Kotirudra Samhita · Chapter 32
The Story of Sudeha and Sudharma
Verse 1 (shiva.kotirudra.32.1)
सूत उवाच । अतः परं च घुश्मेशं ज्योतिर्लिङ्गमुदाहृतम् । तस्यैव च सुमाहात्म्यं श्रूयतामृषिसत्तमाः ॥ 32.1 ॥
sūta uvāca ataḥ paraṁ ca ghuśmeśaṁ jyotirliṅgamudāhṛtam tasyaiva ca sumāhātmyaṁ śrūyatāmṛṣisattamāḥ
Suta said: Now next, the Jyotirlinga called Ghushmesha has been declared; hear its excellent greatness, O best of sages.
Verse 2 (shiva.kotirudra.32.2)
दक्षिणस्यां दिशि श्रेष्ठो गिरिर्देवेति संज्ञकः । महाशोभान्वितो नित्यं राजतेऽद्भुतदर्शनः ॥ 32.2 ॥
dakṣiṇasyāṁ diśi śreṣṭho girirdeveti saṁjñakaḥ mahāśobhānvito nityaṁ rājate’dbhutadarśanaḥ
In the southern direction there is an excellent mountain named Deva; ever endowed with great splendour, it shines forth, wondrous to behold.
Verse 3 (shiva.kotirudra.32.3)
तस्यैव निकटे कश्चिद्भारद्वाजकुलोद्भवः । सुधर्मा नाम विप्रश्च न्यवसद् ब्रह्मवित्तमः ॥ 32.3 ॥
tasyaiva nikaṭe kaścidbhāradvājakulodbhavaḥ sudharmā nāma vipraśca nyavasad brahmavittamaḥ
Near that very mountain, a certain brahmin born in the Bharadvaja lineage, named Sudharma, foremost of the knowers of Brahman, dwelt.
Verse 4 (shiva.kotirudra.32.4)
तस्य प्रिया सुदेहा च शिवधर्मपरायणा । पतिसेवापरा नित्यं गृहकर्मविचक्षणा ॥ 32.4 ॥
tasya priyā sudehā ca śivadharmaparāyaṇā patisevāparā nityaṁ gṛhakarmavicakṣaṇā
His beloved wife was Sudeha, devoted to the faith of Shiva, ever intent on serving her husband, skilled in household duties.
Verse 5 (shiva.kotirudra.32.5)
सुधर्मा च द्विजश्रेष्ठो देवतातिथिपूजकः । वेदमार्गपरो नित्यमग्निसेवापरायणः ॥ 32.5 ॥
sudharmā ca dvijaśreṣṭho devatātithipūjakaḥ vedamārgaparo nityamagnisevāparāyaṇaḥ
Sudharma, that best of brahmins, was a worshipper of gods and guests, ever devoted to the path of the Veda, intent on the daily service of fire.
Verse 6 (shiva.kotirudra.32.6)
त्रिकालसन्ध्यया युक्तः सूर्यरूपसमद्युतिः । शिष्याणां पाठकश्चैव वेदशास्त्रविचक्षणः ॥ 32.6 ॥
trikālasandhyayā yuktaḥ sūryarūpasamadyutiḥ śiṣyāṇāṁ pāṭhakaścaiva vedaśāstravicakṣaṇaḥ
Ever performing the threefold daily devotions, radiant like the sun itself, he was a teacher of disciples and skilled in the Vedic scriptures.
Verse 7 (shiva.kotirudra.32.7)
धनवांश्च परो दाता सौजन्यगुणभाजनः । शिवकर्मरतो नित्यं शैवः शैवजनप्रियः ॥ 32.7 ॥
dhanavāṁśca paro dātā saujanyaguṇabhājanaḥ śivakarmarato nityaṁ śaivaḥ śaivajanapriyaḥ
He was wealthy, an exceedingly generous giver, possessed of the virtue of good nature; ever devoted to the rites of Shiva, a true Shaiva, dear to Shaiva people.
