Uttara Khanda · Chapter 250
The Telling of the Battle with Banasura
Verse 1 (padma.6.250.1)
श्रीरुद्र उवाच- रुक्मिण्यां कृष्णस्य प्रद्युम्नो मदनांशेन जज्ञे ।
śrīrudra uvāca rukmiṇyāṁ kṛṣṇasya pradyumno madanāṁśena jajñe
Shri Rudra said: To Krishna, from Rukmini, Pradyumna was born, from a portion of Kamadeva.
Verse 2 (padma.6.250.2)
असौ मदनसंभूतो महाबलः शंबरं जघ्निवान् ।
asau madanasaṁbhūto mahābalaḥ śaṁbaraṁ jaghnivān
He, born of Kamadeva's portion, that mighty one, slew the demon Shambara.
Verse 3 (padma.6.250.3)
तस्य रुक्मिणः सुतायामनिरुद्धो जज्ञे ।
tasya rukmiṇaḥ sutāyāmaniruddho jajñe
To him, from Rukmi's daughter, Aniruddha was born.
Verse 4 (padma.6.250.4)
सोऽपि बाणपुत्रीमुषां नाम कन्यामुपयेमे ।
so'pi bāṇaputrīmuṣāṁ nāma kanyāmupayeme
He in turn married Bana's daughter, a maiden named Usha.
Verse 5 (padma.6.250.5)
सा तु स्वप्ने नीलोत्पलदलश्यामं पुंडरीकनिभेक्षणं महाबाहुं विचित्राभरणोपेतं षोडशसमायथावदुपभुज्य प्रबुध्य तं पुरतो न दृष्ट्वा मदनेनपीडिता भ्रांतचित्ता मां तु त्यक्त्वा वयस्कं रक्तारविंदवक्त्रं क्वासि क्व यासीति बहुधा विललाप ।
sā tu svapne nīlotpaladalaśyāmaṁ puṁḍarīkanibhekṣaṇaṁ mahābāhuṁ vicitrābharaṇopetaṁ ṣoḍaśasamāyathāvadupabhujya prabudhya taṁ purato na dṛṣṭvā madanenapīḍitā bhrāṁtacittā māṁ tu tyaktvā vayaskaṁ raktāraviṁdavaktraṁ kvāsi kva yāsīti bahudhā vilalāpa
She, in a dream, having duly enjoyed union with a dark, blue-lotus-petal-hued, lotus-eyed, mighty-armed one, adorned with wondrous ornaments, of sixteen years — waking and not finding him before her, tormented by love, her mind bewildered, lamented again and again: "Having left me, O youth of red-lotus face, where are you, where have you gone?"
Verse 6 (padma.6.250.6)
ततस्तस्याः सखी चित्रलेखेति नाम कन्यां तादृशीमवस्थां गतां विलोक्य किंनिमित्त विभ्रांतचित्तासीति पप्रच्छ ।
tatastasyāḥ sakhī citralekheti nāma kanyāṁ tādṛśīmavasthāṁ gatāṁ vilokya kiṁnimitta vibhrāṁtacittāsīti papraccha
Then her friend, a maiden named Chitralekha, seeing her in such a state, asked, "For what reason is your mind so bewildered?"
Verse 7 (padma.6.250.7)
सापि स्वप्नलब्धं पतिं यथावदाचष्ट ।
sāpi svapnalabdhaṁ patiṁ yathāvadācaṣṭa
She then duly told her of the husband found in her dream.
Verse 8 (padma.6.250.8)
सापि सकलदेवमानुषादिश्रेष्ठान्पटे विलिख्य तस्यै दर्शयामास ।
sāpi sakaladevamānuṣādiśreṣṭhānpaṭe vilikhya tasyai darśayāmāsa
She then drew upon a canvas all the foremost of gods and men and showed it to her.
Verse 9 (padma.6.250.9)
यदुवंशसंभूतान्कृष्णसंकर्षणप्रद्युम्नानिरुद्धादीनपि सम्यङिनवेदयामास ।
yaduvaṁśasaṁbhūtānkṛṣṇasaṁkarṣaṇapradyumnāniruddhādīnapi samyaṅinavedayāmāsa
She duly presented also those born of the Yadu race — Krishna, Sankarshana, Pradyumna, Aniruddha, and the rest.
Verse 10 (padma.6.250.10)
सा तेषां कृष्णमनुमान्य प्रद्युम्नानंतरमनिरुद्धं दृष्ट्वा स इत्येष इत्यालिलिंग ।
sā teṣāṁ kṛṣṇamanumānya pradyumnānaṁtaramaniruddhaṁ dṛṣṭvā sa ityeṣa ityāliliṁga
Among them, having acknowledged Krishna, and after Pradyumna, seeing Aniruddha, she embraced the picture, saying, "It is he, this is he!"
Verse 11 (padma.6.250.11)
अथ चित्रलेखा बह्वीभिर्मायावतीभिर्दैत्यस्त्रीभिर्द्वारवतीं गत्वा रात्रावंतःपुरे सुप्तमनिरुद्धं। दृष्ट्वा गृहीत्वा मोहयित्वा माहिष्मत्यां बाणस्यांतःपुरे चैत्यप्रासादादियुक्ते तस्या बाणपुत्र्याः शय्यायां चिक्षेप ।
atha citralekhā bahvībhirmāyāvatībhirdaityastrībhirdvāravatīṁ gatvā rātrāvaṁtaḥpure suptamaniruddhaṁ dṛṣṭvā gṛhītvā mohayitvā māhiṣmatyāṁ bāṇasyāṁtaḥpure caityaprāsādādiyukte tasyā bāṇaputryāḥ śayyāyāṁ cikṣepa
Then Chitralekha, together with many illusion-wielding daitya women, going to Dvaravati, at night, seeing Aniruddha asleep in the inner palace, seized him, put him into a trance, and cast him, in Mahishmati, in Bana's inner palace, upon the bed of that daughter of Bana.
