgamya rājyaṁ raghunaṁdano'pi bahūni varṣāṇi samātanoti praśastakīrtirnikhilepi loke śarveṇa devena ciraṁ nyavātsīt

"Returning, that delight of the Raghus shall rule the kingdom for many years, his glory praised throughout the whole world, and shall dwell long, befriended by the god Sharva himself."

Verse 148 (padma.5.116.148)

सुपुत्रयुक्तो बहुयज्ञयाजी परिवृढः सर्वगुणाधिकश्च

suputrayukto bahuyajñayājī parivṛḍhaḥ sarvaguṇādhikaśca

"—blessed with fine sons, performer of many sacrifices, a sovereign lord, surpassing in every virtue."

Verse 149 (padma.5.116.149)

इति वसिष्ठवचनं श्रुत्वा दशरथो रामगुणाननुस्मरन्नित्युवाच श्रेयो मे मरणं रामस्य निर्गमने इति

iti vasiṣṭhavacanaṁ śrutvā daśaratho rāmaguṇānanusmarannityuvāca śreyo me maraṇaṁ rāmasya nirgamane iti

Hearing this word of Vasishtha, Dasharatha, remembering Rama's own virtues, said: "Better for me is death than Rama's own going forth."

Verse 150 (padma.5.116.150)

अथ रामो मातरं पितरं गुरुं च वसिष्ठं पितृपत्नीर्नमस्कृत्य वनाय जगाम

atha rāmo mātaraṁ pitaraṁ guruṁ ca vasiṣṭhaṁ pitṛpatnīrnamaskṛtya vanāya jagāma

Then Rama, bowing to his mother, his father, his guru Vasishtha, and his father's wives, went forth to the forest.

Verse 151 (padma.5.116.151)

अथोपवने दिनमेकं स्थित्वा जटाः कारयित्वा वल्कलं वासो धृत्वैकोपवीती कृतदंतशुद्धिरेकेनोपवीतेन जटां बद्ध्वा भस्मोद्धूलितसर्वांगो भसित निष्ठुरकायो मुक्ताफलदाममणिव्यत्यस्त रुद्राक्षमालामुरसि दधानोऽल्पभूषणाधिभूषित सीतासहायो लक्ष्मणानुचरो विवेश वनांतरम्

athopavane dinamekaṁ sthitvā jaṭāḥ kārayitvā valkalaṁ vāso dhṛtvaikopavītī kṛtadaṁtaśuddhirekenopavītena jaṭāṁ baddhvā bhasmoddhūlitasarvāṁgo bhasita niṣṭhurakāyo muktāphaladāmamaṇivyatyasta rudrākṣamālāmurasi dadhāno'lpabhūṣaṇādhibhūṣita sītāsahāyo lakṣmaṇānucaro viveśa vanāṁtaram

Then, staying one day in a garden nearby, and having his matted locks made, wearing bark garments, a single sacred thread, his teeth cleaned, his locks bound with that same thread, his whole body smeared with ash, his frame made hard by that ash, wearing upon his chest a rosary of rudraksha beads interspersed with pearls and gems, adorned though only sparingly, accompanied by Sita, attended by Lakshmana, he entered deep into the forest.

Verse 152 (padma.5.116.152)

अथानेक राक्षसांस्तस्मिन्निजघान भवानिव निखिलं चकार सीतापहरणादिनिखिलमपि भवता यथातथा स्याथ सुग्रीवाश्रममृष्यमूकपर्वतं रामो जगाम निबिडच्छायाचूतवृक्षमासाद्य लक्ष्मणसहायः परिश्रयमकल्पयत् । वृक्षे तु धनुषी आरोप्यासीनलक्ष्मणांके शिरः कृत्वा हरिचर्मशय्याशयनोलक्षितांगीतिं शृण्वन्वृक्षफलं निरीक्षमाणो वानरमेकं मणिकुंडलं हेमपिंगलं सदृढबद्धमौंजीकौपीनमच्छोपवीतिनमतिचंचलं फलमादायात्मनिविक्षिपंतं पुष्पमंजरीश्च किरंतं गानमनुकुर्वंतं व्यजनेन रामं वीजयंतमारुह्य शाखामपि तथा वीजयंतमाबद्धचूतफलमात्रं रामो वीक्ष्य लक्ष्मणमभाषत

athāneka rākṣasāṁstasminnijaghāna bhavāniva nikhilaṁ cakāra sītāpaharaṇādinikhilamapi bhavatā yathātathā syātha sugrīvāśramamṛṣyamūkaparvataṁ rāmo jagāma nibiḍacchāyācūtavṛkṣamāsādya lakṣmaṇasahāyaḥ pariśrayamakalpayat vṛkṣe tu dhanuṣī āropyāsīnalakṣmaṇāṁke śiraḥ kṛtvā haricarmaśayyāśayanolakṣitāṁgītiṁ śṛṇvanvṛkṣaphalaṁ nirīkṣamāṇo vānaramekaṁ maṇikuṁḍalaṁ hemapiṁgalaṁ sadṛḍhabaddhamauṁjīkaupīnamacchopavītinamaticaṁcalaṁ phalamādāyātmanivikṣipaṁtaṁ puṣpamaṁjarīśca kiraṁtaṁ gānamanukurvaṁtaṁ vyajanena rāmaṁ vījayaṁtamāruhya śākhāmapi tathā vījayaṁtamābaddhacūtaphalamātraṁ rāmo vīkṣya lakṣmaṇamabhāṣata

Then he slew many Rakshasas there — O Bhavan, everything unfolded just as you foretold, the abduction of Sita and all the rest, according to your own prophecy. Then Rama went to the hermitage of Sugriva, on Mount Rishyamuka; and, coming to a mango tree of dense shade, together with Lakshmana, he made a shelter there. Hanging up their two bows upon the tree, resting his head, as he sat, upon Lakshmana's lap, lying upon a bed of deerskin, listening to birdsong, gazing at the tree's fruit, Rama saw a certain monkey — wearing jeweled earrings, golden-tawny, his loincloth firmly bound with a girdle of munja-grass, wearing a plain sacred thread, most restless, taking fruit and eating it himself, scattering flower-clusters, mimicking their song, fanning Rama with a fan, and, having climbed a branch, fanning him from there too, with only a mango fruit tied to himself — and, seeing this, Rama spoke to Lakshmana.

Verse 153 (padma.5.116.153)

लक्ष्मण कोऽयं कपिरिति

lakṣmaṇa ko'yaṁ kapiriti

"Lakshmana, who is this monkey?"

Verse 154 (padma.5.116.154)

लक्ष्मणोऽपि न जान इत्युवाच अथ रामः समाहूय कस्य त्वं किं नामत्येपृच्छत्

lakṣmaṇo'pi na jāna ityuvāca atha rāmaḥ samāhūya kasya tvaṁ kiṁ nāmatyepṛcchat

Lakshmana too said, "I do not know." Then Rama, calling him over, asked: "Whose are you, and what is your name?"

Verse 155 (padma.5.116.155)

स च सुग्रीवस्य हनूमानित्युवाच

sa ca sugrīvasya hanūmānityuvāca

And he said: "I am Sugriva's own Hanuman."

Verse 156 (padma.5.116.156)

रामं नत्वा सुग्रीवमेत्य नत्वा देवनारायणइवापरः पुरुषो युवा मेघश्यामो जटी आजानुबाहुरतियशस्वी सूर्यसंकाशेन सहापरेण नरेण इहास्ते

rāmaṁ natvā sugrīvametya natvā devanārāyaṇaivāparaḥ puruṣo yuvā meghaśyāmo jaṭī ājānubāhuratiyaśasvī sūryasaṁkāśena sahāpareṇa nareṇa ihāste

Bowing to Rama, and going to Sugriva, and bowing to him, Hanuman said: "Another man, like the very god Narayana, youthful, dark as a raincloud, matted-locked, his arms reaching to his knees, of great renown, together with another man radiant as the sun, is present here."

Verse 157 (padma.5.116.157)

अथ तरुच्छायाधः संस्थितौ सर्वलक्षणसंपन्नौ राजपुत्रौ दृष्ट्वा उक्तश्च ताभ्यां सुग्रीवाय निवेदयेति तत्त्वयि निवेदितम्

atha tarucchāyādhaḥ saṁsthitau sarvalakṣaṇasaṁpannau rājaputrau dṛṣṭvā uktaśca tābhyāṁ sugrīvāya nivedayeti tattvayi niveditam

"Seeing these two princes, seated beneath the shade of a tree, endowed with every auspicious mark, and told by them, 'Report this to Sugriva' — this I now report to you."

Verse 158 (padma.5.116.158)

अथ सुग्रीवः सत्वरमुत्थाय पुष्पसलिलादिद्रव्यमादाय पादप्रक्षालनादिकं कृत्वा फलानि समर्प्य व्यज्ञापयत्

atha sugrīvaḥ satvaramutthāya puṣpasalilādidravyamādāya pādaprakṣālanādikaṁ kṛtvā phalāni samarpya vyajñāpayat

Then Sugriva, rising at once, taking up flowers, water, and other articles, having performed the washing of their feet and the rest, and offered them fruit, made this request.

Verse 159 (padma.5.116.159)

कौ युवां किमर्थमागतौ राजपुत्रौ तपस्विनाविति सुग्रीववचनमाकर्ण्य लक्ष्मणेनाभाषत रामः

kau yuvāṁ kimarthamāgatau rājaputrau tapasvināviti sugrīvavacanamākarṇya lakṣmaṇenābhāṣata rāmaḥ

"Who are you two, and for what purpose have you come, O princes, now ascetics?" Hearing this word of Sugriva's, Rama spoke, through Lakshmana.

Verse 160 (padma.5.116.160)

दशरथतनयावावां रामलक्ष्मणौ दुष्टनिग्रह शिष्टपरिपालनाय वनं गताविति

daśarathatanayāvāvāṁ rāmalakṣmaṇau duṣṭanigraha śiṣṭaparipālanāya vanaṁ gatāviti

"We are the two sons of Dasharatha, Rama and Lakshmana, who have gone to the forest for the suppression of the wicked and the protection of the virtuous."

Verse 161 (padma.5.116.161)

अथ सुग्रीव आह युवयोरुपकारमपकारं कार्यमस्तीति लक्ष्यते

atha sugrīva āha yuvayorupakāramapakāraṁ kāryamastīti lakṣyate

Then Sugriva said: "It appears that some matter of help or harm brings you two here."