Verse 8 (shiva.kotirudra.32.8)
आयुर्बहु व्यतीयाय तस्य धर्मं प्रकुर्वतः । पुत्रश्च नाभवत्तस्य ऋतुः स्यादफलः स्त्रियाः ॥ 32.8 ॥
āyurbahu vyatīyāya tasya dharmaṁ prakurvataḥ putraśca nābhavattasya ṛtuḥ syādaphalaḥ striyāḥ
As he continued performing his religious duties, much of his life passed by; yet he had no son, for his wife's fertile season proved fruitless.
Verse 9 (shiva.kotirudra.32.9)
तेन दुःखं कृतं नैव वस्तुज्ञानपरेण हि । आत्मनस्तारकश्चात्मा ह्यात्मनः पावनश्च सः ॥ 32.9 ॥
tena duḥkhaṁ kṛtaṁ naiva vastujñānapareṇa hi ātmanastārakaścātmā hyātmanaḥ pāvanaśca saḥ
He, being devoted to true knowledge of reality, felt no sorrow over this; for one's own self is one's own saviour, and one's own self is one's own purifier.
Verse 10 (shiva.kotirudra.32.10)
इत्येवं मानसं धृत्वा दुःखं न कृतवान्स्तदा । सुदेहा च तदा दुःखं चकारापुत्रसम्भवम् ॥ 32.10 ॥
ityevaṁ mānasaṁ dhṛtvā duḥkhaṁ na kṛtavānstadā sudehā ca tadā duḥkhaṁ cakārāputrasambhavam
Holding this thought in his mind, he thus felt no sorrow; but Sudeha then grieved, sorrow born of being sonless.
Verse 11 (shiva.kotirudra.32.11)
नित्यं च स्वामिनं सा वै प्रार्थयद्यत्नसाधने । पुत्रोत्पादनहेतोश्च सर्वविद्याविशारदम् ॥ 32.11 ॥
nityaṁ ca svāminaṁ sā vai prārthayadyatnasādhane putrotpādanahetośca sarvavidyāviśāradam
She constantly entreated her husband, skilled in all learning, striving with effort, for the sake of begetting a son.
Verse 12 (shiva.kotirudra.32.12)
सोऽपि स्त्रियं तदाभर्त्स्य किं पुत्रश्च करिष्यति । का माता कः पिता पुत्रः को बन्धुश्च प्रियश्च कः ॥ 32.12 ॥
so’pi striyaṁ tadābhartsya kiṁ putraśca kariṣyati kā mātā kaḥ pitā putraḥ ko bandhuśca priyaśca kaḥ
He too, then rebuking his wife, said: "What indeed will a son accomplish? Who is mother, who is father, who is son, who is kin, and who is beloved?"
Verse 13 (shiva.kotirudra.32.13)
सर्वं स्वार्थपरं देवि त्रिलोक्यां नात्र संशयः । जानीहि त्वं विशेषेण बुद्ध्या शोकं न वै कुरु ॥ 32.13 ॥
sarvaṁ svārthaparaṁ devi trilokyāṁ nātra saṁśayaḥ jānīhi tvaṁ viśeṣeṇa buddhyā śokaṁ na vai kuru
"Everything in the three worlds is bound up with self-interest, O lady; of this there is no doubt. Know this well with your intellect, and do not grieve."
Verse 14 (shiva.kotirudra.32.14)
तस्माद्देवि त्वया दुःखं त्यजनीयं सुनिश्चितम् । नित्यं मह्यं त्वया नैव कथनीयं शुभव्रते ॥ 32.14 ॥
tasmāddevi tvayā duḥkhaṁ tyajanīyaṁ suniścitam nityaṁ mahyaṁ tvayā naiva kathanīyaṁ śubhavrate
"Therefore, O lady, this sorrow must certainly be abandoned by you; and, O woman of holy vows, you must never speak of this to me again."
Verse 15 (shiva.kotirudra.32.15)
एवं तां सन्निवार्यैव भगवद्धर्मतत्परः । आसीत्परमसन्तुष्टो द्वन्द्वदुःखं समत्यजत् ॥ 32.15 ॥
evaṁ tāṁ sannivāryaiva bhagavaddharmatatparaḥ āsītparamasantuṣṭo dvandvaduḥkhaṁ samatyajat
Having thus restrained her, he, devoted to the divine faith, remained supremely content, and cast off the sorrow of dualities.
