Rudra Samhita · Chapter 192
The War of Banasura with Rudra, Krishna, and Others
Verse 1 (shiva.rudra.192.1)
व्यास उवाच । अनिरुद्धे हृते पौत्रे कृष्णस्य मुनिसत्तम । कुम्भाण्डसुतया कृष्णः किमकार्षीद्धि तद्वद
vyāsa uvāca aniruddhe hṛte pautre kṛṣṇasya munisattama kumbhāṇḍasutayā kṛṣṇaḥ kimakārṣīddhi tadvada
Vyasa said: O best of sages, when Aniruddha, Krishna's grandson, had been carried off by Kumbhanda's daughter, what did Krishna do? Tell me this.
Verse 2 (shiva.rudra.192.2)
सनत्कुमार उवाच । ततो गतेऽनिरुद्धे तु तत्स्त्रीणां रोदनस्वनम् । श्रुत्वा च व्यथितः कृष्णो बभूव मुनिसत्तम
sanatkumāra uvāca tato gate'niruddhe tu tatstrīṇāṁ rodanasvanam śrutvā ca vyathitaḥ kṛṣṇo babhūva munisattama
Sanatkumara said: O best of sages, when Aniruddha had thus vanished, Krishna, hearing the sound of the women's weeping, became distressed.
Verse 3 (shiva.rudra.192.3)
अपश्यतां चानिरुद्धं तद्बन्धूनां हरेस्तथा । चत्वारो वार्षिका मासा व्यतीयुरनुशोचताम्
apaśyatāṁ cāniruddhaṁ tadbandhūnāṁ harestathā catvāro vārṣikā māsā vyatīyuranuśocatām
Four months of the rainy season passed for Hari and his kinsmen, grieving, unable to find Aniruddha.
Verse 4 (shiva.rudra.192.4)
नारदात्तदुपाकर्ण्य वार्तां बद्धस्य कर्म च । आसन्सुव्यथिताः सर्वे वृष्णयः कृष्णदेवताः
nāradāttadupākarṇya vārtāṁ baddhasya karma ca āsansuvyathitāḥ sarve vṛṣṇayaḥ kṛṣṇadevatāḥ
Hearing from Narada the news and the account of his captivity, all the Vrishnis, whose deity was Krishna, became deeply distressed.
Verse 5 (shiva.rudra.192.5)
कृष्णस्तद्वृत्तमखिलं श्रुत्वा युद्धाय चादरात् । जगाम शोणितपुरं तार्क्ष्यमाहूय तत्क्षणात्
kṛṣṇastadvṛttamakhilaṁ śrutvā yuddhāya cādarāt jagāma śoṇitapuraṁ tārkṣyamāhūya tatkṣaṇāt
Hearing the whole account, Krishna, with resolve, summoning Garuda at once, set out for war toward Shonitapura.
Verse 6 (shiva.rudra.192.6)
प्रद्युम्नो युयुधानश्च गतःसाम्बोऽथ सारणः । नन्दोपनन्दभद्राद्या रामकृष्णानुवर्तिनः
pradyumno yuyudhānaśca gataḥsāmbo'tha sāraṇaḥ nandopanandabhadrādyā rāmakṛṣṇānuvartinaḥ
Pradyumna and Yuyudhana went, as did Samba and Sarana; Nanda, Upananda, Bhadra and others, all following Rama and Krishna.
Verse 7 (shiva.rudra.192.7)
अक्षौहिणीभिर्द्वादशभिः समेता सर्वतो दिशम् । रुरुधुर्बाणनगरं समन्तात्सात्वतर्षभाः
akṣauhiṇībhirdvādaśabhiḥ sametā sarvato diśam rurudhurbāṇanagaraṁ samantātsātvatarṣabhāḥ
Joined by twelve akshauhinis of troops, those foremost of the Satvatas surrounded Bana's city on every side, from every direction.
Verse 8 (shiva.rudra.192.8)
भज्यमानपुरोद्यानप्राकाराट्टालगोपुरम् । वीक्ष्यमाणो रुषाविष्टस्तुल्यसैन्योऽभिनिर्ययौ
bhajyamānapurodyānaprākārāṭṭālagopuram vīkṣyamāṇo ruṣāviṣṭastulyasainyo'bhiniryayau
Seeing his city's gardens, ramparts, watchtowers, and gate-towers being broken, Bana, overcome with rage, marched forth with an army to match.