Verse 162 (padma.5.116.162)

अन्यथा सेनासमेतावागमिष्यतः लक्ष्मण आह अस्ति कार्यांतरम् अमुष्य भार्या केनापहृता न ज्ञायते तामन्वेष्टुमागतौ तदेवावयोः कार्य्यमन्यदानुषंगिकम् तदर्थमपि जलधिं तराव अपि पातालं प्रविशाव अपि नाकं साधयावः अपि महेंद्रं पातयावः अपि बलिनं हनावः किमपि कुर्वहे

anyathā senāsametāvāgamiṣyataḥ lakṣmaṇa āha asti kāryāṁtaram amuṣya bhāryā kenāpahṛtā na jñāyate tāmanveṣṭumāgatau tadevāvayoḥ kāryyamanyadānuṣaṁgikam tadarthamapi jaladhiṁ tarāva api pātālaṁ praviśāva api nākaṁ sādhayāvaḥ api maheṁdraṁ pātayāvaḥ api balinaṁ hanāvaḥ kimapi kurvahe

"—otherwise you would have come together with an army." Lakshmana said: "There is indeed another matter. This one's wife has been abducted, by whom it is not known; we have come to seek her out — that alone is our task, all else is incidental to it. For that very purpose we would cross the ocean, or enter the netherworld, or storm heaven itself, or bring down mighty Indra, or slay any powerful foe — we would do whatever it takes."

Verse 163 (padma.5.116.163)

सुग्रीव उवाच- रावणेनापहृतया कयाचिद्ध्रियमाणागतया विभूषणानि कानिचित्परित्यक्ता निगतानि मया संगृहीतानि तानि दर्शयामीत्याभाष्य रामं मंदिरमागमय्य दर्शयामास

sugrīva uvāca- rāvaṇenāpahṛtayā kayāciddhriyamāṇāgatayā vibhūṣaṇāni kānicitparityaktā nigatāni mayā saṁgṛhītāni tāni darśayāmītyābhāṣya rāmaṁ maṁdiramāgamayya darśayāmāsa

Sugriva said: "A certain woman, being carried off, abducted by Ravana, cast down some of her ornaments as she passed overhead; these I gathered — let me show them to you." So saying, he brought Rama into his own dwelling and showed them to him.

Verse 164 (padma.5.116.164)

रामोऽपि निरीक्ष्य निश्चित्य प्ररुद्य क्व गतोऽसौ रावण इति पप्रच्छ स च दक्षिणामाशां गत इति बभाषे

rāmo'pi nirīkṣya niścitya prarudya kva gato'sau rāvaṇa iti papraccha sa ca dakṣiṇāmāśāṁ gata iti babhāṣe

Rama too, examining them, and recognizing them, wept, and asked: "Where has that Ravana gone?" And Sugriva said: "He went toward the southern direction."

Verse 165 (padma.5.116.165)

अथ रामस्तेन सख्यमकरोत् अपृच्छच्च किमर्थमिह भार्य्याहीनः स्थित इति

atha rāmastena sakhyamakarot apṛcchacca kimarthamiha bhāryyāhīnaḥ sthita iti

Then Rama made friendship with him, and asked: "Why is it that you dwell here, without your own wife?"

Verse 166 (padma.5.116.166)

सुग्रीव उवाच-। मम भ्राता वाली महाबलो ममभार्य्यां राज्यं चापहृत्य किष्किन्धायामास्ते युद्धेन चाहं पराजितः तद्वधाय सर्वथा मम चिंता यथासौ त्वया निहन्यते तथाहमपि सागरं बद्ध्वा परतीरे लंकायां स्थितां सीतां रावणेनापहृतां तव समर्पयामीत्याभाष्य शपथं कृत्वा सुग्रीवो वालिनातिबलिना युद्धायाहूतेन युयुधे

sugrīva uvāca- mama bhrātā vālī mahābalo mamabhāryyāṁ rājyaṁ cāpahṛtya kiṣkindhāyāmāste yuddhena cāhaṁ parājitaḥ tadvadhāya sarvathā mama ciṁtā yathāsau tvayā nihanyate tathāhamapi sāgaraṁ baddhvā paratīre laṁkāyāṁ sthitāṁ sītāṁ rāvaṇenāpahṛtāṁ tava samarpayāmītyābhāṣya śapathaṁ kṛtvā sugrīvo vālinātibalinā yuddhāyāhūtena yuyudhe

Sugriva said: "My brother Vali, of great strength, having seized both my wife and my kingdom, dwells now in Kishkindha; and I was defeated by him in battle. My whole concern is that he be slain by you. In return, I shall bridge the ocean, and give over to you Sita, held on the far shore in Lanka, abducted by Ravana." Having said this, and sworn this vow, Sugriva, challenged to battle by the mighty Vali, fought him.

Verse 167 (padma.5.116.167)

रामोप्यनंतरमनिश्चयाद्वालिनं नाहनत्

rāmopyanaṁtaramaniścayādvālinaṁ nāhanat

But Rama, right then, out of uncertainty, did not slay Vali.

Verse 168 (padma.5.116.168)

अथ सुग्रीवः पलायितो राममिदमभाषत

atha sugrīvaḥ palāyito rāmamidamabhāṣata

Then Sugriva, having fled, said this to Rama.

Verse 169 (padma.5.116.169)

तव चित्तमविज्ञाय प्रवृत्तोऽहमरणाय

tava cittamavijñāya pravṛtto'hamaraṇāya

"Not knowing your true mind, I went forth into battle."

Verse 170 (padma.5.116.170)

रामोपि युवयोर्विशेषाज्ञानान्मया तूष्णीं भूतं चिह्नितं त्वा निरीक्ष्यतं हन्मि

rāmopi yuvayorviśeṣājñānānmayā tūṣṇīṁ bhūtaṁ cihnitaṁ tvā nirīkṣyataṁ hanmi

Rama too said: "Since I could not distinguish between you two, I remained silent; mark yourself with some sign, and, recognizing you, I shall slay him."

Verse 171 (padma.5.116.171)

अथ सुग्रीवश्चिह्नं कृत्वा वालिनं युद्धायाहूय समतिष्ठत

atha sugrīvaścihnaṁ kṛtvā vālinaṁ yuddhāyāhūya samatiṣṭhata

Then Sugriva, marking himself, challenged Vali to battle, and stood ready.

Verse 172 (padma.5.116.172)

तारा बभाषे वालिनम्

tārā babhāṣe vālinam

Tara spoke to Vali.

Verse 173 (padma.5.116.173)

सहायवानिव लक्ष्यते सुग्रीवो नोचेदेवं नाह्वयति ज्ञातं मया रामलक्ष्मणौ दशरथतनयौ नारायणांशौ भूभारावतरणाय समागतौ तावस्य सहायभूतौ

sahāyavāniva lakṣyate sugrīvo nocedevaṁ nāhvayati jñātaṁ mayā rāmalakṣmaṇau daśarathatanayau nārāyaṇāṁśau bhūbhārāvataraṇāya samāgatau tāvasya sahāyabhūtau

"Sugriva appears to have some ally; otherwise he would not challenge you thus. I have learned that Rama and Lakshmana, sons of Dasharatha, portions of Narayana, have come to relieve the earth of its burden; these two have become his allies."

Verse 174 (padma.5.116.174)

वाल्युवाच- नीतिमान्राम इति मया श्रुतः । नहि बलवंतं विहाय दुर्बलं भजते तादृशः समायातु वा रामः प्रतिपन्नमधिकं कृत्वा बिभेति वीरो यदि रामः स्वयं युद्धाय यातस्तदा युद्धं कर्तव्यमित्याभाष्य तारां संभाव्य सुग्रीवयुद्धाय निर्य्यातः

vālyuvāca- nītimānrāma iti mayā śrutaḥ nahi balavaṁtaṁ vihāya durbalaṁ bhajate tādṛśaḥ samāyātu vā rāmaḥ pratipannamadhikaṁ kṛtvā bibheti vīro yadi rāmaḥ svayaṁ yuddhāya yātastadā yuddhaṁ kartavyamityābhāṣya tārāṁ saṁbhāvya sugrīvayuddhāya niryyātaḥ

Vali said: "I have heard that Rama is a man of righteous policy; such a one would never abandon the strong to side with the weak. Let Rama come, if he will; a hero, having once undertaken a thing, does not shrink further from it out of fear. If Rama himself has gone forth to fight, then the fight must be fought." Having said this, and comforted Tara, he set out to fight Sugriva.

Verse 175 (padma.5.116.175)

अथ मुष्टियुद्धमन्योन्यमभूत्

atha muṣṭiyuddhamanyonyamabhūt

Then a fistfight broke out between the two.

Verse 176 (padma.5.116.176)

रामोऽपि वालिनं जघान

rāmo'pi vālinaṁ jaghāna

And Rama slew Vali.

Verse 177 (padma.5.116.177)

पपात च वाल्याह चाशस्त्रयुद्धे वा बाणघातोऽथ शोणितसर्वांगो बभूव

papāta ca vālyāha cāśastrayuddhe vā bāṇaghāto'tha śoṇitasarvāṁgo babhūva

Vali fell, and said: "Was this not to be an unarmed fight?" — even as, struck by the arrow, his whole body became covered in blood.

Verse 178 (padma.5.116.178)

अथ तारा चांगदश्च समागत्य व्यथितौ बभूवतुः

atha tārā cāṁgadaśca samāgatya vyathitau babhūvatuḥ

Then Tara and Angada, coming there, were both overcome with grief.

Verse 179 (padma.5.116.179)

अथ राघवं वानराः समायाता वाल्युपांते निपेतूरुरुदुश्च

atha rāghavaṁ vānarāḥ samāyātā vālyupāṁte nipetūruruduśca

Then the monkeys who had gathered around Raghava fell down beside Vali and wept.

Verse 180 (padma.5.116.180)

अथ तारा रामं बभाषे शास्त्रकुशलाः शूरा धार्मिका राघवाः पुरा चापि राम कथं पापमकार्षीः

atha tārā rāmaṁ babhāṣe śāstrakuśalāḥ śūrā dhārmikā rāghavāḥ purā cāpi rāma kathaṁ pāpamakārṣīḥ

Then Tara said to Rama: "The Raghavas have ever been skilled in scripture, heroic, righteous — how, then, Rama, could you have committed such a sin?"

Verse 181 (padma.5.116.181)

न क्षत्रधर्म्मं जानीषे राजगणसेवितम्

na kṣatradharmmaṁ jānīṣe rājagaṇasevitam

"Do you not know the kshatriya's own dharma, followed by every host of kings?"

Verse 182 (padma.5.116.182)

अन्योन्यं युद्ध्यतोर्युद्धे जयो वा मरणं भवेत् । अन्यो यदितयोर्हन्याद्ब्रह्महा स निगद्यते

anyonyaṁ yuddhyatoryuddhe jayo vā maraṇaṁ bhavet anyo yaditayorhanyādbrahmahā sa nigadyate

"When two fight one another in battle, either victory or death is the outcome; but if some third party slays one of them, he is declared a killer of a Brahmin."