Verse 16 (shiva.kotirudra.32.16)
कदाचिच्च सुदेहा वै गेहे च सहवासिनः । जगाम प्रियगोष्ठ्यर्थं विवादस्तत्र सङ्गतः ॥ 32.16 ॥
kadācicca sudehā vai gehe ca sahavāsinaḥ jagāma priyagoṣṭhyarthaṁ vivādastatra saṅgataḥ
Once Sudeha went to the house of a neighbouring woman for the sake of friendly conversation; there a dispute arose.
Verse 17 (shiva.kotirudra.32.17)
तत्पत्नी स्त्रीस्वभावाच्च भर्त्सिता सा तया तदा । उक्ता चेति दुरुक्त्या वै सुदेहा विप्रकामिनी ॥ 32.17 ॥
tatpatnī strīsvabhāvācca bhartsitā sā tayā tadā uktā ceti duruktyā vai sudehā viprakāminī
That neighbour's wife, out of feminine nature, then reproached her; and Sudeha, the brahmin's wife, was spoken to thus with harsh words.
Verse 18 (shiva.kotirudra.32.18)
पत्न्युवाच । अपुत्रिणि कथं गर्वं कुरुषे पुत्रिणी ह्यहम् । मद्धनं भोक्ष्यते पुत्रो धनं ते कश्च भोक्ष्यते ॥ 32.18 ॥
patnyuvāca aputriṇi kathaṁ garvaṁ kuruṣe putriṇī hyaham maddhanaṁ bhokṣyate putro dhanaṁ te kaśca bhokṣyate
The wife said: "O sonless one, how do you show such pride? I am the one with a son. My son will enjoy my wealth — who will enjoy yours?"
Verse 19 (shiva.kotirudra.32.19)
नूनं हरिष्यते राजा त्वद्धनं नात्र संशयः । धिग्धिक्त्वां ते धनं धिक्च धिक् ते मानं हि वन्ध्यके ॥ 32.19 ॥
nūnaṁ hariṣyate rājā tvaddhanaṁ nātra saṁśayaḥ dhigdhiktvāṁ te dhanaṁ dhikca dhik te mānaṁ hi vandhyake
"Surely the king will seize your wealth — of this there is no doubt. Shame, shame on you! Shame on your wealth! And shame, O barren woman, on your pride!"
Verse 20 (shiva.kotirudra.32.20)
सूत उवाच । भर्त्सिता ताभिरिति सा गृहमागत्य दुःखिता । स्वामिने कथयामास तदुक्तं सर्वमादरात् ॥ 32.20 ॥
sūta uvāca bhartsitā tābhiriti sā gṛhamāgatya duḥkhitā svāmine kathayāmāsa taduktaṁ sarvamādarāt
Suta said: Reproached thus by them, she, sorrowful, came home and, with reverence, related to her husband all that had been said.
Verse 21 (shiva.kotirudra.32.21)
ब्राह्मणोऽपि तदा दुःखं न चकार सुबुद्धिमान् । कथितं कथ्यतामेव यद्भावि तद्भवेत्प्रिये ॥ 32.21 ॥
brāhmaṇo’pi tadā duḥkhaṁ na cakāra subuddhimān kathitaṁ kathyatāmeva yadbhāvi tadbhavetpriye
The brahmin too, being wise, felt no sorrow at that, and said: "What is said, let it be said; whatever is destined, O beloved, will come to pass."
Verse 22 (shiva.kotirudra.32.22)
इत्येवं च तदा तेन ह्याश्वस्तापि पुनः पुनः । न तदा सात्यजद्दुःखं ह्याग्रहं कृतवत्यसौ ॥ 32.22 ॥
ityevaṁ ca tadā tena hyāśvastāpi punaḥ punaḥ na tadā sātyajadduḥkhaṁ hyāgrahaṁ kṛtavatyasau
Though thus consoled by him again and again, she still did not abandon her sorrow, and grew persistent in her resolve.