Verse 9 (shiva.rudra.192.9)
बाणार्थे भगवान् रुद्रः ससुतः प्रमथैर्वृतः । आरुह्य नन्दिवृषभं युद्धं कर्त्तुं समाययौ
bāṇārthe bhagavān rudraḥ sasutaḥ pramathairvṛtaḥ āruhya nandivṛṣabhaṁ yuddhaṁ karttuṁ samāyayau
For Bana's sake, the Blessed Lord Rudra, together with his son and surrounded by his host of Pramathas, mounted the bull Nandi and came forth to give battle.
Verse 10 (shiva.rudra.192.10)
आसीत्सुतुमुलं युद्धमद्भुतं लोमहर्षणम् । कृष्णादिकानां तैस्तत्र रुद्राद्यैर्बाणरक्षकैः
āsītsutumulaṁ yuddhamadbhutaṁ lomaharṣaṇam kṛṣṇādikānāṁ taistatra rudrādyairbāṇarakṣakaiḥ
A tremendous, wondrous, hair-raising battle then arose there between Krishna and his allies and Rudra and the rest, Bana's protectors.
Verse 11 (shiva.rudra.192.11)
कृष्णशङ्करयोरासीत्प्रद्युम्नगुहयोरपि । कूष्माण्डकूपकर्णाभ्यां बलेन सह संयुगः
kṛṣṇaśaṅkarayorāsītpradyumnaguhayorapi kūṣmāṇḍakūpakarṇābhyāṁ balena saha saṁyugaḥ
There was combat between Krishna and Shankara, and also between Pradyumna and Guha; and Balarama fought against Kushmanda and Kupakarna.
Verse 12 (shiva.rudra.192.12)
साम्बस्य बाणपुत्रेण बाणेन सह सात्यकेः । नन्दिना गरुडस्यापि परेषां च परैरपि
sāmbasya bāṇaputreṇa bāṇena saha sātyakeḥ nandinā garuḍasyāpi pareṣāṁ ca parairapi
Samba fought with Bana's own son; Satyaki with Bana himself; Garuda with Nandi; and so the rest fought each with their own counterpart.
Verse 13 (shiva.rudra.192.13)
ब्रह्मादयः सुराधीशा मुनयः सिद्धचारणाः । गन्धर्वाऽप्सरसो यानैर्विमानैर्द्रष्टुमागमन्
brahmādayaḥ surādhīśā munayaḥ siddhacāraṇāḥ gandharvā'psaraso yānairvimānairdraṣṭumāgaman
Brahma and the other lords of the gods, sages, siddhas, charanas, gandharvas, and apsarases came in their chariots and celestial cars to watch.
Verse 14 (shiva.rudra.192.14)
प्रमथैर्विविधाकारै रेवत्यन्तैः सुदारुणम् । युद्धं बभूव विप्रेन्द्र तेषां च यदुवंशिनाम्
pramathairvividhākārai revatyantaiḥ sudāruṇam yuddhaṁ babhūva viprendra teṣāṁ ca yaduvaṁśinām
O foremost of brahmins, a most terrible battle arose between the Pramathas of manifold forms — down to Revati's own attendants — and those Yadu-descendants.
Verse 15 (shiva.rudra.192.15)
भ्रात्रा रामेण सहितः प्रद्युम्नेन च धीमता । कृष्णश्चकार समरमतुलं प्रमथैः सह
bhrātrā rāmeṇa sahitaḥ pradyumnena ca dhīmatā kṛṣṇaścakāra samaramatulaṁ pramathaiḥ saha
Together with his brother Rama and with the wise Pradyumna, Krishna waged an incomparable battle against the Pramathas.
Verse 16 (shiva.rudra.192.16)
तत्राग्निनाऽभवद्युद्धं यमेन वरुणेन च । विमुखेन त्रिपादेन ज्वरेण च गुहेन च
tatrāgninā'bhavadyuddhaṁ yamena varuṇena ca vimukhena tripādena jvareṇa ca guhena ca
There battle also took place with Agni, with Yama and Varuna, with Vimukha, with Tripada, with Jvara, and with Guha.