Verse 183 (padma.5.116.183)

किं वैरेण वालिनमाहनः किं वानरमांसाशया

kiṁ vaireṇa vālinamāhanaḥ kiṁ vānaramāṁsāśayā

"Did you slay Vali out of enmity, or from a craving for monkey-flesh?"

Verse 184 (padma.5.116.184)

अभोज्यं वानरं मांसं यद्यात्मनोऽप्रियात्सुखाभावादपरेषामपि तथाभावं मन्यसे अहो विमोहाद्यदिमामादातुमिदं कृतमेकपत्नीव्रतं तव

abhojyaṁ vānaraṁ māṁsaṁ yadyātmano'priyātsukhābhāvādapareṣāmapi tathābhāvaṁ manyase aho vimohādyadimāmādātumidaṁ kṛtamekapatnīvrataṁ tava

"Monkey-flesh is not to be eaten; and if it were done from a lack of your own pleasure, thinking others too must feel it the same way — ah, then it was through delusion; or if this was done to take me for yourself, then what of your own vow of a single wife?"

Verse 185 (padma.5.116.185)

यदि रावणहृतां सीतामानेतुं सुग्रीवसहायाय कृतमेवमेव हा महदंतरं बलवृद्धेन महाबलेन वालिना सद्भावेन दिनकरावर्तितांतरे सीतामानेतुं समर्थेन स्मरणागतरावणदानमर्थेन वानरराजेन पंचाशत्परार्द्धवानरभल्लूकसेनावता आत्मकार्येण सिद्ध्यत इति किं सुग्रीवेणाल्पवी-र्येण सप्तपरार्द्धसेनापतिना कपिना किं सिद्ध्यति कार्यं वचनवतः

yadi rāvaṇahṛtāṁ sītāmānetuṁ sugrīvasahāyāya kṛtamevameva hā mahadaṁtaraṁ balavṛddhena mahābalena vālinā sadbhāvena dinakarāvartitāṁtare sītāmānetuṁ samarthena smaraṇāgatarāvaṇadānamarthena vānararājena paṁcāśatparārddhavānarabhallūkasenāvatā ātmakāryeṇa siddhyata iti kiṁ sugrīveṇālpavī-ryeṇa saptaparārddhasenāpatinā kapinā kiṁ siddhyati kāryaṁ vacanavataḥ

"If this was done for Sugriva's sake, to bring back Sita, abducted by Ravana — ah, what a great difference there is! Vali, of great and ever-growing strength, capable, in true good faith, of bringing back Sita within a single day's course, that king of monkeys who, merely upon being remembered, would have made Ravana give her back of his own accord, commander of an army of fifty parardhas of monkeys and bears, could have accomplished the task by his own power alone; what, then, can be accomplished by Sugriva, of so little strength, a mere monkey commanding but seven parardhas, a doer of words alone?"

Verse 186 (padma.5.116.186)

अहो ज्ञातं सर्वदेव भद्रं यदुक्तोसि

aho jñātaṁ sarvadeva bhadraṁ yaduktosi

"Ah, now it is understood — good indeed is what has just been spoken of you, O all-knowing one!"

Verse 187 (padma.5.116.187)

वक्ति च रामः पृथिवीपतिना मया दुष्टनिग्रहणं कार्यं शिष्टपरिपालनं च वालिना सुग्रीवमहिषी रुमापहृता राज्यं च अतश्च न तादृग्वधे दोषः

vakti ca rāmaḥ pṛthivīpatinā mayā duṣṭanigrahaṇaṁ kāryaṁ śiṣṭaparipālanaṁ ca vālinā sugrīvamahiṣī rumāpahṛtā rājyaṁ ca ataśca na tādṛgvadhe doṣaḥ

And Rama said: "As lord of the earth, it is my task to suppress the wicked and protect the virtuous; Vali seized Sugriva's own queen Ruma, and his kingdom too; and therefore there is no fault in the slaying of such a one."

Verse 188 (padma.5.116.188)

तारोवाच- सुग्रीवोऽपि तर्हि वध्यो दुंदुभिना युद्ध्यता वालिना बिलेप्रविष्टेन वत्सरं तत्रोषितं तदंतरे च मामपहृत्य राज्यं च कृतं सुग्रीवेण तं पूर्वमपि पश्चात्तं हंतु

tārovāca- sugrīvo'pi tarhi vadhyo duṁdubhinā yuddhyatā vālinā bilepraviṣṭena vatsaraṁ tatroṣitaṁ tadaṁtare ca māmapahṛtya rājyaṁ ca kṛtaṁ sugrīveṇa taṁ pūrvamapi paścāttaṁ haṁtu

Tara said: "Then Sugriva too should have been slain! When Vali, fighting the buffalo-demon Dundubhi, entered a cavern and dwelt there a full year, in that interval Sugriva seized me and the kingdom for himself. He wronged Vali first; only after that did Vali wrong him — that ought to be slain first, if anything."

Verse 189 (padma.5.116.189)

राम उवाच-। कियत्कालात्पूर्वमिदं च वद

rāma uvāca- kiyatkālātpūrvamidaṁ ca vada

Rama said: "How long ago did this happen — tell me."

Verse 190 (padma.5.116.190)

तारोवाच- षष्टिवर्षसहस्रादर्वाकशीतितमे वर्षे रक्षोयुद्धे सुग्रीवेण राज्यमपहृतम्

tārovāca- ṣaṣṭivarṣasahasrādarvākaśītitame varṣe rakṣoyuddhe sugrīveṇa rājyamapahṛtam

Tara said: "Sixty thousand years less eighty — in that year, during the war with the Rakshasas, the kingdom was seized by Sugriva."

Verse 191 (padma.5.116.191)

पुनश्च वर्षांतरे प्राप्तेन वालिना सुग्रीवः पलायितः

punaśca varṣāṁtare prāptena vālinā sugrīvaḥ palāyitaḥ

"And then, in the following year, Vali, returning, drove Sugriva into flight."

Verse 192 (padma.5.116.192)

अपहृता तस्य भार्या राज्यं चापहृतम्

apahṛtā tasya bhāryā rājyaṁ cāpahṛtam

"His wife, and his kingdom, were both then taken back."

Verse 193 (padma.5.116.193)

तस्मिन्नेव दिने भवतः पितुर्दशरथस्याभिषेकः

tasminneva dine bhavataḥ piturdaśarathasyābhiṣekaḥ

"On that very day was your own father Dasharatha's coronation."

Verse 194 (padma.5.116.194)

राघव उवाच- मया पितुरनुशासनाद्राज्यगतदुष्टनिग्रहणं कृतम् । गुरुवचनस्यानुल्लंघनीयत्वात्तदपहरणवेलायां यो राजासनाचरत्

rāghava uvāca- mayā pituranuśāsanādrājyagataduṣṭanigrahaṇaṁ kṛtam guruvacanasyānullaṁghanīyatvāttadapaharaṇavelāyāṁ yo rājāsanācarat

Raghava said: "By my father's own command, I have suppressed the wicked within his realm; since the guru's word must not be transgressed, whoever occupied the royal seat at the time of that seizure—"

Verse 195 (padma.5.116.195)

अथवा स्वतंत्रौ मृगौ मृगयोर्हतश्च वाली मृगाणामन्योन्यं दारणाद्य जगुप्सा च

athavā svataṁtrau mṛgau mṛgayorhataśca vālī mṛgāṇāmanyonyaṁ dāraṇādya jagupsā ca

"—or else: two free deer, and the hunter — Vali was slain as one beast among beasts, given that beasts tear at one another, and no fault is found in it."

Verse 196 (padma.5.116.196)

यतो मम मृगयावदाथवा मृगाणाम् । चलितस्थितबद्धानां चलद्भ्रांतपलायिनाम् । अथावसृजतासंगमुज्झिता मृगया तथा

yato mama mṛgayāvadāthavā mṛgāṇām calitasthitabaddhānāṁ caladbhrāṁtapalāyinām athāvasṛjatāsaṁgamujjhitā mṛgayā tathā

"—for this was, for me, but a hunt; and as with beasts moving, standing, bound, moving about, wandering, or fleeing — the hunt, once let loose, is not bound by rule."

Verse 197 (padma.5.116.197)

मृगयाशास्त्रविधितो मृगयेयं मया कृता । दर्शनादर्शनाभ्यां च धावताधावता तथा

mṛgayāśāstravidhito mṛgayeyaṁ mayā kṛtā darśanādarśanābhyāṁ ca dhāvatādhāvatā tathā

"—according to the very rule of the science of hunting, this hunt was performed by me, whether the quarry be seen or unseen, whether pursued or not pursued—"

Verse 198 (padma.5.116.198)

अवरोहात्परं स्थानं सात्विकानां प्रभिद्यते । राज्ञश्च मृगयाधर्मो विना आमिषभोजनम्

avarohātparaṁ sthānaṁ sātvikānāṁ prabhidyate rājñaśca mṛgayādharmo vinā āmiṣabhojanam

"—for that is the station granted specially to the pure of heart, beyond ordinary fault; and the hunt is indeed the proper dharma of a king, so long as its flesh is not itself eaten."

Verse 199 (padma.5.116.199)

अथ रामवचनमाकर्ण्य सर्व एव प्राकंपयञ्छिरांसि

atha rāmavacanamākarṇya sarva eva prākaṁpayañchirāṁsi

Hearing this word of Rama's, everyone there shook their heads.

Verse 200 (padma.5.116.200)

वाली बभाषे राममंजलिमस्तके निधाय नमस्ते राम शृणु वचनं मम

vālī babhāṣe rāmamaṁjalimastake nidhāya namaste rāma śṛṇu vacanaṁ mama

Vali, placing his joined palms upon his own head, said to Rama: "Homage to you, Rama; hear my own word."

Verse 201 (padma.5.116.201)

शंखचक्रगदापाणिः पीतवासा जगद्गुरुः । नारायणः स्वयं साक्षाद्भवानिति मया श्रुतम्

śaṁkhacakragadāpāṇiḥ pītavāsā jagadguruḥ nārāyaṇaḥ svayaṁ sākṣādbhavāniti mayā śrutam

"I have heard that you yourself are, in very truth, Narayana himself, bearer of conch, discus, and mace, clad in yellow, guru of the world—"

Verse 202 (padma.5.116.202)

त्वां योगिनश्चिंतयंति त्वां यजंति च यज्विनः । हव्यकव्यभुगे कस्त्वं पितृदेवस्वरूपधृक्

tvāṁ yoginaściṁtayaṁti tvāṁ yajaṁti ca yajvinaḥ havyakavyabhuge kastvaṁ pitṛdevasvarūpadhṛk

"—upon you yogis meditate, and you the sacrificers worship; you are the enjoyer of every oblation to gods and ancestors, bearing the very forms of the gods and the ancestors themselves."