Verse 23 (shiva.kotirudra.32.23)
सुदेहोवाच ॥ यथा तथा त्वया पुत्रः समुत्पाद्यः प्रियोऽसि मे । त्यक्षयामि ह्यन्यथाहं च देहं देहभृतां वर ॥ 32.23 ॥
sudehovāca yathā tathā tvayā putraḥ samutpādyaḥ priyo’si me tyakṣayāmi hyanyathāhaṁ ca dehaṁ dehabhṛtāṁ vara
Sudeha said: "By any means whatsoever, a son must be begotten by you — you are dear to me. Otherwise, O best of embodied beings, I shall give up my body."
Verse 24 (shiva.kotirudra.32.24)
सूत उवाच । एवमुक्तं तया श्रुत्वा सुधर्मा ब्राह्मणोत्तमः । शिवं सस्मार मनसा तदाग्रहनिपीडितः ॥ 32.24 ॥
sūta uvāca evamuktaṁ tayā śrutvā sudharmā brāhmaṇottamaḥ śivaṁ sasmāra manasā tadāgrahanipīḍitaḥ
Suta said: Hearing this said by her, Sudharma, that best of brahmins, pressed by her insistence, remembered Shiva in his mind.
Verse 25 (shiva.kotirudra.32.25)
अग्नेरग्रेऽक्षिपत्पुष्पद्वयं विप्रो ह्यतन्द्रितः । मनसा दक्षिणं पुष्पं तन्मेने पुत्रकामदम् ॥ 32.25 ॥
agneragre’kṣipatpuṣpadvayaṁ vipro hyatandritaḥ manasā dakṣiṇaṁ puṣpaṁ tanmene putrakāmadam
That vigilant brahmin cast two flowers before the fire, and mentally decided that the right-hand flower would signify the granting of a son.
Verse 26 (shiva.kotirudra.32.26)
एवं कृत्वा पणं पत्नीमुवाच ब्राह्मणः स च । अनयोर्ग्राह्यमेकं ते पुष्पं पुत्रफलाप्तये ॥ 32.26 ॥
evaṁ kṛtvā paṇaṁ patnīmuvāca brāhmaṇaḥ sa ca anayorgrāhyamekaṁ te puṣpaṁ putraphalāptaye
Having thus made this test, the brahmin said to his wife: "Of these two, take one flower, for the attainment of a son."
Verse 27 (shiva.kotirudra.32.27)
तया च मनसा धृत्वा पुत्रश्चैव भवेन्मम । तदा च स्वामिना यच्च धृतं पुष्पं समेतु माम् ॥ 32.27 ॥
tayā ca manasā dhṛtvā putraścaiva bhavenmama tadā ca svāminā yacca dhṛtaṁ puṣpaṁ sametu mām
And she, resolving in her mind, thought: "May I indeed have a son; may that flower which my husband has designated come to me."
Verse 28 (shiva.kotirudra.32.28)
इत्युक्त्वा च तया तत्र नमस्कृत्य शिवं तदा । नत्वा चाग्निं पुनः प्रार्थ्य गृहीतं पुष्पमेककम् ॥ 32.28 ॥
ityuktvā ca tayā tatra namaskṛtya śivaṁ tadā natvā cāgniṁ punaḥ prārthya gṛhītaṁ puṣpamekakam
Having thought this, she then bowed to Shiva there, and, having bowed to the fire too, entreated again, and took up one of the flowers.
Verse 29 (shiva.kotirudra.32.29)
स्वामिना चिन्तितं यच्च तद् गृहीतं तया न हि । सुदेहया विमोहेन शिवेच्छासम्भवेन वै ॥ 32.29 ॥
svāminā cintitaṁ yacca tad gṛhītaṁ tayā na hi sudehayā vimohena śivecchāsambhavena vai
But the flower which her husband had designated — that was not the one taken by her; it happened so by Sudeha's own confusion, and indeed by Shiva's own will.
Verse 30 (shiva.kotirudra.32.30)
तद् दृष्ट्वा पुरुषश्चैव निःश्वासं पर्यमोचयत् । स्मृत्वा शिवपदाम्भोजमुवाच निजकामिनीम् ॥ 32.30 ॥
tad dṛṣṭvā puruṣaścaiva niḥśvāsaṁ paryamocayat smṛtvā śivapadāmbhojamuvāca nijakāminīm
Seeing this, that man let out a sigh; and, remembering the lotus feet of Shiva, spoke to his own beloved.