Verse 17 (shiva.rudra.192.17)
प्रमथैर्विविधाकारैस्तेषामत्यन्तदारुणम् । युद्धं बभूव विकटं वृष्णीनां रोमहर्षणम्
pramathairvividhākāraisteṣāmatyantadāruṇam yuddhaṁ babhūva vikaṭaṁ vṛṣṇīnāṁ romaharṣaṇam
With the Pramathas of every form, a most terrible and fearsome battle took place, one that made the hair of the Vrishnis stand on end.
Verse 18 (shiva.rudra.192.18)
बिभीषिकाभिर्बह्वीभिः कोटरीभिः पदे पदे । निर्लज्जाभिश्च नारीभिः प्रबलाभिरदूरतः
bibhīṣikābhirbahvībhiḥ koṭarībhiḥ pade pade nirlajjābhiśca nārībhiḥ prabalābhiradūrataḥ
At every step there were many fearsome apparitions, hollow-eyed hags, and bold, shameless women pressing close.
Verse 19 (shiva.rudra.192.19)
शङ्करानुचरान् शौरिर्भूतप्रमथगुह्यकान् । द्रावयामास तीक्ष्णाग्रैः शरैः शार्ङ्गधनुश्च्युतैः
śaṅkarānucarān śaurirbhūtapramathaguhyakān drāvayāmāsa tīkṣṇāgraiḥ śaraiḥ śārṅgadhanuścyutaiḥ
But Shauri scattered Shankara's followers — the bhutas, pramathas, and guhyakas — with sharp-pointed arrows loosed from his Sharnga bow.
Verse 20 (shiva.rudra.192.20)
एवं प्रद्युम्नप्रमुखा वीरा युद्धमहोत्सवाः । चक्रुर्युद्धं महाघोरं शत्रुसैन्यं विनाशयन्
evaṁ pradyumnapramukhā vīrā yuddhamahotsavāḥ cakruryuddhaṁ mahāghoraṁ śatrusainyaṁ vināśayan
Thus Pradyumna and the other heroes, reveling in the festival of war, fought a most terrible battle, destroying the enemy's forces.
Verse 21 (shiva.rudra.192.21)
विशीर्यमाणं स्वबलं दृष्ट्वा रुद्रोऽत्यमर्षणः । क्रोधं चकार सुमहन्ननाद च महोल्बणम्
viśīryamāṇaṁ svabalaṁ dṛṣṭvā rudro'tyamarṣaṇaḥ krodhaṁ cakāra sumahannanāda ca maholbaṇam
Seeing his own army being torn apart, Rudra, exceedingly impatient of provocation, gave way to a very great anger and let out a tremendous roar.
Verse 22 (shiva.rudra.192.22)
तच्छ्रुत्वा शङ्करगणा विनेदुर्युयुधुश्च ते । मर्दयन्प्रतियोद्धारं वर्द्धिताः शम्भुतेजसा
tacchrutvā śaṅkaragaṇā vineduryuyudhuśca te mardayanpratiyoddhāraṁ varddhitāḥ śambhutejasā
Hearing that, Shankara's ganas roared in turn and fought, crushing their opponents, strengthened by Shambhu's own splendor.
Verse 23 (shiva.rudra.192.23)
पृथग्विधानि चायुङ्क्त शार्ङ्गास्त्राणि पिनाकिने । प्रत्यक्षैः शमयामास शूलपाणिरविस्मितः
pṛthagvidhāni cāyuṅkta śārṅgāstrāṇi pinākine pratyakṣaiḥ śamayāmāsa śūlapāṇiravismitaḥ
They loosed, one after another, the various astras of the Sharnga bow at the wielder of the Pinaka; but the trident-bearer, unmoved, countered them one by one with visible weapons of his own.
Verse 24 (shiva.rudra.192.24)
ब्रह्मास्त्रस्य च ब्रह्मास्त्रं वायव्यस्य च पार्वतम् । आग्नेयस्य च पार्जन्यं नैजं नारायणस्य च
brahmāstrasya ca brahmāstraṁ vāyavyasya ca pārvatam āgneyasya ca pārjanyaṁ naijaṁ nārāyaṇasya ca
He countered the Brahma-weapon with a Brahma-weapon, the Vayu-weapon with the Parvata weapon, the Agni-weapon with the Parjanya weapon, and Narayana's own personal weapon with its own counter,
Verse 25 (shiva.rudra.192.25)
कृष्णसैन्यं विदुद्राव प्रतिवीरेण निर्जितम् । न तस्थौ समरे व्यास पूर्णरुद्रसुतेजसा
kṛṣṇasainyaṁ vidudrāva prativīreṇa nirjitam na tasthau samare vyāsa pūrṇarudrasutejasā
and Krishna's army, defeated by that opposing hero, scattered in flight; O Vyasa, it could not hold its ground before the fullness of Rudra's splendor.