Verse 12 (padma.6.250.12)
सोऽपि प्रबुद्धोतिरम्येऽनंगपावके संस्थितामुषां सर्वलक्षणलक्षितां विचित्राभरणवसनगंधमाल्यालंकृतां कांचनवर्णां सुकेशीं सुजातस्तनीं दृष्ट्वा गाढमालिंग्य करिण्या गंधहस्तीव तयातिप्रीतिसंयुक्तया यथासुखं रमयामास ।
so'pi prabuddhotiramye'naṁgapāvake saṁsthitāmuṣāṁ sarvalakṣaṇalakṣitāṁ vicitrābharaṇavasanagaṁdhamālyālaṁkṛtāṁ kāṁcanavarṇāṁ sukeśīṁ sujātastanīṁ dṛṣṭvā gāḍhamāliṁgya kariṇyā gaṁdhahastīva tayātiprītisaṁyuktayā yathāsukhaṁ ramayāmāsa
He too, awakening in that most delightful chamber, seeing Usha, present there, marked with every auspicious sign, adorned with wondrous ornaments, garments, fragrance, and garlands, of golden hue, lovely-haired, of well-formed breasts, embraced her tightly, as an elephant embraces its mate, and took his pleasure with her, most joyfully, as he wished.
Verse 13 (padma.6.250.13)
एवं मासमात्रं निरंतरतयानिरुद्धं रममाणं कदाचिदंतःपुरनिवासिन्यो वृद्धा दैत्यस्त्रियो ज्ञात्वा राज्ञे निवेदयामासुः ।
evaṁ māsamātraṁ niraṁtaratayāniruddhaṁ ramamāṇaṁ kadācidaṁtaḥpuranivāsinyo vṛddhā daityastriyo jñātvā rājñe nivedayāmāsuḥ
Thus, for a full month, Aniruddha continuously took his pleasure with her; once, the elder daitya women dwelling in the inner palace, learning of this, reported it to the king.
Verse 14 (padma.6.250.14)
स राजा क्रोधताम्राक्षः परं विस्मयं गत्वा तमिहानयतेति पुरः किंकरान्प्रेषयामास ।
sa rājā krodhatāmrākṣaḥ paraṁ vismayaṁ gatvā tamihānayateti puraḥ kiṁkarānpreṣayāmāsa
That king, his eyes red with rage, filled with great astonishment, saying, "Bring him here!", sent his servants at once.
Verse 15 (padma.6.250.15)
तेऽपि तूर्णं नृपप्रासादमारुह्य राजपुत्र्याः शयने संस्थितमनिरुद्धं ग्रहीतुमाजग्मुः ।
te'pi tūrṇaṁ nṛpaprāsādamāruhya rājaputryāḥ śayane saṁsthitamaniruddhaṁ grahītumājagmuḥ
They too swiftly went up to the king's palace, and came to seize Aniruddha, present in the princess's bedchamber.
Verse 16 (padma.6.250.16)
स तान्समारब्धान्दृष्ट्वा प्रासादस्तंभमेकं हेलयोत्पाट्य नियुतसंख्याकान् किंकरान्मुहूर्तमात्रणैव स्तंभेन चूर्णितमात्रं चकार ।
sa tānsamārabdhāndṛṣṭvā prāsādastaṁbhamekaṁ helayotpāṭya niyutasaṁkhyākān kiṁkarānmuhūrtamātraṇaiva staṁbhena cūrṇitamātraṁ cakāra
Seeing them advancing upon him, he casually tore up a single pillar of the palace, and with that pillar alone, in a mere moment, he crushed those servants, numbering in the millions.
Verse 17 (padma.6.250.17)
अथ दैत्यपतिर्निहतान्किंकरान्दृष्ट्वा कौतूहलं गत्वा असौ श्रीकृष्णपौत्र इति देवर्षिणा प्रोक्तो धनुरादाय स्वयमेवानिरुद्धं ग्रहीतुं तत्समीपमाजगाम ।
atha daityapatirnihatānkiṁkarāndṛṣṭvā kautūhalaṁ gatvā asau śrīkṛṣṇapautra iti devarṣiṇā prokto dhanurādāya svayamevāniruddhaṁ grahītuṁ tatsamīpamājagāma
Then the lord of the daityas, seeing his slain servants, filled with wonder, and being told by the divine sage that this was Shri Krishna's grandson, taking up his bow, came himself to seize Aniruddha.
Verse 18 (padma.6.250.18)
अनिरुद्धोऽपि योद्भुमायांतं सहस्रबाहुं राजानं दृष्ट्वा तत्परिघं भ्रामयित्वा बाणस्योपरि चिक्षेप ।
aniruddho'pi yodbhumāyāṁtaṁ sahasrabāhuṁ rājānaṁ dṛṣṭvā tatparighaṁ bhrāmayitvā bāṇasyopari cikṣepa
Aniruddha too, seeing that thousand-armed king coming to fight, whirling his iron club, hurled it at Bana.
Verse 19 (padma.6.250.19)
स्वचापनिर्मुक्तेन बाणेन तं परिघं चिच्छेद ।
svacāpanirmuktena bāṇena taṁ parighaṁ ciccheda
He cut down that club with an arrow loosed from his own bow.
Verse 20 (padma.6.250.20)
अनंतरमुरगास्त्रेण अनिरुद्धं निबिडं बद्ध्वा स्वांतःपुरे निवेशयामास ।
anaṁtaramuragāstreṇa aniruddhaṁ nibiḍaṁ baddhvā svāṁtaḥpure niveśayāmāsa
Then, with the serpent-weapon, binding Aniruddha tightly, he confined him in his own inner palace.
Verse 21 (padma.6.250.21)
अथ कृष्णोप्येवंविधमेव देवर्षिणा ज्ञात्वा बलदेवप्रद्युम्नसहितः स्वसेनया विहंगमेंद्रमारुह्य तस्यबाणस्य भुजवनं छेत्तुमाजगाम ।
atha kṛṣṇopyevaṁvidhameva devarṣiṇā jñātvā baladevapradyumnasahitaḥ svasenayā vihaṁgameṁdramāruhya tasyabāṇasya bhujavanaṁ chettumājagāma
Then Krishna too, learning of this exactly from the divine sage, together with Baladeva and Pradyumna and his army, mounting Garuda, came to sever the forest of Bana's arms.