Verse 31 (shiva.kotirudra.32.31)
सुधर्मोवाच । निर्मितं चेश्वरेणैव कथं चैवान्यथा भवेत् । आशां त्यज प्रिये त्वं च परिचर्यां कुरु प्रभोः ॥ 32.31 ॥
sudharmovāca nirmitaṁ ceśvareṇaiva kathaṁ caivānyathā bhavet āśāṁ tyaja priye tvaṁ ca paricaryāṁ kuru prabhoḥ
Sudharma said: "What has been ordained by the Lord himself — how could it be otherwise? Give up your hope, O beloved, and devote yourself to the service of the Lord."
Verse 32 (shiva.kotirudra.32.32)
इत्युक्त्वा तु स्वयं विप्र आशां परिविहाय च । धर्मकार्यरतः सोऽभूच्छङ्करध्यानतत्परः ॥ 32.32 ॥
ityuktvā tu svayaṁ vipra āśāṁ parivihāya ca dharmakāryarataḥ so’bhūcchaṅkaradhyānatatparaḥ
Having said this, that brahmin himself gave up all hope, and remained devoted to religious duties, intent on meditation upon Shankara.
Verse 33 (shiva.kotirudra.32.33)
सा सुदेहाग्रहं नैव मुमोचात्मजकाम्यया । प्रत्युवाच पतिं प्रेम्णा साञ्जलिर्नतमस्तका ॥ 32.33 ॥
sā sudehāgrahaṁ naiva mumocātmajakāmyayā pratyuvāca patiṁ premṇā sāñjalirnatamastakā
But that Sudeha never gave up her insistence, out of her longing for a child; with joined palms and bowed head, she replied lovingly to her husband.
Verse 34 (shiva.kotirudra.32.34)
सुदेहोवाच । मयि पुत्रो न चास्त्वन्यां पत्नीं कुरु मदाज्ञया । तस्यां नूनं सुतश्चैव भविष्यति न संशयः ॥ 32.34 ॥
sudehovāca mayi putro na cāstvanyāṁ patnīṁ kuru madājñayā tasyāṁ nūnaṁ sutaścaiva bhaviṣyati na saṁśayaḥ
Sudeha said: "Since there is to be no son through me, take another wife, by my own command; through her, surely, there will indeed be a son — of this there is no doubt."
Verse 35 (shiva.kotirudra.32.35)
सूत उवाच । तदैव प्रर्थितो वै स ब्रह्मणः शैवसत्तमः । उवाच स्वप्रियां तां च सुदेहां धर्मतत्परः ॥ 32.35 ॥
sūta uvāca tadaiva prarthito vai sa brahmaṇaḥ śaivasattamaḥ uvāca svapriyāṁ tāṁ ca sudehāṁ dharmatatparaḥ
Suta said: Thus entreated, that foremost of Shaiva brahmins, devoted to righteousness, spoke to his beloved Sudeha.
Verse 36 (shiva.kotirudra.32.36)
सुधर्मोवाच । त्वदीयं च मदीयं च सर्वं दुःखं गतं ध्रुवम् । तस्मात्त्वं धर्मविघ्नं च प्रिये मा कुरु साम्प्रतम् ॥ 32.36 ॥
sudharmovāca tvadīyaṁ ca madīyaṁ ca sarvaṁ duḥkhaṁ gataṁ dhruvam tasmāttvaṁ dharmavighnaṁ ca priye mā kuru sāmpratam
Sudharma said: "All sorrow, yours and mine alike, will surely pass away. Therefore, O beloved, do not now create an obstacle to righteousness."
Verse 37 (shiva.kotirudra.32.37)
सूत उवाच । इत्येवं वारिता सा च स्वमातुः पुत्रिकां तदा । गृहमानीय भर्तारं वृणु त्वेनामिदं जगौ ॥ 32.37 ॥
sūta uvāca ityevaṁ vāritā sā ca svamātuḥ putrikāṁ tadā gṛhamānīya bhartāraṁ vṛṇu tvenāmidaṁ jagau
Suta said: Thus restrained, she then brought her own sister home, and said to her husband: "Marry her" — thus she spoke.