Verse 26 (shiva.rudra.192.26)
विद्राविते स्वसैन्ये तु श्रीकृष्णश्च परन्तपः । स्वं ज्वरं शीतलाख्यं हि व्यसृजद् वारुणं मुने
vidrāvite svasainye tu śrīkṛṣṇaśca parantapaḥ svaṁ jvaraṁ śītalākhyaṁ hi vyasṛjad vāruṇaṁ mune
O sage, when his own army had scattered, Shri Krishna, that scorcher of foes, released his own Fever, the Varuna-born one called Shitala, the cool one.
Verse 27 (shiva.rudra.192.27)
विद्राविते कृष्णसैन्ये कृष्णस्य शीतलज्वरः । अभ्यपद्यत तं रुद्रं मुने दशदिशो दहन्
vidrāvite kṛṣṇasainye kṛṣṇasya śītalajvaraḥ abhyapadyata taṁ rudraṁ mune daśadiśo dahan
O sage, once Krishna's army had scattered, Krishna's cool Fever advanced upon Rudra, scorching the ten directions.
Verse 28 (shiva.rudra.192.28)
महेश्वरोऽथ तं दृष्ट्वायान्तं स्वं विसृजज्ज्वरम् । माहेश्वरो वैष्णवश्च युयुधाते ज्वरावुभौ
maheśvaro'tha taṁ dṛṣṭvāyāntaṁ svaṁ visṛjajjvaram māheśvaro vaiṣṇavaśca yuyudhāte jvarāvubhau
Seeing it approach, Maheshvara then released his own Fever; and the two Fevers, one Shaiva and one Vaishnava, did battle with each other.
Verse 29 (shiva.rudra.192.29)
वैष्णवोऽथ समाक्रन्दन्माहेश्वरबलार्दितः । अलब्ध्वाऽभयमन्यत्र तुष्टाव वृषभध्वजम्
vaiṣṇavo'tha samākrandanmāheśvarabalārditaḥ alabdhvā'bhayamanyatra tuṣṭāva vṛṣabhadhvajam
Overwhelmed by the power of the Shaiva Fever, the Vaishnava Fever cried out, and, finding safety nowhere else, praised the bull-bannered Lord.
Verse 30 (shiva.rudra.192.30)
अथ प्रसन्नो भगवान्विष्णुज्वरनुतो हरः । विष्णुशीतज्वरं प्राह शरणागतवत्सलः
atha prasanno bhagavānviṣṇujvaranuto haraḥ viṣṇuśītajvaraṁ prāha śaraṇāgatavatsalaḥ
Then the Blessed Hara, praised by Vishnu's Fever, being pleased, and ever affectionate to those who seek refuge, spoke to Vishnu's cool Fever.
Verse 31 (shiva.rudra.192.31)
महेश्वर उवाच । शीतज्वर प्रसन्नोऽहं व्येतु ते मज्ज्वराद्भयम् । यो नौ स्मरति संवादं तस्य न स्याज्ज्वराद्भयम्
maheśvara uvāca śītajvara prasanno'haṁ vyetu te majjvarādbhayam yo nau smarati saṁvādaṁ tasya na syājjvarādbhayam
Maheshvara said: "O cool Fever, I am pleased; let your fear of my Fever depart. And whoever remembers this conversation between us shall never have any fear from Fever."
Verse 32 (shiva.rudra.192.32)
सनत्कुमार उवाच । इत्युक्तो रुद्रमानम्य गतो नारायणज्वरः । तं दृष्ट्वा चरितं कृष्णो विसिस्माय भयान्वितः
sanatkumāra uvāca ityukto rudramānamya gato nārāyaṇajvaraḥ taṁ dṛṣṭvā caritaṁ kṛṣṇo visismāya bhayānvitaḥ
Sanatkumara said: Thus addressed, Narayana's Fever bowed to Rudra and departed; and seeing this event, Krishna, filled with awe, was astonished.