Verse 203 (padma.5.116.203)

मरणे चिंतयानस्य त्वां विमुक्तिरदूरतः । सत्वं मे दर्शनं प्राप्तो राम मे पापसंक्षयः

maraṇe ciṁtayānasya tvāṁ vimuktiradūrataḥ satvaṁ me darśanaṁ prāpto rāma me pāpasaṁkṣayaḥ

"For one who, at the moment of death, meditates upon you, liberation is not far off; truly, I have obtained your very sight, O Rama, and my sin is now destroyed."

Verse 204 (padma.5.116.204)

गृहाण बाणं काकुत्स्थ व्यथितो भृशमस्म्यहम्

gṛhāṇa bāṇaṁ kākutstha vyathito bhṛśamasmyaham

"Take back your arrow, O scion of Kakutstha; I am in great pain."

Verse 205 (padma.5.116.205)

अथ रामस्तथेति बाणमादाय वालिनमुवाच किमिष्टं दीयतां वद

atha rāmastatheti bāṇamādāya vālinamuvāca kimiṣṭaṁ dīyatāṁ vada

Then Rama, saying, "So be it," took back the arrow, and said to Vali: "Tell me what you desire, and it shall be given."

Verse 206 (padma.5.116.206)

कपिरुवाच- यदि प्रसन्नो भगवान्मम सद्गतिं देहि

kapiruvāca- yadi prasanno bhagavānmama sadgatiṁ dehi

The monkey said: "If the blessed one is pleased, grant me a good path hereafter."

Verse 207 (padma.5.116.207)

अयं सुग्रीवस्तथा रक्षणीयोंऽगदोऽथ तारा च मया पापिनापराधः कृतस्तत्फलमनुभूतम्

ayaṁ sugrīvastathā rakṣaṇīyoṁ'gado'tha tārā ca mayā pāpināparādhaḥ kṛtastatphalamanubhūtam

"And let this Sugriva, and Angada, and Tara too, be protected. I, a sinner, committed a wrong, and I have now reaped its fruit."

Verse 208 (padma.5.116.208)

अथ रामं पश्यन्नेव वाली ममार स्वर्गं च गतः

atha rāmaṁ paśyanneva vālī mamāra svargaṁ ca gataḥ

Then, gazing upon Rama, Vali died, and went to heaven.

Verse 209 (padma.5.116.209)

अथ सुग्रीवं राज्येऽभिषिच्य स्वयं वनं विवेश

atha sugrīvaṁ rājye'bhiṣicya svayaṁ vanaṁ viveśa

Then, having anointed Sugriva to the kingdom, Rama himself entered the forest again.

Verse 210 (padma.5.116.210)

अथ तेन सहायेन जलधिसमीपं गत्वा क्व लंका क्व सीता क्व चारातिरिति सुग्रीवमाह रामः

atha tena sahāyena jaladhisamīpaṁ gatvā kva laṁkā kva sītā kva cārātiriti sugrīvamāha rāmaḥ

Then, with him as his ally, going near the ocean, Rama said to Sugriva: "Where is Lanka, where is Sita, and where is that enemy?"

Verse 211 (padma.5.116.211)

अथ हनुमानाह प्रविश्य लंकां विचित्य सीतां सर्वतत्त्वमवगत्य युद्धं संधिर्वा कर्तव्यः तदुदधिलंघनाय किंचित्समादिशतु भगवान्

atha hanumānāha praviśya laṁkāṁ vicitya sītāṁ sarvatattvamavagatya yuddhaṁ saṁdhirvā kartavyaḥ tadudadhilaṁghanāya kiṁcitsamādiśatu bhagavān

Then Hanuman said: "Entering Lanka, and searching out Sita, and learning the whole truth of the matter, war or peace should be decided; may the blessed one direct me in some way to cross that ocean."

Verse 212 (padma.5.116.212)

अथ सुग्रीवमाह रामः । कथमेतद्घटत इति

atha sugrīvamāha rāmaḥ kathametadghaṭata iti

Then Rama said to Sugriva: "How might this be accomplished?"

Verse 213 (padma.5.116.213)

कपिरुवाच- मम वानरा भल्लूप्रमुखाः कोटिशः संति

kapiruvāca- mama vānarā bhallūpramukhāḥ koṭiśaḥ saṁti

The monkey said: "I have crores of monkeys and bears at my command."

Verse 214 (padma.5.116.214)

एकं नियुज्य सर्वमाकलय्य यथायुक्तं तथा करणीयम्

ekaṁ niyujya sarvamākalayya yathāyuktaṁ tathā karaṇīyam

"Appointing one of them, and taking counsel with all, whatever is proper should be done."

Verse 215 (padma.5.116.215)

अथ जांबवानाह । हनूमानेको गच्छतु बुध्यतु लंकाम्

atha jāṁbavānāha hanūmāneko gacchatu budhyatu laṁkām

Then Jambavan said: "Let Hanuman go alone; let him scout out Lanka."

Verse 216 (padma.5.116.216)

अथ हनूमानगमल्लंकापुरं विचित्य सीतामशोकवनिकायामासीनां तथा च संभाष्य विश्वासं कृत्वा वनं बभंज वनरक्षकांश्च

atha hanūmānagamallaṁkāpuraṁ vicitya sītāmaśokavanikāyāmāsīnāṁ tathā ca saṁbhāṣya viśvāsaṁ kṛtvā vanaṁ babhaṁja vanarakṣakāṁśca

Then Hanuman went, searched out the city of Lanka, and found Sita seated in the Ashoka grove; and, speaking with her thus, and establishing her trust, he destroyed the grove, and its guardians too.

Verse 217 (padma.5.116.217)

बद्धो रक्षसा लंकां दग्ध्वा उत्तरकूलं गत्वा रामं दृष्ट्वा वृत्तांतं कथयित्वा तूष्णीमतिष्ठत्

baddho rakṣasā laṁkāṁ dagdhvā uttarakūlaṁ gatvā rāmaṁ dṛṣṭvā vṛttāṁtaṁ kathayitvā tūṣṇīmatiṣṭhat

Bound by the Rakshasas, he burned Lanka, went to the northern shore, saw Rama, related the whole account, and then fell silent.

Verse 218 (padma.5.116.218)

अथ रामः सर्वैर्विचारयामास जांबवानुवाच रामेण लंका कपिभिर्विनश्यतीति नारदेन ममोक्तम्

atha rāmaḥ sarvairvicārayāmāsa jāṁbavānuvāca rāmeṇa laṁkā kapibhirvinaśyatīti nāradena mamoktam

Then Rama took counsel with everyone. Jambavan said: "It was told to me by Narada that Lanka would be destroyed by Rama, together with the monkeys."

Verse 219 (padma.5.116.219)

अथ सागरोत्तरणे यत्नतया स्थेयम्

atha sāgarottaraṇe yatnatayā stheyam

"Now effort must be made for the crossing of the ocean."

Verse 220 (padma.5.116.220)

अथ रामः शंकरमाराध्य सर्वं निवेदयित्वा त्वदुक्तं करोमीति वचनमुक्त्वा शिवमभ्यर्च्य प्रणतो भूत्वा व्यजिज्ञपत्

atha rāmaḥ śaṁkaramārādhya sarvaṁ nivedayitvā tvaduktaṁ karomīti vacanamuktvā śivamabhyarcya praṇato bhūtvā vyajijñapat

Then Rama, worshipping Shankara, telling him everything, and saying, "I shall do as you say," honored Shiva, and, bowing before him, made this entreaty.

Verse 221 (padma.5.116.221)

हे महादेव महाभूतग्रास महाप्रलयकारण महाहिभूषण महारुद्र शंकर परमेश्वर विरूपाक्ष नागयज्ञोपवीतकरि कृत्तिवसन ब्रह्मशिरः कपालमालाभरभूषण –नरकास्थिभूषणभसित परनारायणप्रिय शुभचरित पंचब्रह्मादिदेव पंचानन चतुर्वदन वेदवेद्य भक्तसुलभा भक्तदुर्लभ परमानंदविज्ञान पर पूषदंतपातन दक्षशिरश्छेदन ब्रह्मपंचमशिरोहरण पार्वतीवल्लभ नारदोपगीयमान शुभचरित शर्व त्रिनेत्र त्रिशूलधर पिनाकपाणे कपर्दिन्ननेकरूपधर वृषभवाहन शुद्धस्फटिकसंकाश चतुर्भुज नानायुध दक्षिणामूर्ते ईश्वर देवपते गंगाधर त्रिपुरहर श्रीशैलनिवास काशीनाथ केदारेश्वर भूषणसिद्धेश्वर गोकर्णेश्वर कनखलेश्वर पर्वतेश्वर चक्रप्रद बाणचिंतापादक मुरहर पूजितचरणकमल सोमसोमभूषण सर्वज्ञ ज्योतिर्मय जगन्मय नमस्ते नमस्ते

he mahādeva mahābhūtagrāsa mahāpralayakāraṇa mahāhibhūṣaṇa mahārudra śaṁkara parameśvara virūpākṣa nāgayajñopavītakari kṛttivasana brahmaśiraḥ kapālamālābharabhūṣaṇa –narakāsthibhūṣaṇabhasita paranārāyaṇapriya śubhacarita paṁcabrahmādideva paṁcānana caturvadana vedavedya bhaktasulabhā bhaktadurlabha paramānaṁdavijñāna para pūṣadaṁtapātana dakṣaśiraśchedana brahmapaṁcamaśiroharaṇa pārvatīvallabha nāradopagīyamāna śubhacarita śarva trinetra triśūladhara pinākapāṇe kapardinnanekarūpadhara vṛṣabhavāhana śuddhasphaṭikasaṁkāśa caturbhuja nānāyudha dakṣiṇāmūrte īśvara devapate gaṁgādhara tripurahara śrīśailanivāsa kāśīnātha kedāreśvara bhūṣaṇasiddheśvara gokarṇeśvara kanakhaleśvara parvateśvara cakraprada bāṇaciṁtāpādaka murahara pūjitacaraṇakamala somasomabhūṣaṇa sarvajña jyotirmaya jaganmaya namaste namaste

"O Mahadeva, devourer of all created beings at the great dissolution, cause of the great dissolution, adorned with great serpents, great Rudra, Shankara, supreme Lord, wide-eyed one, wearer of a serpent as sacred thread, clad in an elephant's hide, adorned with a garland of Brahma's own skulls, ash-smeared, adorned with the bones of Naraka, dear to Narayana, of auspicious deeds, foremost of the five-Brahma deities, five-faced, four-faced, knowable through the Vedas, easily attained by devotees yet hard for others to attain, of supreme bliss and knowledge, feller of Pushan's teeth, severer of Daksha's head, remover of Brahma's fifth head, beloved of Parvati, whose auspicious deeds are ever sung by Narada, O Sharva, three-eyed one, bearer of the trident, wielder of the Pinaka bow, matted-locked, taking on countless forms, riding the bull, radiant as pure crystal, four-armed, bearer of manifold weapons, teacher facing the south, Ishvara, Lord of gods, bearer of the Ganga, destroyer of the triple city, dweller at Shrishaila, Lord of Kashi, Lord of Kedara, Lord of Bhushana-siddhi, Lord of Gokarna, Lord of Kankhal, Lord of the mountains, giver of the discus, granter of Bana's own wish, slayer of Mura, whose lotus-feet are worshipped by all, adorned with the moon, all-knowing, radiant, filling the universe — homage to you, homage to you!"