Verse 38 (shiva.kotirudra.32.38)
सुधर्मोवाच । इदानीं वदसि त्वं च मत्प्रियेयं ततः पुनः । पुत्रसूश्च यदा स्याद्वै तदा स्पर्धां करिष्यसि ॥ 32.38 ॥
sudharmovāca idānīṁ vadasi tvaṁ ca matpriyeyaṁ tataḥ punaḥ putrasūśca yadā syādvai tadā spardhāṁ kariṣyasi
Sudharma said: "Now you say this — 'she is my darling' — but afterward, when she becomes the mother of a son, then you will grow jealous."
Verse 39 (shiva.kotirudra.32.39)
सूत उवाच । इत्युक्ता तेन पतिना सा सुदेहा च तत्प्रिया । पुनः प्राह करौ बद्ध्वा सुधर्माणं पतिं द्विजाः ॥ 32.39 ॥
sūta uvāca ityuktā tena patinā sā sudehā ca tatpriyā punaḥ prāha karau baddhvā sudharmāṇaṁ patiṁ dvijāḥ
Suta said: Thus addressed by her husband, that beloved Sudeha, O brahmins, again spoke to her husband Sudharma, with joined hands.
Verse 40 (shiva.kotirudra.32.40)
नाहं स्पर्धां भगिन्या वै करिष्ये द्विजसत्तम । उपयच्छस्व पुत्रार्थमिमामाज्ञापयामि च ॥ 32.40 ॥
nāhaṁ spardhāṁ bhaginyā vai kariṣye dvijasattama upayacchasva putrārthamimāmājñāpayāmi ca
"I shall never feel jealousy toward my sister, O best of brahmins. Marry her for the sake of a son — this I command."
Verse 41 (shiva.kotirudra.32.41)
इत्येवं प्रार्थितः सोऽपि सुधर्मा प्रियया तया । घुश्मां तां समुपायंस्त विवाहविधिना द्विजः ॥ 32.41 ॥
ityevaṁ prārthitaḥ so’pi sudharmā priyayā tayā ghuśmāṁ tāṁ samupāyaṁsta vivāhavidhinā dvijaḥ
Thus entreated by his beloved, that brahmin Sudharma too married Ghushma, her sister, according to the rite of marriage.
Verse 42 (shiva.kotirudra.32.42)
ततस्तां परिणीयाथ प्रार्थयामास तां द्विजः । त्वदीयेयं कनिष्ठा हि सदा पोष्याऽनघे प्रिये ॥ 32.42 ॥
tatastāṁ pariṇīyātha prārthayāmāsa tāṁ dvijaḥ tvadīyeyaṁ kaniṣṭhā hi sadā poṣyā’naghe priye
Then, having married her, that brahmin entreated Sudeha: "This younger one is yours; O sinless beloved, she must always be cared for."
Verse 43 (shiva.kotirudra.32.43)
उक्त्वैवं स च धर्मात्मा सुधर्मा शैवसत्तमः । यथायोग्यं चकाराशु धर्मसङ्ग्रहमात्मनः ॥ 32.43 ॥
uktvaivaṁ sa ca dharmātmā sudharmā śaivasattamaḥ yathāyogyaṁ cakārāśu dharmasaṅgrahamātmanaḥ
Having said this, that righteous-souled Sudharma, foremost of Shaivas, duly and swiftly continued his own accumulation of merit.
Verse 44 (shiva.kotirudra.32.44)
सा चापि मातृपुत्रीं तां सखीवत्पर्यवर्त्तत । परित्यज्य विरोधं हि पुपोषाहर्निशं प्रिया ॥ 32.44 ॥
sā cāpi mātṛputrīṁ tāṁ sakhīvatparyavarttata parityajya virodhaṁ hi pupoṣāharniśaṁ priyā
And that beloved Sudeha too treated her own mother's daughter like a friend; abandoning all conflict, she nurtured her day and night.