Verse 33 (shiva.rudra.192.33)
स्कन्दः प्रद्युम्नबाणौघैरर्द्यमानोऽथ कोपितः । जघान शक्त्या प्रद्युम्नं दैत्यसङ्घात्यमर्षणः
skandaḥ pradyumnabāṇaughairardyamāno'tha kopitaḥ jaghāna śaktyā pradyumnaṁ daityasaṅghātyamarṣaṇaḥ
Skanda, harassed by the streams of arrows from Pradyumna, grew enraged and, unable to bear the daitya-army's onslaught, struck Pradyumna down with his spear.
Verse 34 (shiva.rudra.192.34)
स्कन्दशक्तिहतस्तत्र प्रद्युम्नः प्रबलोऽपि हि । असृग्विमुञ्चन्गात्रेभ्यो बलेनापाक्रमद्रणात्
skandaśaktihatastatra pradyumnaḥ prabalo'pi hi asṛgvimuñcangātrebhyo balenāpākramadraṇāt
Struck by Skanda's spear, that mighty Pradyumna, blood flowing from his limbs, withdrew from the battle only by force of will.
Verse 35 (shiva.rudra.192.35)
कुम्भाण्डकूपकर्णाभ्यां नानास्त्रैश्च समाहतः । दुद्राव बलभद्रोऽपि न तस्थेऽपि रणे बली
kumbhāṇḍakūpakarṇābhyāṁ nānāstraiśca samāhataḥ dudrāva balabhadro'pi na tasthe'pi raṇe balī
Struck by many weapons from Kumbhanda and Kupakarna, even the mighty Balabhadra could not hold his ground in that battle and fled.
Verse 36 (shiva.rudra.192.36)
कृत्वा सहस्रं कायानां पीत्वा तोयं महार्णवात् । गरुडो नाशयत्यथाऽऽवर्तैर्मेघार्णवाम्बुभिः
kṛtvā sahasraṁ kāyānāṁ pītvā toyaṁ mahārṇavāt garuḍo nāśayatyathā''vartairmeghārṇavāmbubhiḥ
Garuda, taking on a thousand bodies, having drunk up the waters of the great ocean, began to destroy his foes with whirlwinds and the waters of clouds and ocean.
Verse 37 (shiva.rudra.192.37)
अथ क्रुद्धो महेशस्य वाहनो वृषभो बली । वेगेन महतारं वै शृङ्गाभ्यां निजघान तम्
atha kruddho maheśasya vāhano vṛṣabho balī vegena mahatāraṁ vai śṛṅgābhyāṁ nijaghāna tam
Then Mahesha's mount, the mighty bull, enraged, struck him fiercely and swiftly with his two horns.
Verse 38 (shiva.rudra.192.38)
शृङ्गघातविशीर्णाङ्गो गरुडोऽतीव विस्मितः । विदुद्राव रणात्तूर्णं विहाय च जनार्दनम्
śṛṅgaghātaviśīrṇāṅgo garuḍo'tīva vismitaḥ vidudrāva raṇāttūrṇaṁ vihāya ca janārdanam
His body torn by the blow of those horns, Garuda, utterly astonished, fled swiftly from the battle, abandoning Janardana.
Verse 39 (shiva.rudra.192.39)
एवं जाते चरित्रे तु भगवान्देवकीसुतः । उवाच सारथिं शीघ्रं रुद्रतेजोऽतिविस्मितः
evaṁ jāte caritre tu bhagavāndevakīsutaḥ uvāca sārathiṁ śīghraṁ rudratejo'tivismitaḥ
When this had come to pass, the Blessed son of Devaki, utterly astonished at Rudra's splendor, quickly spoke to his charioteer.
Verse 40 (shiva.rudra.192.40)
श्रीकृष्ण उवाच । हे सूत शृणु मद्वाक्यं रथं मे वाहय द्रुतम् । महादेवसमीपस्थो यथा स्यां गदितुं वचः
śrīkṛṣṇa uvāca he sūta śṛṇu madvākyaṁ rathaṁ me vāhaya drutam mahādevasamīpastho yathā syāṁ gadituṁ vacaḥ
Shri Krishna said: "O charioteer, hear my word — drive my chariot quickly, so that I may stand close to Mahadeva and speak my words to him."
