Skip to main content

Sundara Kanda · Sarga 29

Auspicious Omens Appear on Sita

Sarga 28All sargasSarga 30

Shloka 1 (sundara.29.1)

तथागतां तां व्यथितामनिन्दितां व्यतीतहर्षां परिदीनमानसाम् । शुभां निमित्तानि शुभानि भेजिरे नरं श्रिया जुष्टमिवोपसेविनः ॥ 29.1 ॥

tathāgatāṃ tāṃ vyathitāmaninditāṃ vyatītaharṣāṃ paridīnamānasām | śubhāṃ nimittāni śubhāni bhejire naraṃ śriyā juṣṭamivopasevinaḥ || 29.1 ||

Upon her, thus afflicted, blameless, joyless, and dejected in mind, auspicious omens now settled - as attendants gather about a man newly blessed with fortune.

Shloka 2 (sundara.29.2)

तस्याः शुभं वाममरालपक्ष्म- राज्यावृतं कृष्णविशालशुक्लम् । प्रास्पन्दतैकं नयनं सुकेश्या मीनाहतं पद्ममिवाभिताम्रम् ॥ 29.2 ॥

tasyāḥ śubhaṃ vāmamarālapakṣma- rājyāvṛtaṃ kṛṣṇaviśālaśuklam | prāspandataikaṃ nayanaṃ sukeśyā mīnāhataṃ padmamivābhitāmram || 29.2 ||

Her auspicious left eye, fringed with curved lashes, dark, wide and bright, that lovely-haired lady's eye, began to throb, like a reddened lotus struck by a fish.

Shloka 3 (sundara.29.3)

भुजश्च चार्वञ्चितवृत्तपीनः परार्घ्यकालागुरुचन्दनार्हः । अनुत्तमेनाघ्युषितः प्रियेण चिरेण वामः समवेपताशु ॥ 29.3 ॥

bhujaśca cārvañcitavṛttapīnaḥ parārghyakālāgurucandanārhaḥ | anuttamenāghyuṣitaḥ priyeṇa cireṇa vāmaḥ samavepatāśu || 29.3 ||

And her left arm, lovely, gently curved, round and full, worthy of the finest black aloe and sandal-paste, long rested upon by her incomparable beloved, suddenly began to quiver.

Shloka 4 (sundara.29.4)

गजेन्द्रहस्तप्रतिमश्च पीन- स्तयोर्द्वयोः संहतयोस्तु जातः । प्रस्पन्दमानः पुनरूरुरस्या रामं पुरस्तात् स्थितमाचचक्षे ॥ 29.4 ॥

gajendrahastapratimaśca pīna- stayordvayoḥ saṃhatayostu jātaḥ | praspandamānaḥ punarūrurasyā rāmaṃ purastāt sthitamācacakṣe || 29.4 ||

And of her two thighs pressed together, the full one resembling a royal elephant's trunk began throbbing again, as though proclaiming that Rama now stood before her.

Shloka 5 (sundara.29.5)

शुभं पुनर्हेमसमानवर्ण- मीषद्रजोध्वस्तमिवातुलाक्ष्याः । वासः स्थितायाः शिखराग्रदन्त्याः किंचित् परिस्रंसत चारुगात्र्याः ॥ 29.5 ॥

śubhaṃ punarhemasamānavarṇa- mīṣadrajodhvastamivātulākṣyāḥ | vāsaḥ sthitāyāḥ śikharāgradantyāḥ kiṃcit parisraṃsata cārugātryāḥ || 29.5 ||

And again, the auspicious garment of that peerless-eyed, jasmine-toothed, lovely-limbed lady, of golden hue and lightly dusted as it were, slipped a little as she stood.

Shloka 6 (sundara.29.6)

एतैर्निमित्तैरपरैश्च सुभ्रूः संचोदिता प्रागपि साधुसिद्धैः । वातातपक्लान्तमिव प्रणष्टं वर्षेण बीजं प्रतिसंजहर्ष ॥ 29.6 ॥

etairnimittairaparaiśca subhrūḥ saṃcoditā prāgapi sādhusiddhaiḥ | vātātapaklāntamiva praṇaṣṭaṃ varṣeṇa bījaṃ pratisaṃjaharṣa || 29.6 ||

Roused by these and other omens, which had proved truly auspicious before as well, that fair-browed lady rejoiced afresh, like a seed withered by wind and sun that springs to life again with rain.

Shloka 7 (sundara.29.7)

तस्याः पुनर्बिम्बफलोपमोष्ठं स्वक्षिभ्रुकेशान्तमरालपक्ष्म । वक्त्रं बभासे सितशुक्लदंष्ट्रं राहोर्मुखाच्चन्द्र इव प्रमुक्तः ॥ 29.7 ॥

tasyāḥ punarbimbaphalopamoṣṭhaṃ svakṣibhrukeśāntamarālapakṣma | vaktraṃ babhāse sitaśukladaṃṣṭraṃ rāhormukhāccandra iva pramuktaḥ || 29.7 ||

And her face, its lips like the bimba fruit, with lovely eyes and brows and curved lashes at the hair's edge, its teeth bright and white, now shone forth, like the moon released from the mouth of Rahu.

Shloka 8 (sundara.29.8)

सा वीतशोका व्यपनीततन्द्रा शान्तज्वरा हर्षविबुद्धसत्त्वा । अशोभतार्या वदनेन शुक्ले शीतांशुना रात्रिरिवोदितेन ॥ 29.8 ॥

sā vītaśokā vyapanītatandrā śāntajvarā harṣavibuddhasattvā | aśobhatāryā vadanena śukle śītāṃśunā rātririvoditena || 29.8 ||

Freed now from sorrow, her weariness gone, her inner torment stilled, her spirit awakened with joy, that noble lady shone forth in countenance, like a night of the bright fortnight lit by the risen moon.

Sarga 28All sargasSarga 30