Verse 45 (shiva.kotirudra.32.45)
कनिष्ठा चैव या पत्नी स्वस्रनुज्ञामवाप्य च । पार्थिवान्सा चकाराशु नित्यमेकोत्तरं शतम् ॥ 32.45 ॥
kaniṣṭhā caiva yā patnī svasranujñāmavāpya ca pārthivānsā cakārāśu nityamekottaraṁ śatam
And that younger wife, having obtained her elder sister's permission, swiftly began to make one hundred and one clay lingas daily.
Verse 46 (shiva.kotirudra.32.46)
विधानपूर्वकं घुश्मा सोपचारसमन्वितम् । कृत्वा तान्प्राक्षिपत्तत्र तडागे निकटस्थिते ॥ 32.46 ॥
vidhānapūrvakaṁ ghuśmā sopacārasamanvitam kṛtvā tānprākṣipattatra taḍāge nikaṭasthite
Ghushma, having made them according to rite, together with the proper offerings, would cast them into a nearby pond.
Verse 47 (shiva.kotirudra.32.47)
एवं नित्यं सा चकार शिवपूजां स्वकामदाम् । विसृज्य पुनरावाह्य तत्सपर्य्याविधानतः ॥ 32.47 ॥
evaṁ nityaṁ sā cakāra śivapūjāṁ svakāmadām visṛjya punarāvāhya tatsaparyyāvidhānataḥ
Thus daily she performed the worship of Shiva, which grants one's desires, casting the lingas away and invoking them anew, according to the proper rite of worship.
Verse 48 (shiva.kotirudra.32.48)
कुर्वन्त्या नित्यमेवं हि तस्याः शङ्करपूजनम् । लक्षसङ्ख्याभवत्पूर्णा सर्वकामफलप्रदा ॥ 32.48 ॥
kurvantyā nityamevaṁ hi tasyāḥ śaṅkarapūjanam lakṣasaṅkhyābhavatpūrṇā sarvakāmaphalapradā
As she thus daily performed the worship of Shankara, the count reached a full hundred thousand — that worship being the bestower of the fruit of all desires.
Verse 49 (shiva.kotirudra.32.49)
कृपया शङ्करस्यैव तस्याः पुत्रो व्यजायत । सुन्दरः सुभगश्चैव कल्याणगुणभाजनः ॥ 32.49 ॥
kṛpayā śaṅkarasyaiva tasyāḥ putro vyajāyata sundaraḥ subhagaścaiva kalyāṇaguṇabhājanaḥ
By the grace of Shankara alone, a son was born to her — handsome, fortunate, and possessed of auspicious virtues.
Verse 50 (shiva.kotirudra.32.50)
तं दृष्ट्वा परमप्रीतः स विप्रो धर्मवित्तमः । अनासक्तः सुखं भेजे ज्ञानधर्मपरायणः ॥ 32.50 ॥
taṁ dṛṣṭvā paramaprītaḥ sa vipro dharmavittamaḥ anāsaktaḥ sukhaṁ bheje jñānadharmaparāyaṇaḥ
Seeing him, that brahmin, foremost knower of righteousness, was supremely pleased, and, unattached, devoted to knowledge and righteousness, enjoyed happiness.
Verse 51 (shiva.kotirudra.32.51)
सुदेहा तावदस्यास्तु स्पर्धामुग्रां चकार सा । प्रथमं शीतलं तस्या हृदयं ह्यसिवत्पुनः ॥ 32.51 ॥
sudehā tāvadasyāstu spardhāmugrāṁ cakāra sā prathamaṁ śītalaṁ tasyā hṛdayaṁ hyasivatpunaḥ
Sudeha, however, then began to feel intense jealousy toward her; her heart, at first cool and affectionate, became again sharp like a sword.
Verse 52 (shiva.kotirudra.32.52)
ततः परं च यज्जातं कुत्सितं कर्म दुःखदम् । सावधानेन मनसा श्रूयतां तन्मुनीश्वराः ॥ 32.52 ॥
tataḥ paraṁ ca yajjātaṁ kutsitaṁ karma duḥkhadam sāvadhānena manasā śrūyatāṁ tanmunīśvarāḥ
Hear now, O lords of sages, with attentive mind, what despicable, sorrow-bringing deed happened next.