Verse 41 (shiva.rudra.192.41)
सनत्कुमार उवाच । इत्युक्तो हरिणा सूतो दारुकः स्वगुणाग्रणीः । द्रुतं तं वाहयामास रथं रुद्रसमीपतः
sanatkumāra uvāca ityukto hariṇā sūto dārukaḥ svaguṇāgraṇīḥ drutaṁ taṁ vāhayāmāsa rathaṁ rudrasamīpataḥ
Sanatkumara said: Thus addressed by Hari, the charioteer Daruka, foremost in his own virtue, swiftly drove that chariot to Rudra's presence.
Verse 42 (shiva.rudra.192.42)
अथ विज्ञापयामास नतो भूत्वा कृताञ्जलिः । श्रीकृष्णः शङ्करं भक्त्या प्रपन्नो भक्तवत्सलम्
atha vijñāpayāmāsa nato bhūtvā kṛtāñjaliḥ śrīkṛṣṇaḥ śaṅkaraṁ bhaktyā prapanno bhaktavatsalam
Then Shri Krishna, bowing, hands joined, humbly addressed Shankara, submitting himself with devotion to that god ever affectionate to his devotees.
Verse 43 (shiva.rudra.192.43)
श्रीकृष्ण उवाच । देवदेव महादेव शरणागतवत्सल । नमामि त्वाऽनन्तशक्तिं सर्वात्मानं परेश्वरम्
śrīkṛṣṇa uvāca devadeva mahādeva śaraṇāgatavatsala namāmi tvā'nantaśaktiṁ sarvātmānaṁ pareśvaram
Shri Krishna said: "O god of gods, Mahadeva, ever kind to those who seek refuge — I bow to you, of infinite power, the Self of all, the Supreme Lord,"
Verse 44 (shiva.rudra.192.44)
विश्वोत्पत्तिस्थाननाशहेतुं सज्ज्ञप्तिमात्रकम् । ब्रह्मलिङ्गं परं शान्तं केवलं परमेश्वरम्
viśvotpattisthānanāśahetuṁ sajjñaptimātrakam brahmaliṅgaṁ paraṁ śāntaṁ kevalaṁ parameśvaram
"the cause of the universe's arising, abiding, and dissolution, pure consciousness alone, the very sign of Brahman, supreme, tranquil, the one absolute Lord."
Verse 45 (shiva.rudra.192.45)
कालो दैवं कर्म जीवः स्वभावो द्रव्यमेव च । क्षेत्रं च प्राण आत्मा च विकारस्तत्समूहकः
kālo daivaṁ karma jīvaḥ svabhāvo dravyameva ca kṣetraṁ ca prāṇa ātmā ca vikārastatsamūhakaḥ
"You are time, fate, action, the individual soul, inherent nature, and substance itself; the field, the vital breath, the self, and every modification and their aggregate."
Verse 46 (shiva.rudra.192.46)
बीजरोहप्रवाहस्तु त्वन्मायैषा जगत्प्रभो । तन्निबन्धं प्रपद्येह त्वामहं परमेश्वरम्
bījarohapravāhastu tvanmāyaiṣā jagatprabho tannibandhaṁ prapadyeha tvāmahaṁ parameśvaram
"O lord of the universe, this ceaseless stream of seed and sprout is your very maya; bound by it, I here take refuge in you, the Supreme Lord."
Verse 47 (shiva.rudra.192.47)
नानाभावैर्लीलयैव स्वकृतैर्निर्जरादिकान् । नूनं बिभर्षि लोकेशो हंस्युन्मार्गान्स्वभावतः
nānābhāvairlīlayaiva svakṛtairnirjarādikān nūnaṁ bibharṣi lokeśo haṁsyunmārgānsvabhāvataḥ
"Through manifold states, by your own play, you surely sustain the gods and all others, O Lord of the worlds, and by your own nature destroy those who stray from the right path."