Verse 22 (padma.6.250.22)
बलिपुत्रेण पुरा शंकरोऽर्चितः प्रसन्नो वरं वृणीष्वेत्युवाच ।
baliputreṇa purā śaṁkaro'rcitaḥ prasanno varaṁ vṛṇīṣvetyuvāca
Long ago, Shankara, worshipped by the son of Bali, pleased, had said, "Choose a boon."
Verse 23 (padma.6.250.23)
तमीश्वरं बाणो मम पुरद्वारिरक्षार्थं सर्वदोपविश्य समागतं परसैन्यं जहीत्येवं वरमयाचत ।
tamīśvaraṁ bāṇo mama puradvārirakṣārthaṁ sarvadopaviśya samāgataṁ parasainyaṁ jahītyevaṁ varamayācata
Bana asked that Lord for this boon: "Ever seated at my city gate for my protection, may you slay any enemy army that comes."
Verse 24 (padma.6.250.24)
तं तथेत्युक्त्वा शंकरोऽपि तस्य पुरद्वारि सायुधः सपुत्रः सगणः समासीनस्तस्मिन्नेव काले रुषा स्वसेनया समागतं वासुदेवं दृष्ट्वा वृषमारुह्य सर्वायुधोपेतः स्वपुत्रगणसंवृतो योद्धुं निश्चक्राम ।
taṁ tathetyuktvā śaṁkaro'pi tasya puradvāri sāyudhaḥ saputraḥ sagaṇaḥ samāsīnastasminneva kāle ruṣā svasenayā samāgataṁ vāsudevaṁ dṛṣṭvā vṛṣamāruhya sarvāyudhopetaḥ svaputragaṇasaṁvṛto yoddhuṁ niścakrāma
"So be it," said Shankara, and he dwelt seated, armed, at his city gate, together with his sons and hosts. At that very moment, seeing Vasudeva approaching in fury with his army, mounting his bull, equipped with every weapon, surrounded by his sons and hosts, he came forth to fight.
Verse 25 (padma.6.250.25)
कृष्णोऽपि तं भूतपतिं गजचर्मकपालभस्मधरं ज्वलितोरगाकल्पं पिंगलं त्रिलोचनं त्रिशूलधरं सर्वभूतगणसंहृतिकर्त्तारं सर्वभूतभयावहं संवर्त्ताग्निप्रभं पुत्रद्वयसमन्वितं समस्तगणावृतं त्रिपुरांतकं दृष्ट्वा सेनां सुदूरे पृष्ठतो निवेश्य बलभद्र प्रद्युम्नसहितस्तेन रुद्रे ण सह प्रहसन्निव योद्धुमारेभे ।
kṛṣṇo'pi taṁ bhūtapatiṁ gajacarmakapālabhasmadharaṁ jvalitoragākalpaṁ piṁgalaṁ trilocanaṁ triśūladharaṁ sarvabhūtagaṇasaṁhṛtikarttāraṁ sarvabhūtabhayāvahaṁ saṁvarttāgniprabhaṁ putradvayasamanvitaṁ samastagaṇāvṛtaṁ tripurāṁtakaṁ dṛṣṭvā senāṁ sudūre pṛṣṭhato niveśya balabhadra pradyumnasahitastena rudre ṇa saha prahasanniva yoddhumārebhe
Krishna too, seeing that Lord of beings, wearing an elephant-hide, skulls, and ash, adorned with blazing serpents, tawny-hued, three-eyed, trident-bearing, the destroyer of all beings, striking terror into all, blazing like the fire of dissolution, accompanied by his two sons, surrounded by all his hosts, the destroyer of the Triple City — stationing his army far behind, together with Balabhadra and Pradyumna, began to fight with that Rudra, as if smiling.
Verse 26 (padma.6.250.26)
प्रथमं तदभूद्घोरं कृष्णशंकरयोस्तदा । पिनाकशार्ङ्गनिर्मुक्तैर्बाणैः संवर्त्तकोपमैः ।
prathamaṁ tadabhūdghoraṁ kṛṣṇaśaṁkarayostadā pinākaśārṅganirmuktairbāṇaiḥ saṁvarttakopamaiḥ
First there arose a terrible duel between Krishna and Shankara, with arrows loosed from the Pinaka and Sharnga bows, resembling the fire of dissolution.
Verse 27 (padma.6.250.27)
रामोऽपि चक्रे बाणेन प्रद्युम्नः षण्मुखेन च । युयुधाते महावीर्यौ सिंहाविव बलोत्कटौ ।
rāmo'pi cakre bāṇena pradyumnaḥ ṣaṇmukhena ca yuyudhāte mahāvīryau siṁhāviva balotkaṭau
Rama fought with Bana, and Pradyumna with Shanmukha; those two pairs of great valor fought like lions, fierce with strength.
Verse 28 (padma.6.250.28)
विनायकः स्वदंतेन जघानोरसि यादवम् । रामो मुशलमादाय तस्य दंतमताडयत् ।
vināyakaḥ svadaṁtena jaghānorasi yādavam rāmo muśalamādāya tasya daṁtamatāḍayat
Ganesha struck the Yadava on the chest with his own tusk. Rama, taking up his club, struck his tusk.
Verse 29 (padma.6.250.29)
निर्भिन्नदंतः सहसा प्रदुद्रावाखुवाहनः । तदाप्रभृति लोकेऽस्मिन्हतदंतो गणेश्वरः ।
nirbhinnadaṁtaḥ sahasā pradudrāvākhuvāhanaḥ tadāprabhṛti loke'sminhatadaṁto gaṇeśvaraḥ
His tusk shattered, and that rat-mounted one suddenly fled. From that time onward, in this world, the lord of the Ganas —
Verse 30 (padma.6.250.30)
देवदानवगंधर्वैरेकदंतइतीरितः । प्रद्युम्नेन समं युद्धं चकार शिखिवाहनः ।
devadānavagaṁdharvairekadaṁtaitīritaḥ pradyumnena samaṁ yuddhaṁ cakāra śikhivāhanaḥ
became known as "Ekadanta" (broken-tusked) by gods, danavas, and gandharvas. The peacock-mounted one fought equally with Pradyumna.
