Vayaviya Samhita · Chapter 35
The Story of Upamanyu
Verse 1 (shiva.vayaviya.35.1)
वायुरुवाच । अथ सर्वे प्रदीप्ताङ्गा वैकुण्ठं प्रययुर्द्रुतम् । प्रणम्याहुश्च तत्सर्वं हरये देवसत्तमाः
vāyuruvāca | atha sarve pradīptāṅgā vaikuṇṭhaṁ prayayurdrutam | praṇamyāhuśca tatsarvaṁ haraye devasattamāḥ
Vayu said: Then all those excellent gods, their very bodies scorched, went swiftly to Vaikuntha; and having bowed, they told the whole matter to Hari.
Verse 2 (shiva.vayaviya.35.2)
श्रुत्वा तेषां तदा वाक्यं भगवान्पुरुषोत्तमः । किमिदं त्विति सञ्चिन्त्य ज्ञात्वा तत्कारणं च सः
śrutvā teṣāṁ tadā vākyaṁ bhagavānpuruṣottamaḥ | kimidaṁ tviti sañcintya jñātvā tatkāraṇaṁ ca saḥ
Hearing their words, the Lord Purushottama pondered, "what is this?" and, having reflected, came to understand its cause.
Verse 3 (shiva.vayaviya.35.3)
जगाम मन्दरं तूर्णं महेश्वरदिदृक्षया । दृष्ट्वा देवं प्रणम्यैवं प्रोवाच सुकृताञ्जलिः
jagāma mandaraṁ tūrṇaṁ maheśvaradidṛkṣayā | dṛṣṭvā devaṁ praṇamyaivaṁ provāca sukṛtāñjaliḥ
Desiring to see Maheshvara, he went swiftly to Mount Mandara; and seeing the God, bowing, with palms well joined, he spoke thus.
Verse 4 (shiva.vayaviya.35.4)
विष्णुरुवाच । भगवन्ब्राह्मणः कश्चिदुपमन्युरिति श्रुतः । क्षीरार्थमदहत्सर्वं तपसा तन्निवारय
viṣṇuruvāca | bhagavanbrāhmaṇaḥ kaścidupamanyuriti śrutaḥ | kṣīrārthamadahatsarvaṁ tapasā tannivāraya
Vishnu said: O Lord, there is, I hear, a brahmin named Upamanyu who, out of longing for milk, is scorching everything through his austerity — please restrain him.
Verse 5 (shiva.vayaviya.35.5)
वायुरुवाच । इति श्रुत्वा वचो विष्णोः प्राह देवो महेश्वरः । शिशुं निवारयिष्यामि तत्त्वं गच्छ स्वमाश्रमम्
vāyuruvāca | iti śrutvā vaco viṣṇoḥ prāha devo maheśvaraḥ | śiśuṁ nivārayiṣyāmi tattvaṁ gaccha svamāśramam
Hearing Vishnu's words, the God Maheshvara said: I shall restrain that child; so you may go now to your own abode.
Verse 6 (shiva.vayaviya.35.6)
तच्छ्रुत्वा शम्भुवचनं स विष्णुर्देववल्लभः । जगामाश्वास्य तान्सर्वान् स्वलोकममरादिकान्
tacchrutvā śambhuvacanaṁ sa viṣṇurdevavallabhaḥ | jagāmāśvāsya tānsarvān svalokamamarādikān
Hearing Shambhu's word, that Vishnu, beloved of the gods, reassured all those immortals and departed to his own abode.
Verse 7 (shiva.vayaviya.35.7)
एतस्मिन्नन्तरे देवः पिनाकी परमेश्वरः । शक्रस्य रूपमास्थाय गन्तुं चक्रे मतिं ततः
etasminnantare devaḥ pinākī parameśvaraḥ | śakrasya rūpamāsthāya gantuṁ cakre matiṁ tataḥ
Meanwhile, the Supreme Lord, wielder of the Pinaka bow, resolved to go there, assuming the form of Indra.