Verse 48 (shiva.rudra.192.48)
त्वं हि ब्रह्म परं ज्योतिर्गूढं ब्रह्मणि वाङ्मये । यं पश्यन्त्यमलात्मानमाकाशमिव केवलम्
tvaṁ hi brahma paraṁ jyotirgūḍhaṁ brahmaṇi vāṅmaye yaṁ paśyantyamalātmānamākāśamiva kevalam
"You are the supreme Brahman, the light hidden within the Veda's very words — you whom the stainless-souled see as pure and singular, like space itself."
Verse 49 (shiva.rudra.192.49)
त्वमेव चाद्यः पुरुषोऽद्वितीयस्तुर्य आत्मदृक् । ईशो हेतुरहेतुश्च सविकारः प्रतीयसे
tvameva cādyaḥ puruṣo'dvitīyasturya ātmadṛk īśo heturahetuśca savikāraḥ pratīyase
"You alone are the primal Purusha, without a second, the Fourth state, the seer of the Self; the Lord, both cause and uncaused, yet you appear as though subject to change."
Verse 50 (shiva.rudra.192.50)
स्वमायया सर्वगुणप्रसिद्ध्यै भगवन्प्रभो । सर्वान्वितः प्रभिन्नश्च सर्वतस्त्वं महेश्वर
svamāyayā sarvaguṇaprasiddhyai bhagavanprabho sarvānvitaḥ prabhinnaśca sarvatastvaṁ maheśvara
"O Blessed Lord, by your own maya, for the manifestation of every quality, you, O Maheshvara, are present in all things and yet distinct from all, everywhere."
Verse 51 (shiva.rudra.192.51)
यथैव सूर्योऽपिहितश्छायारूपाणि च प्रभो । स्वच्छायया सञ्चकास्ति ह्ययं परमदृग्भवान्
yathaiva sūryo'pihitaśchāyārūpāṇi ca prabho svacchāyayā sañcakāsti hyayaṁ paramadṛgbhavān
"Just as the sun, though veiled, still illuminates the forms of shadow by its own light, so too you, the Supreme Seer, shine forth by your own radiance."
Verse 52 (shiva.rudra.192.52)
गुणेनापिहितोऽपि त्वं गुणे नैव गुणान् विभो । स्वप्रदीपश्चकासि त्वं भूमन् गिरिश शङ्कर
guṇenāpihito'pi tvaṁ guṇe naiva guṇān vibho svapradīpaścakāsi tvaṁ bhūman giriśa śaṅkara
"O all-pervading one, though veiled by the gunas, you are never truly bound within the gunas themselves; self-luminous, you shine of your own light, O great one, lord of the mountain, Shankara."
Verse 53 (shiva.rudra.192.53)
त्वन्मायामोहितधियः पुत्रदारगृहादिषु । उन्मज्जन्ति निमज्जन्ति प्रसक्ता वृजिनार्णवे
tvanmāyāmohitadhiyaḥ putradāragṛhādiṣu unmajjanti nimajjanti prasaktā vṛjinārṇave
"Those whose minds are deluded by your maya, attached to son, wife, home, and the rest, rise and sink again and again in the ocean of sin."
Verse 54 (shiva.rudra.192.54)
दैवदत्तमिमं लब्ध्वा नृलोकमजितेन्द्रियः । यो नाद्रियेत त्वत्पादौ स शोच्यो ह्यात्मवञ्चकः
daivadattamimaṁ labdhvā nṛlokamajitendriyaḥ yo nādriyeta tvatpādau sa śocyo hyātmavañcakaḥ
"Whoever, obtaining this human birth granted by fate, fails, with senses unconquered, to honor your two feet — he is pitiable indeed, a cheat of his own self."
Verse 55 (shiva.rudra.192.55)
त्वदाज्ञयाहं भगवान्बाणदोश्छेत्तुमागतः । त्वयैव शप्तो बाणोऽयं गर्वितो गर्वहारिणा
tvadājñayāhaṁ bhagavānbāṇadośchettumāgataḥ tvayaiva śapto bāṇo'yaṁ garvito garvahāriṇā
"By your own command, O Blessed Lord, I have come to sever Bana's arms; for this Bana, in his pride, was cursed by you yourself, the very destroyer of pride."