Verse 31 (padma.6.250.31)
गणान्विद्रावयामास मुशलेन हलायुधः । कृष्णेन सुचिरं कालं युद्धासौ नीललोहितः ।
gaṇānvidrāvayāmāsa muśalena halāyudhaḥ kṛṣṇena suciraṁ kālaṁ yuddhāsau nīlalohitaḥ
Halayudha routed the Ganas with his club. Krishna, meanwhile, fought for a very long time with that Nilalohita.
Verse 32 (padma.6.250.32)
तापज्वरं महादीप्तमस्मिन्संयोज्य सायके । कोपान्मुमोच तदसौ भृशं संरक्तलोचनः ।
tāpajvaraṁ mahādīptamasminsaṁyojya sāyake kopānmumoca tadasau bhṛśaṁ saṁraktalocanaḥ
He, joining a blazing fever of heat to his arrow, in fury released it, his eyes exceedingly red.
Verse 33 (padma.6.250.33)
तदस्त्रं वारयामास कृष्णः शीतज्वरेण तु । ताभ्यां हरिहराभ्यां तु विसृष्टौ ताविमौ ज्वरौ ।
tadastraṁ vārayāmāsa kṛṣṇaḥ śītajvareṇa tu tābhyāṁ hariharābhyāṁ tu visṛṣṭau tāvimau jvarau
Krishna countered that weapon with a fever of cold. Those two fevers, released by Hari and Hara respectively —
Verse 34 (padma.6.250.34)
विशतुर्मानुषे लोके तयोरेवाज्ञया भृशम् । हरिशंकरयोर्युद्धं ये तु शृण्वंति मानवाः ।
viśaturmānuṣe loke tayorevājñayā bhṛśam hariśaṁkarayoryuddhaṁ ye tu śṛṇvaṁti mānavāḥ
entered into the human world, by the command of those two. Whatever men hear this battle of Hari and Shankara,
Verse 35 (padma.6.250.35)
ते सर्वे ज्वरनिर्मुक्ताः प्राप्नुवंति निरामयम् । ततः स तु हृषीकेशो मोहनास्त्रं दुरासदम् ।
te sarve jvaranirmuktāḥ prāpnuvaṁti nirāmayam tataḥ sa tu hṛṣīkeśo mohanāstraṁ durāsadam
all of them, freed from fever, attain freedom from illness. Then Hrishikesha, invoking the irresistible weapon of delusion —
Verse 36 (padma.6.250.36)
नियुज्य बाणं भूतेशे मुमोच मधुसूदनः । मुहुर्मुहुर्व्यजृंभद्वै तेनास्त्रेण विमोहितः ।
niyujya bāṇaṁ bhūteśe mumoca madhusūdanaḥ muhurmuhurvyajṛṁbhadvai tenāstreṇa vimohitaḥ
loosed the arrow at the Lord of beings. Overcome by that weapon, he yawned again and again,
Verse 37 (padma.6.250.37)
पपात मूर्च्छितो भूमौ शंकरस्त्रिदशेश्वरः । पितरं मोहितं दृष्ट्वा शक्तिमुद्यम्य वीर्यवान् ।
papāta mūrcchito bhūmau śaṁkarastridaśeśvaraḥ pitaraṁ mohitaṁ dṛṣṭvā śaktimudyamya vīryavān
and Shankara, lord of the gods, fell unconscious to the ground. Seeing his father bewildered, that valorous, six-faced one —
Verse 38 (padma.6.250.38)
योद्धुमभ्याययौ कृष्णं षण्मुखः शिखिवाहनः । हुंकारेणैव तं कृष्णश्चकारात्र पराङ्मुखम् ।
yoddhumabhyāyayau kṛṣṇaṁ ṣaṇmukhaḥ śikhivāhanaḥ huṁkāreṇaiva taṁ kṛṣṇaścakārātra parāṅmukham
the peacock-mounted Kartikeya, raising his spear, advanced to fight Krishna. With a mere "Hum!" Krishna turned him back.
Verse 39 (padma.6.250.39)
एवं जित्वा यदुश्रेष्ठः शूलपाणिं त्रिलोचनम् । महास्वनं पांचजन्यं शंखं दध्मौ प्रतापवान् ।
evaṁ jitvā yaduśreṣṭhaḥ śūlapāṇiṁ trilocanam mahāsvanaṁ pāṁcajanyaṁ śaṁkhaṁ dadhmau pratāpavān
Having thus conquered the trident-bearing, three-eyed one, that mighty, foremost of the Yadus blew his loud-sounding conch Panchajanya.
Verse 40 (padma.6.250.40)
कृष्णेन निर्जितं श्रुत्वा सात्मजं शंकरं तदा । बाणः स्यंदनमास्थाय ययौ युद्धाय केशवम् ।
kṛṣṇena nirjitaṁ śrutvā sātmajaṁ śaṁkaraṁ tadā bāṇaḥ syaṁdanamāsthāya yayau yuddhāya keśavam
Hearing that Shankara, together with his sons, had been conquered by Krishna, Bana, mounting his chariot, went to fight Keshava.
Verse 41 (padma.6.250.41)
स दृष्ट्वा सहसा कृष्णं गरुडोपरिसंस्थितम् । छादयामास गोविंदं बहुशस्त्रास्त्रवृष्टिभिः ।
sa dṛṣṭvā sahasā kṛṣṇaṁ garuḍoparisaṁsthitam chādayāmāsa goviṁdaṁ bahuśastrāstravṛṣṭibhiḥ
Seeing Krishna at once, mounted upon Garuda, he covered Govinda with showers of many weapons and missiles —
Verse 42 (padma.6.250.42)
गदाभिः परिघैः शूलैः शक्तिभिस्तोमरैरपि । भिंडिपालैश्च खङ्गैश्च चक्रैर्बाणैर्निरंतरम् ।
gadābhiḥ parighaiḥ śūlaiḥ śaktibhistomarairapi bhiṁḍipālaiśca khaṅgaiśca cakrairbāṇairniraṁtaram
with maces, iron clubs, tridents, javelins, lances, battle-axes, swords, discuses, and arrows, unceasingly.