Verse 222 (padma.5.116.222)

एवं स्तुवतो रामस्य पुरतो लिंगमध्यकोपेतस्तेजोमयमूर्तिराविर्बभूव

evaṁ stuvato rāmasya purato liṁgamadhyakopetastejomayamūrtirāvirbabhūva

As Rama praised him thus, before him, from within the very linga, a radiant, effulgent form appeared.

Verse 223 (padma.5.116.223)

अभयवानथ पुनः पद्मासनासीनमुमाधिष्ठितांकमीशमामुक्तसर्वाभरणं सुकांतिकिरीटिनं हैमवतीकटिस्पर्शं करद्वयेनाभयवरप्रदं तरंगितानेकदिशाभिः । पूर्णतेजस्विनं हासमुखं प्रसन्नवदनं ददर्श रामः

abhayavānatha punaḥ padmāsanāsīnamumādhiṣṭhitāṁkamīśamāmuktasarvābharaṇaṁ sukāṁtikirīṭinaṁ haimavatīkaṭisparśaṁ karadvayenābhayavarapradaṁ taraṁgitānekadiśābhiḥ pūrṇatejasvinaṁ hāsamukhaṁ prasannavadanaṁ dadarśa rāmaḥ

Free of fear now, Rama beheld the Lord — seated in lotus posture, Uma seated upon his lap, adorned with every ornament, a lovely crown upon his head, his hand touching the daughter of the Himalaya at her waist, granting protection and boons with his two hands, radiant in every direction, filled with splendor, his face smiling, his countenance serene.

Verse 224 (padma.5.116.224)

परमेशितारं ननाम बद्धांजलिपुनश्च दंडवत्पपात

parameśitāraṁ nanāma baddhāṁjalipunaśca daṁḍavatpapāta

He bowed to that supreme Lord, joined palms, and then fell prostrate like a rod.

Verse 225 (padma.5.116.225)

अथ रामं परमेश्वरोऽपि वरं वृणु त्वं वरदोऽहमित्युक्तवान्

atha rāmaṁ parameśvaro'pi varaṁ vṛṇu tvaṁ varado'hamityuktavān

Then the supreme Lord said to Rama: "Choose a boon; I am the giver of boons."

Verse 226 (padma.5.116.226)

राम उवाच- लंकां गमिष्यामि समुद्रतरणे उपायमेकं मम देहि शंभो

rāma uvāca- laṁkāṁ gamiṣyāmi samudrataraṇe upāyamekaṁ mama dehi śaṁbho

Rama said: "I must go to Lanka; give me some means, O Shambhu, to cross the ocean."

Verse 227 (padma.5.116.227)

शंभुरुवाच- ममाजगवं धनुरस्ति तत्कालरूपमविकल्पं वा भवति । तदारुह्य समुद्रं तीर्त्वा लंकामाप्नुहि

śaṁbhuruvāca- mamājagavaṁ dhanurasti tatkālarūpamavikalpaṁ vā bhavati tadāruhya samudraṁ tīrtvā laṁkāmāpnuhi

Shambhu said: "I have my own Ajagava bow; it takes whatever form the occasion requires, without limit. Mount upon it, cross the ocean, and reach Lanka."

Verse 228 (padma.5.116.228)

रामस्तथेति निश्चित्य सस्माराजगवम्

rāmastatheti niścitya sasmārājagavam

Rama, agreeing, then called to mind the Ajagava.

Verse 229 (padma.5.116.229)

आगतं धनुस्ततश्च रामोऽपूजयत्

āgataṁ dhanustataśca rāmo'pūjayat

The bow then came to him, and Rama worshipped it.

Verse 230 (padma.5.116.230)

अथ हरो धनुरादाय रामाय दत्तवान्

atha haro dhanurādāya rāmāya dattavān

Then Hara, taking up the bow, gave it to Rama.

Verse 231 (padma.5.116.231)

रामोऽपि जलधावपातयत्

rāmo'pi jaladhāvapātayat

And Rama then set it down upon the ocean.

Verse 232 (padma.5.116.232)

आरुरुहुः सर्वे वानरा रामलक्ष्मणौ च षष्टिपरार्द्धं तेषामसंख्येषु वानरेषु धनुरारूढेषु निकामं ययौ

āruruhuḥ sarve vānarā rāmalakṣmaṇau ca ṣaṣṭiparārddhaṁ teṣāmasaṁkhyeṣu vānareṣu dhanurārūḍheṣu nikāmaṁ yayau

All the monkeys mounted it, along with Rama and Lakshmana — sixty parardhas of them; and, with those countless monkeys mounted upon the bow, it moved on freely, exactly as it willed.

Verse 233 (padma.5.116.233)

धनुस्तटं वानराश्च ततस्ततो गत्वा निरीक्षयामासुः

dhanustaṭaṁ vānarāśca tatastato gatvā nirīkṣayāmāsuḥ

The bow reached the far shore, and the monkeys, spreading out here and there, surveyed the land.

Verse 234 (padma.5.116.234)

अथातिकायो नाम रक्षः कपिबलमालोक्य रावणायोक्तवान्

athātikāyo nāma rakṣaḥ kapibalamālokya rāvaṇāyoktavān

Then a Rakshasa named Atikaya, beholding the monkey-army, spoke to Ravana.

Verse 235 (padma.5.116.235)

रावणोऽपि किं कपिभिः शाखामृगैः किं वा मानुषाभ्यां रामलक्ष्मणाभ्यां किमायातं। दैवागतमसकं भोजनमित्युवाच

rāvaṇo'pi kiṁ kapibhiḥ śākhāmṛgaiḥ kiṁ vā mānuṣābhyāṁ rāmalakṣmaṇābhyāṁ kimāyātaṁ daivāgatamasakaṁ bhojanamityuvāca

And Ravana said: "What are these mere monkeys, mere tree-beasts, or these two men, Rama and Lakshmana, to me? What has come here is nothing but a meal delivered to me by fate itself."

Verse 236 (padma.5.116.236)

अथ सुग्रीवः पश्चिमावलंबिनि भास्वति हनूमज्जांबवदादिमहाबलैश्चातिकायैरसंख्यातैर्लंकापार्श्वं गत्वा उपवनं प्रवश्यि नानाफलानि खादित्वा पयः पीत्वोपवनरक्षिराक्षसान्विद्राव्य सर्वविपिनमेकैकशो गृहीत्वा प्राद्रवन्लंकां गोपुरं च गत्वा समारुह्य प्रासादं च विशीर्यैकैकशः केचित्स्तंभमादाय रक्षोभिर्युयुधुः

atha sugrīvaḥ paścimāvalaṁbini bhāsvati hanūmajjāṁbavadādimahābalaiścātikāyairasaṁkhyātairlaṁkāpārśvaṁ gatvā upavanaṁ pravaśyi nānāphalāni khāditvā payaḥ pītvopavanarakṣirākṣasānvidrāvya sarvavipinamekaikaśo gṛhītvā prādravanlaṁkāṁ gopuraṁ ca gatvā samāruhya prāsādaṁ ca viśīryaikaikaśaḥ kecitstaṁbhamādāya rakṣobhiryuyudhuḥ

Then, as the sun sank toward the west, Sugriva, together with Hanuman, Jambavan, and other beings of great, immeasurable might, went to the outskirts of Lanka, entered the pleasure-groves there, ate the various fruits, drank the waters, drove off the Rakshasa-guards of the grove, and, each one uprooting a portion of the whole forest, rushed on toward Lanka; and, reaching the city gate-tower, they climbed up and tore down its very palaces; some, taking up pillars, fought with the Rakshasas.

Verse 237 (padma.5.116.237)

एके च शालां बभंजुर्गृहाणि चूर्णयामासुर्बालवृद्धस्त्रीजनादिकं सर्वमेव निजघ्नुः

eke ca śālāṁ babhaṁjurgṛhāṇi cūrṇayāmāsurbālavṛddhastrījanādikaṁ sarvameva nijaghnuḥ

Others smashed the halls, pulverized the houses, and slew every child, old man, woman, and the rest without discrimination.

Verse 238 (padma.5.116.238)

अथैकं प्राकारं निर्जितमाज्ञाय रावण इंद्रजितं संदिदेश

athaikaṁ prākāraṁ nirjitamājñāya rāvaṇa iṁdrajitaṁ saṁdideśa

Then, learning that one rampart had been overcome, Ravana dispatched Indrajit.

Verse 239 (padma.5.116.239)

इंद्रजिता च युद्धं वानराः कृत्वा भीताः पलायिताश्च

iṁdrajitā ca yuddhaṁ vānarāḥ kṛtvā bhītāḥ palāyitāśca

The monkeys, fighting Indrajit, grew afraid, and fled.

Verse 240 (padma.5.116.240)

अथ हनूमानखिलं निर्गतमाज्ञाय रावणं ज्ञात्वा वानरानाहूय निर्भर्त्स्य सेनां महतीं कारयित्वा दशमुखं कल्पयित्वा मोदयामास

atha hanūmānakhilaṁ nirgatamājñāya rāvaṇaṁ jñātvā vānarānāhūya nirbhartsya senāṁ mahatīṁ kārayitvā daśamukhaṁ kalpayitvā modayāmāsa

Then Hanuman, learning that the whole army had fled, and recognizing this to be Ravana's own doing, called back the monkeys, rebuked them, formed them into a great host once more, and, taking on the very form of the ten-faced one himself to rally them, filled them with joy.

Verse 241 (padma.5.116.241)

अथ खस्थ एवेंद्रजिद्युयुधे न च वानरास्तं दृष्टवंतः

atha khastha eveṁdrajidyuyudhe na ca vānarāstaṁ dṛṣṭavaṁtaḥ

Then Indrajit, remaining in the sky itself, fought on, and the monkeys could not even see him.

Verse 242 (padma.5.116.242)

अथ हनूमज्जांबवंतौ खमुत्पत्य पर्वतशिखराभ्यामिन्द्रजितं निजघ्नतुः

atha hanūmajjāṁbavaṁtau khamutpatya parvataśikharābhyāmindrajitaṁ nijaghnatuḥ

Then Hanuman and Jambavan, leaping up into the sky, struck Indrajit with mountain-peaks.

Verse 243 (padma.5.116.243)

अथ भुविपपात तं लक्ष्मणश्च यमलोकगामिनं चकार

atha bhuvipapāta taṁ lakṣmaṇaśca yamalokagāminaṁ cakāra

He fell to the earth, and Lakshmana then sent him on to the world of Yama.