Verse 56 (shiva.rudra.192.56)
निवर्त्तस्व रणाद्देव त्वच्छापो न वृथा भवेत् । आज्ञां देहि प्रभो मे त्वं बाणस्य भुजकृन्तने
nivarttasva raṇāddeva tvacchāpo na vṛthā bhavet ājñāṁ dehi prabho me tvaṁ bāṇasya bhujakṛntane
"Withdraw from this battle, O god; let not your own curse go in vain. Grant me, O Lord, your command to cut off Bana's arms."
Verse 57 (shiva.rudra.192.57)
सनत्कुमार उवाच । इत्याकर्ण्य वचः शम्भुः श्रीकृष्णस्य मुनीश्वर । प्रत्युवाच प्रसन्नात्मा कृष्णस्तुत्या महेश्वरः
sanatkumāra uvāca ityākarṇya vacaḥ śambhuḥ śrīkṛṣṇasya munīśvara pratyuvāca prasannātmā kṛṣṇastutyā maheśvaraḥ
Sanatkumara said: O lord of sages, hearing these words of Shri Krishna, Shambhu — his soul pleased by Krishna's praise — Maheshvara replied.
Verse 58 (shiva.rudra.192.58)
महेश्वर उवाच । सत्यमुक्तं त्वया तात मया शप्तो हि दैत्यराट् । मदाज्ञया भवान्प्राप्तो बाणदोर्दण्डकृन्तने
maheśvara uvāca satyamuktaṁ tvayā tāta mayā śapto hi daityarāṭ madājñayā bhavānprāpto bāṇadordaṇḍakṛntane
Maheshvara said: "What you have said, dear one, is true; the king of daityas was indeed cursed by me. By my own command you have come to sever Bana's massive arms."
Verse 59 (shiva.rudra.192.59)
किं करोमि रमानाथ भक्ताधीनः सदा हरे । पश्यतो मे कथं वीर स्याद् बाणभुजकृन्तनम्
kiṁ karomi ramānātha bhaktādhīnaḥ sadā hare paśyato me kathaṁ vīra syād bāṇabhujakṛntanam
"But what can I do, O Lord of Rama, O Hari, I who am ever subject to my devotee? How, hero, in my very sight, can Bana's arms be cut off?"
Verse 60 (shiva.rudra.192.60)
अतस्त्वं जृम्भणास्त्रेण मां जृम्भय मदाज्ञया । ततस्त्वं कुरु कार्यं स्वं यथेष्टं च सुखी भव
atastvaṁ jṛmbhaṇāstreṇa māṁ jṛmbhaya madājñayā tatastvaṁ kuru kāryaṁ svaṁ yatheṣṭaṁ ca sukhī bhava
"Therefore, by my own command, cause me to yawn with the Jrimbhana weapon; then do your own task as you wish, and be happy."
Verse 61 (shiva.rudra.192.61)
सनत्कुमार उवाच । इत्युक्तः शङ्करेणाथ शार्ङ्गपाणिः सुविस्मितः । स्वरणस्थानमागत्य मुमोद स मुनीश्वर
sanatkumāra uvāca ityuktaḥ śaṅkareṇātha śārṅgapāṇiḥ suvismitaḥ svaraṇasthānamāgatya mumoda sa munīśvara
Sanatkumara said: Thus addressed by Shankara, the wielder of the Sharnga bow, greatly astonished, returned to his place in the battle and rejoiced.
Verse 62 (shiva.rudra.192.62)
जृम्भणास्त्रं मुमोचाथ सन्धाय धनुषि द्रुतम् । पिनाकपाणये व्यास नानास्त्रकुशलो हरिः
jṛmbhaṇāstraṁ mumocātha sandhāya dhanuṣi drutam pinākapāṇaye vyāsa nānāstrakuśalo hariḥ
O Vyasa, then Hari, skilled in every weapon, swiftly fitting the Jrimbhana-astra to his bow, loosed it at the wielder of the Pinaka.
Verse 63 (shiva.rudra.192.63)
मोहयित्वा तु गिरिशं जृम्भणास्त्रेण जृम्भितम् । बाणस्य पृतनां शौरिर्जघानासिगदर्ष्टिभिः
mohayitvā tu giriśaṁ jṛmbhaṇāstreṇa jṛmbhitam bāṇasya pṛtanāṁ śaurirjaghānāsigadarṣṭibhiḥ
Having thus bewildered Girisha, made to yawn by the Jrimbhana weapon, Shauri then slew Bana's army with sword, mace, and spear.