Verse 43 (padma.6.250.43)
तानि सर्वाणि चिच्छेद चक्रेणैव जनार्दनः । ससर्ज तस्य बाहूनां छेदनार्थं सुदर्शनम् ।
tāni sarvāṇi ciccheda cakreṇaiva janārdanaḥ sasarja tasya bāhūnāṁ chedanārthaṁ sudarśanam
Janardana cut down all of them with his discus alone. He released his Sudarshana discus for the purpose of severing his arms.
Verse 44 (padma.6.250.44)
मुक्तं दनुजराजस्य सहस्रारं सुदर्शनम् । तद्बाहुकाननं तूर्णं छिन्नं चक्रे सहस्रधा ।
muktaṁ danujarājasya sahasrāraṁ sudarśanam tadbāhukānanaṁ tūrṇaṁ chinnaṁ cakre sahasradhā
That thousand-spoked Sudarshana, loosed at that king of danavas, swiftly cut that forest of arms into a thousand pieces.
Verse 45 (padma.6.250.45)
एतस्मिन्नंतरे देवि पार्वती संशितव्रता । हरेः समीपमागत्य कृतांजलिरभाषत ।
etasminnaṁtare devi pārvatī saṁśitavratā hareḥ samīpamāgatya kṛtāṁjalirabhāṣata
Meanwhile, O Goddess, Parvati, of strict vows, coming near to Hari, with joined palms, spoke.
Verse 46 (padma.6.250.46)
पार्वत्युवाच- कृष्णकृष्ण जगन्नाथ नारायण दयानिधे । दास्यस्मि तव देवेश पूर्वभावे यदूत्तम ।
pārvatyuvāca kṛṣṇakṛṣṇa jagannātha nārāyaṇa dayānidhe dāsyasmi tava deveśa pūrvabhāve yadūttama
Parvati said: "O Krishna, Krishna, Lord of the world, Narayana, treasury of compassion! I am your maidservant, O Lord of gods, in a former state, O foremost of the Yadus.
Verse 47 (padma.6.250.47)
त्वया दत्तं वरं मह्यं तदा कौशलपर्वते । सौभाग्यं शाश्वतं सौम्य प्रसन्नेन महात्मना ।
tvayā dattaṁ varaṁ mahyaṁ tadā kauśalaparvate saubhāgyaṁ śāśvataṁ saumya prasannena mahātmanā
By you was given to me, then, on Mount Kaushala, being pleased, O gentle, great soul, an eternal boon of good fortune —
Verse 48 (padma.6.250.48)
तव मुख्यं सहस्रस्य नाम्नामन्यतमं विभो । गौरीसौभाग्यदातेति मुनिभिः परिकीर्तितम् ।
tava mukhyaṁ sahasrasya nāmnāmanyatamaṁ vibho gaurīsaubhāgyadāteti munibhiḥ parikīrtitam
one of your thousand names, O all-pervading one, is celebrated by the sages as 'the Giver of Gauri's Good Fortune.'
Verse 49 (padma.6.250.49)
तत्सत्यं कुरु गोविंद गरुडारूढ शाश्वत । तस्मान्मम पतिं देव त्वं जीवयितुमर्हसि ।
tatsatyaṁ kuru goviṁda garuḍārūḍha śāśvata tasmānmama patiṁ deva tvaṁ jīvayitumarhasi
Make that true, O eternal one mounted on Garuda, O Govinda. Therefore, O God, you should restore my husband to life."
Verse 50 (padma.6.250.50)
रुद्र उवाच- एवमुक्तस्ततो देव्या कृष्णः कमललोचनः । अस्त्रं संहारयामास येनासौ मोहितः पतिः । कृष्णास्त्रेण विनिर्मुक्तः सर्वभूतपतिः शिवः । उत्थाय प्रांजलिर्भूत्वा तुष्टाव जगतां पतिम् ।
rudra uvāca evamuktastato devyā kṛṣṇaḥ kamalalocanaḥ astraṁ saṁhārayāmāsa yenāsau mohitaḥ patiḥ kṛṣṇāstreṇa vinirmuktaḥ sarvabhūtapatiḥ śivaḥ utthāya prāṁjalirbhūtvā tuṣṭāva jagatāṁ patim
Rudra said: Thus addressed by the goddess, Krishna, the lotus-eyed, withdrew the weapon by which her husband had been bewildered. Freed from Krishna's weapon, Shiva, Lord of all beings, rising up, with joined palms, praised the Lord of the worlds.
Verse 51 (padma.6.250.51)
शंकर उवाच- कृष्णकृष्ण जगन्नाथ भगवन्पुरुषोत्तम । परेश परमेशान अनादिनिधनाव्यय ।
śaṁkara uvāca kṛṣṇakṛṣṇa jagannātha bhagavanpuruṣottama pareśa parameśāna anādinidhanāvyaya
Shankara said: "O Krishna, Krishna, Lord of the world, Blessed Purushottama! Supreme Lord, Lord of lords, without beginning or end, unfailing!
Verse 52 (padma.6.250.52)
तीव्रवीर्यं मनुष्येषु शरीरग्रहणात्मिका । सर्वस्य तव चेष्टेयं मानलक्षणमेव तत् ।
tīvravīryaṁ manuṣyeṣu śarīragrahaṇātmikā sarvasya tava ceṣṭeyaṁ mānalakṣaṇameva tat
This intensely mighty deed of yours among men, this taking of a body — all of this is your play, and it is a mark of honor.
Verse 53 (padma.6.250.53)
प्रसीद मे नमस्तुभ्यं प्रसीद मम शाश्वत । प्रसीद मे जगत्स्वामिन्प्रसीदाच्युत केशव ।
prasīda me namastubhyaṁ prasīda mama śāśvata prasīda me jagatsvāminprasīdācyuta keśava
Be gracious to me, homage to you! Be gracious to me, O eternal one! Be gracious to me, O Lord of the world! Be gracious, O unfailing Keshava!