Verse 244 (padma.5.116.244)

अथातिकायमहाकायौ वानरसैन्यं बहुशो हत्वा लक्ष्मणं पीडयित्वा रामेण संयुध्य सुग्रीवं कृत्वा हनूमज्जांबवद्भ्यां युयुधाते पराजितौ गृहीत्वा तौ च योद्धारावादाय रामसमीपं गत्वा रामाय न्यवेदयताम्

athātikāyamahākāyau vānarasainyaṁ bahuśo hatvā lakṣmaṇaṁ pīḍayitvā rāmeṇa saṁyudhya sugrīvaṁ kṛtvā hanūmajjāṁbavadbhyāṁ yuyudhāte parājitau gṛhītvā tau ca yoddhārāvādāya rāmasamīpaṁ gatvā rāmāya nyavedayatām

Then Atikaya and Mahakaya, having slain the monkey-army in great numbers, having harassed Lakshmana, and having fought Rama and Sugriva too, then fought against Hanuman and Jambavan, and, defeated, were seized by them; and those two warriors, capturing them, went to Rama and presented them to him.

Verse 245 (padma.5.116.245)

अतिकायमभाषत रामः

atikāyamabhāṣata rāmaḥ

Rama spoke to Atikaya.

Verse 246 (padma.5.116.246)

रावणस्य मम युद्धं ब्रूहि सचिवानामन्येषां महाभयानां च

rāvaṇasya mama yuddhaṁ brūhi sacivānāmanyeṣāṁ mahābhayānāṁ ca

"Tell me of the coming battle between Ravana and myself, and of his ministers, and of the other great and terrible ones."

Verse 247 (padma.5.116.247)

अतिकाय उवाच- निश्चितमिदं पुरास्माभिः कार्यं सेनां विभागशः कृत्वा विद्युन्मालीनाम राक्षसो महाबलो विचित्रयोधी दर्शनादर्शनयोधी वानरैः सर्वैरेक एव युध्यते

atikāya uvāca- niścitamidaṁ purāsmābhiḥ kāryaṁ senāṁ vibhāgaśaḥ kṛtvā vidyunmālīnāma rākṣaso mahābalo vicitrayodhī darśanādarśanayodhī vānaraiḥ sarvaireka eva yudhyate

Atikaya said: "This was long ago resolved among us: our army has been divided into companies; a Rakshasa of great strength named Vidyunmali, a wondrous fighter, skilled in fighting both seen and unseen, will fight all the monkeys single-handed—"

Verse 248 (padma.5.116.248)

अपरे च बलिनो महांतः शिक्षितास्त्राश्चागता आवां च युवाभ्यां युध्यावो रावणः पुष्पकमारुह्यापरभागेन त्वामेव निहनिष्यति

apare ca balino mahāṁtaḥ śikṣitāstrāścāgatā āvāṁ ca yuvābhyāṁ yudhyāvo rāvaṇaḥ puṣpakamāruhyāparabhāgena tvāmeva nihaniṣyati

"—other great and mighty ones, trained in weaponry, have already come, and shall fight against you two; and Ravana himself, mounting the Pushpaka chariot, shall attack from another quarter to slay you alone."

Verse 249 (padma.5.116.249)

अन्ये च राक्षसाः कुंभकर्णमुखाश्चात्मरूपं कृत्वा त्वां परिवार्य गृहीत्वा सीतायै दर्शयित्वा तत्संनिधावेव हनिष्यति

anye ca rākṣasāḥ kuṁbhakarṇamukhāścātmarūpaṁ kṛtvā tvāṁ parivārya gṛhītvā sītāyai darśayitvā tatsaṁnidhāveva haniṣyati

"And other Rakshasas, headed by Kumbhakarna, taking on their own true forms, shall surround you, seize you, show you to Sita, and slay you right there in her very presence."

Verse 250 (padma.5.116.250)

रामः प्राह अहो बलवतां किमसाध्यमेवं भवति दैवगतिः कुटिला सुग्रीवोऽतिकोपनः सक्रोधं दृष्ट्वा राममुवाच

rāmaḥ prāha aho balavatāṁ kimasādhyamevaṁ bhavati daivagatiḥ kuṭilā sugrīvo'tikopanaḥ sakrodhaṁ dṛṣṭvā rāmamuvāca

Rama said: "Ah, what is impossible for the mighty? Such is the crooked course of fate." Sugriva, greatly angered, seeing his own wrath, said to Rama—

Verse 251 (padma.5.116.251)

वध्यावेतौ न मोचनीयौ

vadhyāvetau na mocanīyau

—"these two must be slain, not released."

Verse 252 (padma.5.116.252)

रामः प्राहावध्यौ मोचनीयावेतौ वसनानि भूषणान्यानयेत्युक्तमात्रे हनूमता तान्यानीतानि रामस्ताभ्यां दत्तवान्

rāmaḥ prāhāvadhyau mocanīyāvetau vasanāni bhūṣaṇānyānayetyuktamātre hanūmatā tānyānītāni rāmastābhyāṁ dattavān

Rama said: "These two must not be slain; they must be released." As soon as he said, "Bring garments and ornaments," they were brought by Hanuman, and Rama gave them to those two.

Verse 253 (padma.5.116.253)

नत्वा यदेतल्लंकाद्वारे दृश्यते दारुपंचवक्त्रं शुक्रेणोक्तमेतेन च्छिन्नेन रावणो हन्यते

natvā yadetallaṁkādvāre dṛśyate dārupaṁcavaktraṁ śukreṇoktametena cchinnena rāvaṇo hanyate

Bowing, they said: "That five-faced wooden figure seen at the gate of Lanka — it was declared by Shukra that, by its being severed, Ravana would be slain—"

Verse 254 (padma.5.116.254)

अथ च दारुच्छेदनसमनंतरं पातालं गंतव्यमिति भार्गवभाषितं शासनं लिखितम्

atha ca dārucchedanasamanaṁtaraṁ pātālaṁ gaṁtavyamiti bhārgavabhāṣitaṁ śāsanaṁ likhitam

"—and, right after the severing of that wooden figure, one must flee to Patala — this too, a rule declared by Bhargava himself, is written down."

Verse 255 (padma.5.116.255)

तस्मात्त्वमिदं दार्वेकप्रयत्नैकबाणनिपातेन पंचधाच्छिंधि ततस्तव शक्तिं ज्ञात्वा युद्धमतिदृढं कुर्वीमहि

tasmāttvamidaṁ dārvekaprayatnaikabāṇanipātena paṁcadhācchiṁdhi tatastava śaktiṁ jñātvā yuddhamatidṛḍhaṁ kurvīmahi

"Therefore, cut this wooden figure into five pieces with a single arrow, in a single effort; then, knowing your true power, we shall fight this most resolute war."

Verse 256 (padma.5.116.256)

अथ भार्गववचोविज्ञाय रामः पूर्वकोट्यां स्पर्शमात्रेण सज्यं कृत्वा धनुषि बाणं संयोज्य रक्षोभ्यां हनूमताश्रावयन्नेव बाणं मुमोच

atha bhārgavavacovijñāya rāmaḥ pūrvakoṭyāṁ sparśamātreṇa sajyaṁ kṛtvā dhanuṣi bāṇaṁ saṁyojya rakṣobhyāṁ hanūmatāśrāvayanneva bāṇaṁ mumoca

Then Rama, learning of Bhargava's own word, strung his bow at its very tip by a mere touch, fitted an arrow to it, and, letting the two Rakshasas and Hanuman hear him say so, loosed the arrow.

Verse 257 (padma.5.116.257)

बाणं धनुषश्चलितं तौ राक्षसौ बाणमार्गं निरीक्षमाणौ दारु बाणेन पंचधा च्छिन्नं निरीक्ष्य रामं व्यज्ञापयतामावयोः शिशवो रक्षणीयास्त्वयेति तथेत्याह रामः राक्षसौ लंकां प्रविष्टौ

bāṇaṁ dhanuṣaścalitaṁ tau rākṣasau bāṇamārgaṁ nirīkṣamāṇau dāru bāṇena paṁcadhā cchinnaṁ nirīkṣya rāmaṁ vyajñāpayatāmāvayoḥ śiśavo rakṣaṇīyāstvayeti tathetyāha rāmaḥ rākṣasau laṁkāṁ praviṣṭau

As the arrow flew from the bow, those two Rakshasas watched its path; and, seeing the wooden figure cut into five by the arrow, they made this request to Rama: "Let our children be protected by you." "So be it," said Rama; and the two Rakshasas entered Lanka.

Verse 258 (padma.5.116.258)

अथ प्राकारयुद्धं कर्तुं वानरा गत्वा सर्वतो वरणमात्रं हि पार्ष्णिभिः पादैर्जानुभिः करैः पृष्ठैश्च तलसमं कृत्वा द्वितीयप्राकारं गतास्तदा च रावणः समागत्य सर्वानेवेषुभिर्द्रावयित्वा तदनुगच्छन्राममगात्

atha prākārayuddhaṁ kartuṁ vānarā gatvā sarvato varaṇamātraṁ hi pārṣṇibhiḥ pādairjānubhiḥ karaiḥ pṛṣṭhaiśca talasamaṁ kṛtvā dvitīyaprākāraṁ gatāstadā ca rāvaṇaḥ samāgatya sarvāneveṣubhirdrāvayitvā tadanugacchanrāmamagāt

Then the monkeys, going forth to fight at the ramparts, with their heels, feet, knees, hands, and backs alone, leveled the entire outer rampart to the ground on every side, and advanced to the second rampart. Then Ravana, arriving, drove them all off with his arrows, and, pursuing them, came upon Rama.

Verse 259 (padma.5.116.259)

अथ राममपि पंचभिर्बाणैर्विव्याध

atha rāmamapi paṁcabhirbāṇairvivyādha

He then pierced Rama too with five arrows.

Verse 260 (padma.5.116.260)

अथ रामो दशभिर्बाणै रावणं सव्रणं चकार

atha rāmo daśabhirbāṇai rāvaṇaṁ savraṇaṁ cakāra

Then Rama, with ten arrows, wounded Ravana.

Verse 261 (padma.5.116.261)

अनयोरतिदारुणमन्योन्यं युद्धं बभूव

anayoratidāruṇamanyonyaṁ yuddhaṁ babhūva

A most terrible battle broke out between the two of them.

Verse 262 (padma.5.116.262)

रावणो दशभिर्बाणैर्विव्याध

rāvaṇo daśabhirbāṇairvivyādha

Ravana pierced him with ten arrows.

Verse 263 (padma.5.116.263)

अथ रामबाणैश्च क्षतशरीरो राक्षसः पलायनपरोऽभवत्

atha rāmabāṇaiśca kṣataśarīro rākṣasaḥ palāyanaparo'bhavat

Then that Rakshasa, his body wounded by Rama's arrows, took to flight.