Verse 54 (padma.6.250.54)
त्वमेव जगतां स्रष्टा धाता हर्त्ता जगद्गुरुः । त्वमेव चिदचिद्वस्तुरूपं ब्रह्म सुरेश्वर ।
tvameva jagatāṁ sraṣṭā dhātā harttā jagadguruḥ tvameva cidacidvasturūpaṁ brahma sureśvara
You alone are the creator, sustainer, and destroyer of the worlds, the teacher of the world. You alone are the Brahman, in the form of things sentient and insentient, O lord of gods.
Verse 55 (padma.6.250.55)
त्वमादिस्त्वमनादिस्त्वमीश्वरः शेष एव च । त्वं महत्त्वं परं ब्रह्म प्रत्यगात्मा त्वमेव हि ।
tvamādistvamanādistvamīśvaraḥ śeṣa eva ca tvaṁ mahattvaṁ paraṁ brahma pratyagātmā tvameva hi
You are the beginning, you are the beginningless; you are the Lord, and Shesha too. You are Mahat, the Supreme Brahman, and the innermost Self.
Verse 56 (padma.6.250.56)
समस्तामरवर्य्यस्त्वममर्त्यस्त्वं सुरेश्वर । त्वं मर्त्त्येशः सयोनिस्त्वं सौशील्येन तव प्रभो ।
samastāmaravaryyastvamamartyastvaṁ sureśvara tvaṁ marttyeśaḥ sayonistvaṁ sauśīlyena tava prabho
You are the best of all the immortals, the immortal one, O lord of gods. You are the lord of mortals, appearing as if born through your own gracious nature, O Lord.
Verse 57 (padma.6.250.57)
तव श्वाससमुत्पन्नौ परजीवौ सनातनौ । ततश्च पाल्यते चैव तव वात्सल्यगौरवात् ।
tava śvāsasamutpannau parajīvau sanātanau tataśca pālyate caiva tava vātsalyagauravāt
The eternal higher and individual souls arise from your breath; and by the weight of your parental love, they are sustained.
Verse 58 (padma.6.250.58)
क्षराक्षरे परे धाम्नि रुचो नित्यं सुराश्रये । अधि विश्वे निधेषि त्वां दास्यकर्मणि नान्यथा ।
kṣarākṣare pare dhāmni ruco nityaṁ surāśraye adhi viśve nidheṣi tvāṁ dāsyakarmaṇi nānyathā
In the perishable and imperishable, in your supreme abode, the refuge of the gods, our devotion ever rests; above the universe, you are established in the act of service — not otherwise.
Verse 59 (padma.6.250.59)
यस्त्वां न वेदलोकेऽस्मिन्स मूढः सर्वभावनः । परावरेश्वरं धाम विदुर्दास्ये मनीषिणः ।
yastvāṁ na vedaloke'sminsa mūḍhaḥ sarvabhāvanaḥ parāvareśvaraṁ dhāma vidurdāsye manīṣiṇaḥ
Whoever does not know you in this world is deluded, O source of all becoming; the wise know your abode, the Lord of the higher and the lower, through servitude to you.
Verse 60 (padma.6.250.60)
ते वै समासते युक्तास्तत्पदं त्रिदशैः समम् । सामान्यो भजते दूरेनंतुं नित्यं पदं तव ।
te vai samāsate yuktāstatpadaṁ tridaśaiḥ samam sāmānyo bhajate dūrenaṁtuṁ nityaṁ padaṁ tava
They, being disciplined in yoga, abide in that state together with the gods; but an ordinary person, remaining far off, can never reach that eternal state of yours.
Verse 61 (padma.6.250.61)
तस्य तुर्या चारुकेशी चावस्था घटते तव । मिथुनानि तवाध्यक्ष ब्रुवते यदुशाश्वत ।
tasya turyā cārukeśī cāvasthā ghaṭate tava mithunāni tavādhyakṣa bruvate yaduśāśvata
For him, your fourth, turiya state, O beautiful-locked one, becomes manifest. O eternal overseer of the Yadus, the sages speak of your paired forms.
Verse 62 (padma.6.250.62)
तव नामानि कर्माणि गुणानि शाश्वतानि च । ऐश्वर्याणि गुणातीत ब्रुवते चोत्तमे इमे ।
tava nāmāni karmāṇi guṇāni śāśvatāni ca aiśvaryāṇi guṇātīta bruvate cottame ime
Your names, deeds, eternal qualities, and sovereign powers, O one beyond the gunas — these the most excellent sages proclaim.
Verse 63 (padma.6.250.63)
कर्मज्ञानमये रूपे इमे पूर्वोत्तरे श्रुते । ससुतौ युवतीशस्य स्तोतारौ तव केशव ।
karmajñānamaye rūpe ime pūrvottare śrute sasutau yuvatīśasya stotārau tava keśava
These two forms, of action and of knowledge, are declared in the earlier and later portions of the Veda. Together with our sons, O Keshava, we are your praisers.
Verse 64 (padma.6.250.64)
त्वं प्रज्ञानं परं ब्रह्म त्वया प्राज्ञेन शाश्वत । जीवयैतेन प्रज्ञेन परेणैवात्मना त्वया ।
tvaṁ prajñānaṁ paraṁ brahma tvayā prājñena śāśvata jīvayaitena prajñena pareṇaivātmanā tvayā
You are Prajnana, the Supreme Brahman; you, O eternal one, the all-knowing, give life to all through this very Prajnana, the supreme Self.
Verse 65 (padma.6.250.65)
तस्माच्छरीरादुत्क्रम्य कृपया तव केवलम् । आमुष्मिके परे स्वर्गे त्वया दत्तात्मबोधवान् ।
tasmāccharīrādutkramya kṛpayā tava kevalam āmuṣmike pare svarge tvayā dattātmabodhavān
Rising up from that body, solely by your grace, in the world beyond, in the supreme heaven, endowed with self-knowledge given by you —
Verse 66 (padma.6.250.66)
प्रज्ञानं चैव विज्ञानं मेधां दृष्टिं तथा धृतिम् । सर्वान्कामानवाप्नोति अमृतं स भवेत्तदा ।
prajñānaṁ caiva vijñānaṁ medhāṁ dṛṣṭiṁ tathā dhṛtim sarvānkāmānavāpnoti amṛtaṁ sa bhavettadā
one attains prajnana, vijnana, medha, drishti, and dhriti; he obtains all his desires, and then becomes immortal.
Verse 67 (padma.6.250.67)
एतत्संज्ञानमात्मानं यदेतद्धृदि यन्मनः । मनीषा चैव युक्तिश्च स्मृतिः संकल्प एव च ।
etatsaṁjñānamātmānaṁ yadetaddhṛdi yanmanaḥ manīṣā caiva yuktiśca smṛtiḥ saṁkalpa eva ca
This consciousness itself is the Self — that which is in the heart, which is the mind — as are manisha, yukti, smriti, and sankalpa —
Verse 68 (padma.6.250.68)
तपश्च क्रतवः कामो दश इत्यादि ते प्रभो । भवंति नामधेयानि प्रज्ञानस्य घृणानिधेः ।
tapaśca kratavaḥ kāmo daśa ityādi te prabho bhavaṁti nāmadheyāni prajñānasya ghṛṇānidheḥ
and tapas, kratu, and kama — O Lord, these ten and more names are the names of that Prajnana, that treasury of compassion, which is you.
Verse 69 (padma.6.250.69)
एष त्वं परमं ब्रह्म एष त्वं वै प्रजापतिः । एष त्वमिंद्रो रुद्रश्च एष त्वं सर्वदेवताः ।
eṣa tvaṁ paramaṁ brahma eṣa tvaṁ vai prajāpatiḥ eṣa tvamiṁdro rudraśca eṣa tvaṁ sarvadevatāḥ
This — you — are the Supreme Brahman. This — you — are indeed Prajapati. This — you — are Indra and Rudra. This — you — are all the gods.
Verse 70 (padma.6.250.70)
एतानि सर्वभूतानि त्वमेव परमेश्वर । सुत मित्राणि जीवायुस्तथान्यानि सनातन ।
etāni sarvabhūtāni tvameva parameśvara suta mitrāṇi jīvāyustathānyāni sanātana
All these beings are you alone, O Supreme Lord — sons, friends, the life-breath, and all else, O eternal one.
Verse 71 (padma.6.250.71)
जरायुजाण्डजातानि स्वेदजोद्भिद्यजानि च । अश्वा गावश्च पुरुषा हस्तिनश्चेतराणि च ।
jarāyujāṇḍajātāni svedajodbhidyajāni ca aśvā gāvaśca puruṣā hastinaścetarāṇi ca
The womb-born, the egg-born, the sweat-born, and the sprout-born creatures — horses, cattle, men, elephants, and other beings —
Verse 72 (padma.6.250.72)
यत्किंचित्प्राणिजातं च जंगमाश्चैव जंतवः । स्थावरा ये च वै नाथ सर्वे त्वत्तो भवंति च ।
yatkiṁcitprāṇijātaṁ ca jaṁgamāścaiva jaṁtavaḥ sthāvarā ye ca vai nātha sarve tvatto bhavaṁti ca
whatever class of living being there is, whatever moving creatures, and whatever unmoving ones too, O Lord — all of them arise from you.
Verse 73 (padma.6.250.73)
त्वां हि सर्वं गतं चेत्थं वदंति श्रुतयो हरिम् । त्वयैव प्रेरिता लोकाश्चेष्टंते साध्वसाधुषु ।
tvāṁ hi sarvaṁ gataṁ cetthaṁ vadaṁti śrutayo harim tvayaiva preritā lokāśceṣṭaṁte sādhvasādhuṣu
Thus do the scriptures declare you, Hari, to be present in all. Impelled by you alone, the worlds engage in good and evil deeds.
Verse 74 (padma.6.250.74)
तस्मान्मया कृतं यच्च अपराधमिदं प्रभो । क्षमस्व करुणासिंधो गुणैः शुभतमैस्तव ।
tasmānmayā kṛtaṁ yacca aparādhamidaṁ prabho kṣamasva karuṇāsiṁdho guṇaiḥ śubhatamaistava
Therefore, O Lord, whatever offense I have committed, forgive it, O ocean of compassion, by your most auspicious qualities.
Verse 75 (padma.6.250.75)
नमस्ते पुंडरीकाक्ष गोविंदाच्युत माधव । वासुदेव जगद्वंद्य नारायण नमोस्तु ते ।
namaste puṁḍarīkākṣa goviṁdācyuta mādhava vāsudeva jagadvaṁdya nārāyaṇa namostu te
Homage to you, lotus-eyed one! Govinda, Achyuta, Madhava! Vasudeva, worshipped by the world, Narayana — homage be to you!
Verse 76 (padma.6.250.76)
नमस्यामि जगत्स्वामिन्नृसिंहकरुणाकर । श्रीश सर्वगत श्रीमन्परमात्मन्नमोस्तु ते ।
namasyāmi jagatsvāminnṛsiṁhakaruṇākara śrīśa sarvagata śrīmanparamātmannamostu te
I bow to you, O Lord of the world, O Narasimha, ocean of compassion! O Lord of Shri, all-pervading, glorious Supreme Soul — homage be to you!
Verse 77 (padma.6.250.77)
निजावसथवैकुंठ नित्यमुक्तार्चितप्रभो । त्रयीनाथ नमस्तुभ्यं रामराजीवलोचन ।
nijāvasathavaikuṁṭha nityamuktārcitaprabho trayīnātha namastubhyaṁ rāmarājīvalocana
O Lord whose own abode is Vaikuntha, worshipped by the eternally liberated! O Lord of the threefold Veda, homage to you, O Rama, lotus-eyed one!
Verse 78 (padma.6.250.78)
भूभारकविनाशाय कृष्णानंदस्वरूपिणे । विष्णवे जिष्णवे तुभ्यं नमस्ते यदुनंदन ।
bhūbhārakavināśāya kṛṣṇānaṁdasvarūpiṇe viṣṇave jiṣṇave tubhyaṁ namaste yadunaṁdana
To you, whose form is bliss, manifest as Krishna for the destruction of the earth's burden, to Vishnu, the ever-victorious — homage to you, O delight of the Yadus!"