Verse 264 (padma.5.116.264)

वानरा लक्ष्मणश्च कोटिकोटिराक्षसानघ्नन्

vānarā lakṣmaṇaśca koṭikoṭirākṣasānaghnan

The monkeys and Lakshmana slew crores upon crores of the Rakshasas.

Verse 265 (padma.5.116.265)

अथपरस्मिन्नहनि विभीषणो रावणं विचार्येदमुवाच

athaparasminnahani vibhīṣaṇo rāvaṇaṁ vicāryedamuvāca

Then, on the next day, Vibhishana, having reflected, said this to Ravana.

Verse 266 (padma.5.116.266)

तृतीयोपायकालोऽयं चतुर्थं न विचारय । चतुर्थो विपरीतो न शस्तः शस्तार्थकारिणः

tṛtīyopāyakālo'yaṁ caturthaṁ na vicāraya caturtho viparīto na śastaḥ śastārthakāriṇaḥ

"This is the time for the third of the four means, i.e. open war; do not even consider the fourth, i.e. outright destruction. The fourth, when misapplied, is not praised, even for one who seeks a praiseworthy result."

Verse 267 (padma.5.116.267)

परस्य चाऽत्मनः शक्तिं विदित्वा चाऽत्मनोऽधिकाम् । तदा युद्धं प्रशस्तं स्याद्विपरीतं विनाशकम्

parasya cā'tmanaḥ śaktiṁ viditvā cā'tmano'dhikām tadā yuddhaṁ praśastaṁ syādviparītaṁ vināśakam

"Only when one knows the enemy's strength and one's own, and knows one's own to be the greater, is war then praiseworthy; the reverse of this brings destruction."

Verse 268 (padma.5.116.268)

रामेण बलिनानैव युद्धं ते दुर्बलस्य च । एकेषुवालिहन्ताऽसौ वालिर्ज्ञातस्त्वया पुरा

rāmeṇa balinānaiva yuddhaṁ te durbalasya ca ekeṣuvālihantā'sau vālirjñātastvayā purā

"War with Rama, who is truly the mighty one, is not fit for you, who are the weaker; that same Rama slew Vali with a single arrow — and Vali's strength was well known to you before."

Verse 269 (padma.5.116.269)

मारीचमेकबाणेन भवानपि पलायितः । निहता राक्षसाः शूरा इन्द्र जिच्च सुतो हतः

mārīcamekabāṇena bhavānapi palāyitaḥ nihatā rākṣasāḥ śūrā indra jicca suto hataḥ

"He slew Maricha with a single arrow; even you yourself once fled from him. Your heroic Rakshasas have been slain, and your own son Indrajit has been killed."

Verse 270 (padma.5.116.270)

वरेण्यत्रितयं भग्नं तेन युद्धं च नैव ते । दासभावमथो वाऽपि दत्त्वा सीतामथाऽप्नुहि

vareṇyatritayaṁ bhagnaṁ tena yuddhaṁ ca naiva te dāsabhāvamatho vā'pi dattvā sītāmathā'pnuhi

"The three most excellent warriors have been broken by him; war with him is simply not for you. Either accept servitude, or give back Sita, and obtain peace instead."

Verse 271 (padma.5.116.271)

गोपुरस्थं तथा दारु पञ्चवक्त्रमथेषुणा । चिच्छेद पञ्चधा तेन रामस्त्वां मारयिष्यति

gopurasthaṁ tathā dāru pañcavaktramatheṣuṇā ciccheda pañcadhā tena rāmastvāṁ mārayiṣyati

"The five-faced wooden figure standing at your very gate-tower was cut into five by his arrow; by that very sign, Rama shall slay you."

Verse 272 (padma.5.116.272)

त्वदर्थं बहवो नष्टा नाशमेष्यंति चापरे । एको न्यायः सुखार्थाय न च मौढ्यं सहोदर

tvadarthaṁ bahavo naṣṭā nāśameṣyaṁti cāpare eko nyāyaḥ sukhārthāya na ca mauḍhyaṁ sahodara

"For your sake, many have already perished, and more still shall perish. There is but one right course for the sake of happiness; do not persist in folly, O brother."

Verse 273 (padma.5.116.273)

मानुषीं मृत्युसंयुक्तामनिच्छन्तीं पतिव्रताम् । पत्नीं बलवतश्चापि पूजयित्वा विसर्जय

mānuṣīṁ mṛtyusaṁyuktāmanicchantīṁ pativratām patnīṁ balavataścāpi pūjayitvā visarjaya

"This mortal woman, bound now to death, unwilling as she is, chaste to her own husband, the wife of one so mighty — honor her, and send her away."

Verse 274 (padma.5.116.274)

अनिच्छन्त्याः समायोगे भवेद्दुःखपरंपरा । दुर्गन्धमलसंयुक्तो नारीसङ्गो जुगुप्सितः

anicchantyāḥ samāyoge bhavedduḥkhaparaṁparā durgandhamalasaṁyukto nārīsaṅgo jugupsitaḥ

"Union with an unwilling woman brings only an unending succession of sorrow; the company of a woman joined with foul odor and impurity is a thing to be shunned."

Verse 275 (padma.5.116.275)

विरक्तिरथ चेज्जाता दुःखायाकार्यवर्तनम् । अनुरागोयदि भवेन्मरणं नरकं ततः

viraktiratha cejjātā duḥkhāyākāryavartanam anurāgoyadi bhavenmaraṇaṁ narakaṁ tataḥ

"If aversion has already arisen in her, persisting in what should not be done brings only sorrow; and if, instead, desire for her should arise in you, death and hell follow from that."

Verse 276 (padma.5.116.276)

आत्मनो मरणं व्यर्थं तस्याश्चाद्य समागमे । त्यागो वा मरणं तात धर्मपत्न्यास्तथा भवेत्

ātmano maraṇaṁ vyarthaṁ tasyāścādya samāgame tyāgo vā maraṇaṁ tāta dharmapatnyāstathā bhavet

"Your own death, in union with her, would be in vain even today; either release her, or accept your own death, O father — such is proper toward another's own lawful wife."

Verse 277 (padma.5.116.277)

एवमादि तथाऽन्यच्च कश्मलं संभविष्यति । अन्यदाख्यामि ते वाक्यं सर्वेषां च प्रियं हितम्

evamādi tathā'nyacca kaśmalaṁ saṁbhaviṣyati anyadākhyāmi te vākyaṁ sarveṣāṁ ca priyaṁ hitam

"All this, and more besides, shall bring only disgrace. Let me tell you another course, dear and beneficial to everyone."

Verse 278 (padma.5.116.278)

गत्वा रामान्तिकं नत्वा स्तुत्वा विज्ञाप्य राघवम् । क्षम राम महावीर शरणागतवत्सल

gatvā rāmāntikaṁ natvā stutvā vijñāpya rāghavam kṣama rāma mahāvīra śaraṇāgatavatsala

"Go to Rama's presence, bow to him, praise him, and entreat him: 'Forgive us, O Rama, great hero, gracious to those who take refuge in you—'"

Verse 279 (padma.5.116.279)

तामसा राक्षसाः सर्वे वयमेते सुपापिनः । सीतापहारजं दोषं त्यक्त्वा पुत्रानवेहि नः

tāmasā rākṣasāḥ sarve vayamete supāpinaḥ sītāpahārajaṁ doṣaṁ tyaktvā putrānavehi naḥ

"'—we are all Rakshasas of dark nature, great sinners; set aside the fault born of the abduction of Sita, and regard us as your own sons—'"

Verse 280 (padma.5.116.280)

त्वदधीना वयं राम रक्ष वा मारयेच्छया । इत्युदीर्य पुरस्तस्य राघवस्य स्थिता वयम्

tvadadhīnā vayaṁ rāma rakṣa vā mārayecchayā ityudīrya purastasya rāghavasya sthitā vayam

"'—we are, O Rama, wholly in your power; protect us, or slay us, at your own will.' Saying this, let us stand before that Raghava."

Verse 281 (padma.5.116.281)

स्थिरायुषो भविष्यामः स्थिरराज्या दशानन । अथाऽहं रावणो वाक्यमहो नो राक्षसो भवान्

sthirāyuṣo bhaviṣyāmaḥ sthirarājyā daśānana athā'haṁ rāvaṇo vākyamaho no rākṣaso bhavān

"—then our lives shall be secure, our kingdom secure, O ten-faced one." Then I, Ravana, replied: "Ah, are you no Rakshasa at all yourself?"

Verse 282 (padma.5.116.282)

न शूरो राजधर्मं च न च जानासि शाश्वतम् । परनारीपरद्र व्यपरराज्यनिषेवया

na śūro rājadharmaṁ ca na ca jānāsi śāśvatam paranārīparadra vyapararājyaniṣevayā

"—you are no hero, and you know nothing of the eternal law of kings; through the enjoyment of another's woman, another's wealth, and another's kingdom—"

Verse 283 (padma.5.116.283)

शूराणामुत्तमो धर्मो न षण्ढानां भवादृशाम् । शत्रुपक्षं समालिग्य निर्गच्छेच्छा हि चेन्नृप

śūrāṇāmuttamo dharmo na ṣaṇḍhānāṁ bhavādṛśām śatrupakṣaṁ samāligya nirgacchecchā hi cennṛpa

"—is the very highest dharma of heroes, not of eunuchs such as yourself. If your desire, O prince, is to embrace the enemy's own side, then go forth from here!"

Verse 284 (padma.5.116.284)

अथ बिभीषणो मन्दिरं गत्वा रामान्तिकं गत्वा तं शरणमभजत्

atha bibhīṣaṇo mandiraṁ gatvā rāmāntikaṁ gatvā taṁ śaraṇamabhajat

Then Vibhishana, leaving the palace, went to Rama's presence, and took refuge with him.

Verse 285 (padma.5.116.285)

अथ रावणः पुरान्निर्गत्य रामेण लक्ष्मणवानरै राक्षसा अपि युयुधिरे

atha rāvaṇaḥ purānnirgatya rāmeṇa lakṣmaṇavānarai rākṣasā api yuyudhire

Then Ravana, coming out from the city, and his Rakshasas too, fought against Rama, Lakshmana, and the monkeys.

Verse 286 (padma.5.116.286)

अथ रावणं महाबलं हन्तुमशक्तोरामो विभीषणमुखमवलोक्य तदुक्तचिह्नपदं बाणेन निर्भिद्यामारयत्

atha rāvaṇaṁ mahābalaṁ hantumaśaktorāmo vibhīṣaṇamukhamavalokya taduktacihnapadaṁ bāṇena nirbhidyāmārayat

Then Rama, unable to slay the mighty Ravana, looked to Vibhishana's own face, and, piercing with his arrow the very mark he had declared, slew him.