Verse 79 (padma.6.250.79)
एवं स्तुत्वाथ गोविंदं प्रणिपत्य उमापतिः । प्रांजलिः प्राह भूतेशो वाक्यं गंभीरया गिरा ।
evaṁ stutvātha goviṁdaṁ praṇipatya umāpatiḥ prāṁjaliḥ prāha bhūteśo vākyaṁ gaṁbhīrayā girā
Having thus praised Govinda, and prostrated himself, the husband of Uma, that Lord of beings, with joined palms, spoke in a deep voice.
Verse 80 (padma.6.250.80)
रुद्र उवाच- मया दत्तवरो ह्येष बाणो बलिसुतः प्रभो । अहं च दत्तवांस्तस्मै पुरानेनार्थितो वरम् ।
rudra uvāca mayā dattavaro hyeṣa bāṇo balisutaḥ prabho ahaṁ ca dattavāṁstasmai purānenārthito varam
Rudra said: "This Bana, son of Bali, O Lord, was granted a boon by me indeed; and I gave to him, long ago, when entreated by him, that boon —
Verse 81 (padma.6.250.81)
अमरत्वं यदुश्रेष्ठ सर्वं कर्तुं त्वमर्हसि । तस्मादेनं बलिसुतं त्रातुमर्हसि मे प्रियम् ।
amaratvaṁ yaduśreṣṭha sarvaṁ kartuṁ tvamarhasi tasmādenaṁ balisutaṁ trātumarhasi me priyam
O foremost of the Yadus, you are able to accomplish everything, even granting immortality. Therefore you should spare this son of Bali, dear to me."
Verse 82 (padma.6.250.82)
तथेत्युक्त्वा च भगवान्बाणं बलिसुतं तदा । प्राणसंशयमापन्नं च्छिन्नबाहुमसृक्चितम् ।
tathetyuktvā ca bhagavānbāṇaṁ balisutaṁ tadā prāṇasaṁśayamāpannaṁ cchinnabāhumasṛkcitam
Saying "So be it," the Lord then spared Bana, son of Bali, who had been brought to the point of death, his arms severed, covered in blood —
Verse 83 (padma.6.250.83)
संहृत्य चक्रं गोविंदो मुमोच करुणानिधिः । मोचयित्वा बलिसुतं शंकरः संशितव्रतः ।
saṁhṛtya cakraṁ goviṁdo mumoca karuṇānidhiḥ mocayitvā balisutaṁ śaṁkaraḥ saṁśitavrataḥ
withdrawing his discus, that treasury of compassion, Govinda, released him. Having freed the son of Bali, Shankara, of strict vows —
Verse 84 (padma.6.250.84)
वृषभेंद्रं समारुह्य पार्वत्यासहितः प्रभुः । ययौ च वसतिस्थानं कैलासं धरणीधरम् ।
vṛṣabheṁdraṁ samāruhya pārvatyāsahitaḥ prabhuḥ yayau ca vasatisthānaṁ kailāsaṁ dharaṇīdharam
mounting his bull, that Lord, together with Parvati, went to his dwelling-place, Mount Kailasa.
Verse 85 (padma.6.250.85)
स तु बाणो नमस्कृत्य रामकृष्णौ महाबलौ । ताभ्यां वै नगरीं गत्वा मुमोच मदनात्मजम् ।
sa tu bāṇo namaskṛtya rāmakṛṣṇau mahābalau tābhyāṁ vai nagarīṁ gatvā mumoca madanātmajam
That Bana, bowing to Rama and Krishna, both mighty ones, going with them to the city, released the son of Kama.
Verse 86 (padma.6.250.86)
वस्त्रैराभरणैर्दिव्यैः पूजयित्वा यथार्हतः । उषां संप्रददौ तस्मै कृष्णपौत्राय शौरये ।
vastrairābharaṇairdivyaiḥ pūjayitvā yathārhataḥ uṣāṁ saṁpradadau tasmai kṛṣṇapautrāya śauraye
Honoring him fittingly with divine garments and ornaments, he gave Usha to that grandson of Krishna, that descendant of Shura.
Verse 87 (padma.6.250.87)
उद्वाह्य रामकृष्णौ तमनिरुद्धं यथाविधि । बाणेन पूजितौ तत्र प्रद्युम्नसहितौ तदा ।
udvāhya rāmakṛṣṇau tamaniruddhaṁ yathāvidhi bāṇena pūjitau tatra pradyumnasahitau tadā
Having thus duly married Aniruddha, Rama and Krishna, honored there by Bana together with Pradyumna —
Verse 88 (padma.6.250.88)
उषयासहितं तत्रानिरुद्धं वै जनार्दनः । आरोप्य स्यंदने दिव्ये ययौ द्वारवतीं तदा ।
uṣayāsahitaṁ tatrāniruddhaṁ vai janārdanaḥ āropya syaṁdane divye yayau dvāravatīṁ tadā
Janardana, mounting Aniruddha, together with Usha, upon the divine chariot, then set out for Dvaravati.
Verse 89 (padma.6.250.89)
रामप्रद्युम्नसहितः सेनया सहितो हरिः । प्रविवेश पुरीं रम्यां त्रिदशैर्मघवानिव ।
rāmapradyumnasahitaḥ senayā sahito hariḥ praviveśa purīṁ ramyāṁ tridaśairmaghavāniva
Hari, together with Rama and Pradyumna, together with his army, entered that delightful city, as Indra enters heaven with the gods.
Verse 90 (padma.6.250.90)
अनिरुद्धो बाणपुत्र्या नानारत्नमये गृहे । अनिशं रमयामास नानाभोगैर्मुदान्वितः ।
aniruddho bāṇaputryā nānāratnamaye gṛhe aniśaṁ ramayāmāsa nānābhogairmudānvitaḥ
Aniruddha, with Bana's daughter, in a house set with various jewels, took his delight unceasingly, with manifold pleasures, filled with joy.