Verse 287 (padma.5.116.287)

अथ कुम्भकर्णो महागदामादाय सर्वं निष्पाद्य वानराननेकशो भक्षयित्वा रामोत्तमाङ्गं गदयाऽहन्

atha kumbhakarṇo mahāgadāmādāya sarvaṁ niṣpādya vānarānanekaśo bhakṣayitvā rāmottamāṅgaṁ gadayā'han

Then Kumbhakarna, taking up his great mace, having wrought great havoc, and devoured many of the monkeys, struck Rama's own head with his mace.

Verse 288 (padma.5.116.288)

अथ रामो निशितबाणशतेन तमहन्ममार कुम्भकर्णः

atha rāmo niśitabāṇaśatena tamahanmamāra kumbhakarṇaḥ

Then Rama, with a hundred sharp arrows, struck him down, and Kumbhakarna died.

Verse 289 (padma.5.116.289)

अथ विभीषणेन रावणादेः श्राद्धादिकं कारयित्वा शिवालयं तन्नाम्ना कारयित्वा तमेव लङ्काराज्ये विभीषणमभिषिच्य सीतामग्निप्रवेशशुद्धामुमामहेश्वराभ्यां नमयित्वा पुरहरेण दत्ताखिलामृतबलायुष्यः सुपुष्पकमारुह्य जलधिमुत्तीर्य पारावारतटे सेनां समवस्थाप्य शिवप्रतिष्ठां तत्र कृत्वा मुनिभिर्देवैरभ्यर्चितोऽयोध्यामगमत्

atha vibhīṣaṇena rāvaṇādeḥ śrāddhādikaṁ kārayitvā śivālayaṁ tannāmnā kārayitvā tameva laṅkārājye vibhīṣaṇamabhiṣicya sītāmagnipraveśaśuddhāmumāmaheśvarābhyāṁ namayitvā purahareṇa dattākhilāmṛtabalāyuṣyaḥ supuṣpakamāruhya jaladhimuttīrya pārāvārataṭe senāṁ samavasthāpya śivapratiṣṭhāṁ tatra kṛtvā munibhirdevairabhyarcito'yodhyāmagamat

Then, having Vibhishana perform the shraddha and other rites for Ravana and the rest, and having a Shiva-temple built in his very name, and, anointing that same Vibhishana to the kingdom of Lanka, and having Sita, purified by her entry into fire, bow before Uma and Maheshvara, and, endowed by the destroyer of the triple city with all nectar-given strength and long life, mounting the excellent Pushpaka chariot, crossing the ocean, and, stationing his army on the ocean's own shore, establishing a Shiva-linga there, honored by sages and gods, he went on to Ayodhya.

Verse 290 (padma.5.116.290)

अथ भरतादिसमुपेतो नागरैर्वसिष्ठेन मुनिभिश्चाभ्यर्चितःस्वगृहमगमत्

atha bharatādisamupeto nāgarairvasiṣṭhena munibhiścābhyarcitaḥsvagṛhamagamat

Then, joined by Bharata and the rest, honored by the citizens, by Vasishtha, and by the sages, he went to his own home.

Verse 291 (padma.5.116.291)

आत्मनाऽगतानिन्द्रा दिदेवानासनादिनाऽभ्यर्च्य वानरान्संपूज्य मुक्तजटोऽभिषिक्तो राज्ये रावणवधहर्षिता देवा राममूचुः

ātmanā'gatānindrā didevānāsanādinā'bhyarcya vānarānsaṁpūjya muktajaṭo'bhiṣikto rājye rāvaṇavadhaharṣitā devā rāmamūcuḥ

Honoring, with a seat and the rest, the gods headed by Indra who had themselves come there, and duly honoring the monkeys too, his matted locks now released, anointed to the kingdom, the gods, rejoicing at Ravana's death, said to Rama—

Verse 292 (padma.5.116.292)

त्वयाऽत्मराज्ये स्थापिता वयं नः सर्वदा परिपालय त्वमादिनारायणो देवो निखिलदुष्टनिग्रहार्थमवतीर्णो रावणं सबान्धवं हत्वा लोकत्रयरक्षकोऽसि श्रिया सह सुखी भवेत्युदीर्य स्वर्गं गताः

tvayā'tmarājye sthāpitā vayaṁ naḥ sarvadā paripālaya tvamādinārāyaṇo devo nikhiladuṣṭanigrahārthamavatīrṇo rāvaṇaṁ sabāndhavaṁ hatvā lokatrayarakṣako'si śriyā saha sukhī bhavetyudīrya svargaṁ gatāḥ

"—we have been established again, each in his own realm, by you; ever protect us. You are the primeval god Narayana himself, descended for the suppression of every wicked being; having slain Ravana together with his kinsmen, you are the protector of the three worlds. May you dwell happily, together with Lakshmi." Having said this, they returned to heaven.

Verse 293 (padma.5.116.293)

अथायोध्यावासिनो रामं प्रहर्षिता ऊचुः

athāyodhyāvāsino rāmaṁ praharṣitā ūcuḥ

Then the citizens of Ayodhya, greatly rejoicing, said to Rama—

Verse 294 (padma.5.116.294)

हत्वा शत्रून्समायातो दृष्ट्वा प्राप्तोऽसि वै शिवम् । दिष्ट्या त्वं राजसे राम दिष्ट्या पालयसे प्रजाः

hatvā śatrūnsamāyāto dṛṣṭvā prāpto'si vai śivam diṣṭyā tvaṁ rājase rāma diṣṭyā pālayase prajāḥ

"—having slain your enemies, you have returned; seeing you, we have indeed attained good fortune. By providence, O Rama, you rule as king; by providence, you protect your people."

Verse 295 (padma.5.116.295)

त्वया यज्ञाः करिष्यंते त्वया धर्मो विवर्धते । इतिपौरवचःश्रुत्वारामो राजीवलोचनः

tvayā yajñāḥ kariṣyaṁte tvayā dharmo vivardhate itipauravacaḥśrutvārāmo rājīvalocanaḥ

"By you shall sacrifices be performed, by you shall dharma flourish." Hearing this word of his citizens, Rama, lotus-eyed—

Verse 296 (padma.5.116.296)

वस्त्रादिभिरथोसर्वान्नागरान्समपूजयत् । मुनीनुवाचधर्म्मात्मापूजयित्वाखिलैर्जनैः

vastrādibhirathosarvānnāgarānsamapūjayat munīnuvācadharmmātmāpūjayitvākhilairjanaiḥ

—then honored all the citizens with garments and the rest; and, that righteous soul, honored by all his people, said to the sages—

Verse 297 (padma.5.116.297)

कच्चित्तपःसमृद्धंवःकच्चिद्यज्ञःस्वनुष्ठितः । कच्चित्स्वदारनिरताःकच्चिदीशोभिपूज्यते

kaccittapaḥsamṛddhaṁvaḥkaccidyajñaḥsvanuṣṭhitaḥ kaccitsvadāraniratāḥkaccidīśobhipūjyate

"—I hope your own austerities prosper; I hope your sacrifices are duly performed; I hope you remain devoted to your own wives alone; I hope the Lord is duly worshipped by you—"

Verse 298 (padma.5.116.298)

कच्चित्सुप्रजसोभार्याःकच्चित्सर्वंसुखोत्तरम्

kaccitsuprajasobhāryāḥkaccitsarvaṁsukhottaram

"—I hope your wives are blessed with good children; I hope everything is well, and prosperity increasing."

Verse 299 (padma.5.116.299)

मुनय ऊचुः - त्वयि राजनि काकुत्स्थ सर्वं स्वस्थं तपस्विनाम् । गच्छामहे पदमितः किं वा त्वं मन्यसे नृप

munaya ūcuḥ - tvayi rājani kākutstha sarvaṁ svasthaṁ tapasvinām gacchāmahe padamitaḥ kiṁ vā tvaṁ manyase nṛpa

The sages said: "With you as our king, O scion of Kakutstha, everything is well with us ascetics. We would now go on from here to our own hermitages; but what do you think, O king?"

Verse 300 (padma.5.116.300)

राम उवाच- यस्य विप्राः प्रसीदंति तस्य शंभुः प्रसीदति । यस्य प्रसीदतीशानस्तस्य भद्रं भविष्यति

rāma uvāca- yasya viprāḥ prasīdaṁti tasya śaṁbhuḥ prasīdati yasya prasīdatīśānastasya bhadraṁ bhaviṣyati

Rama said: "He with whom the Brahmins are pleased, with him Shambhu too is pleased; he with whom Ishana is pleased, for him good fortune shall follow."

Verse 301 (padma.5.116.301)

तत्कृत्वा भोजनमिह गंतुमर्हा अनंतरम् । अथेत्युक्त्वा मुनिगणाः कृत्वा भोजनमुत्तमम्

tatkṛtvā bhojanamiha gaṁtumarhā anaṁtaram athetyuktvā munigaṇāḥ kṛtvā bhojanamuttamam

"Having eaten here first, you are then fit to go on your way." Saying, "So be it," the hosts of sages, having eaten an excellent meal—

Verse 302 (padma.5.116.302)

अभिवर्ध्यतमाशीर्भिर्हृष्टाः स्वं स्वं पदं ययुः । रामोऽपि परमप्रीतः सभार्यश्च सहानुजः

abhivardhyatamāśīrbhirhṛṣṭāḥ svaṁ svaṁ padaṁ yayuḥ rāmo'pi paramaprītaḥ sabhāryaśca sahānujaḥ

—blessing him again and again with their fullest blessings, went, rejoicing, each to his own abode. Rama too, greatly delighted, together with his wife and his brothers—

Verse 303 (padma.5.116.303)

अकंटकं स कृतवान्राज्यं सर्वजनप्रियः । शृणोत्येतदुपाख्यानं यः कश्चिदपि पातकी

akaṁṭakaṁ sa kṛtavānrājyaṁ sarvajanapriyaḥ śṛṇotyetadupākhyānaṁ yaḥ kaścidapi pātakī

—made his kingdom free of every thorn, and was beloved of all his people. Whatever sinner hears this account—

Verse 304 (padma.5.116.304)

सर्वपापविनिर्मुक्तः परं ब्रह्माधिगच्छति । न दुर्गतिर्भवेत्तस्य यश्चेदं स्मरते नरः

sarvapāpavinirmuktaḥ paraṁ brahmādhigacchati na durgatirbhavettasya yaścedaṁ smarate naraḥ

—becomes wholly freed of all sin, and attains the supreme Brahman. No evil fate shall befall that man who remembers this account—

Verse 305 (padma.5.116.305)

यश्चापि कीर्तयेत्तस्य एवमेतदुदीरितम्

yaścāpi kīrtayettasya evametadudīritam

—and whoever recites it too attains the same. Thus has this been declared.

Chapter 115All chaptersChapter 117