Verse 8 (shiva.vayaviya.35.8)
अथ जगाम मुनेस्तु तपोवनं गजवरेण सितेन सदाशिवः । सह सुरासुरसिद्धमहोरगै\- रमरराजतनुं स्वयमास्थितः
atha jagāma munestu tapovanaṁ gajavareṇa sitena sadāśivaḥ | saha surāsurasiddhamahoragai\- ramararājatanuṁ svayamāsthitaḥ
Then Sadashiva, having himself taken on the very body of the king of the gods, mounted on his fine white elephant, went to that sage's grove of austerity, accompanied by gods, demons, siddhas, and great serpents.
Verse 9 (shiva.vayaviya.35.9)
स वारणश्चारु तदा विभुं तं निवीज्य वालव्यजनेन दिव्यम् । दधार शच्या सहितं सुरेन्द्रं करेण वामेन सितातपत्रम्
sa vāraṇaścāru tadā vibhuṁ taṁ nivījya vālavyajanena divyam | dadhāra śacyā sahitaṁ surendraṁ kareṇa vāmena sitātapatram
That splendid elephant fanned the divine and mighty lord with a yak-tail whisk, and held over that king of gods, together with Shachi, a white parasol like a left hand outstretched.
Verse 10 (shiva.vayaviya.35.10)
रराज भगवान्सोमः शक्ररूपी सदाशिवः । तेनातपत्रेण यथा चन्द्रबिम्बेन मन्दरः
rarāja bhagavānsomaḥ śakrarūpī sadāśivaḥ | tenātapatreṇa yathā candrabimbena mandaraḥ
Sadashiva, wearing the form of Indra, shone forth beneath that parasol just as Mount Mandara is made resplendent by the orb of the moon.
Verse 11 (shiva.vayaviya.35.11)
आस्थायैवं हि शक्रस्य स्वरूपं परमेश्वरः । जगामानुग्रहं कर्तुमुपमन्योस्तदाश्रमम्
āsthāyaivaṁ hi śakrasya svarūpaṁ parameśvaraḥ | jagāmānugrahaṁ kartumupamanyostadāśramam
Having thus assumed the very form of Indra, the Supreme Lord went to Upamanyu's hermitage in order to bestow his grace.
Verse 12 (shiva.vayaviya.35.12)
तं दृष्ट्वा परमेशानं शक्ररूपधरं शिवम् । प्रणम्य शिरसा प्राह महामुनिवरः स्वयम्
taṁ dṛṣṭvā parameśānaṁ śakrarūpadharaṁ śivam | praṇamya śirasā prāha mahāmunivaraḥ svayam
Seeing that Supreme Lord Shiva wearing the form of Indra, that great and eminent sage himself bowed his head in reverence and spoke.
Verse 13 (shiva.vayaviya.35.13)
उपमन्युरुवाच । पावितश्चाश्रमः सोऽयं मम देवेश्वर स्वयम् । प्राप्तो यत्त्वं जगन्नाथ भगवन्देवसत्तम
upamanyuruvāca | pāvitaścāśramaḥ so'yaṁ mama deveśvara svayam | prāpto yattvaṁ jagannātha bhagavandevasattama
Upamanyu said: O Lord of the gods, O Lord of the universe, O God, O foremost of gods — my hermitage is now made sacred, for you yourself have come here.
Verse 14 (shiva.vayaviya.35.14)
वायुरुवाच । एवमुक्त्वा स्थितं प्रेक्ष्य कृताञ्जलिपुटं द्विजम् । प्राह गम्भीरया वाचा शक्ररूपधरो हरः
vāyuruvāca | evamuktvā sthitaṁ prekṣya kṛtāñjalipuṭaṁ dvijam | prāha gambhīrayā vācā śakrarūpadharo haraḥ
Seeing the brahmin standing there with joined palms, having spoken thus, Hara, in the guise of Indra, spoke in a deep voice.
Verse 15 (shiva.vayaviya.35.15)
शक्र उवाच । तुष्टोऽस्मि ते वरं ब्रूहि तपसाऽनेन सुव्रत । ददामि चेप्सितान्सर्वान् धौम्याग्रज महामुने
śakra uvāca | tuṣṭo'smi te varaṁ brūhi tapasā'nena suvrata | dadāmi cepsitānsarvān dhaumyāgraja mahāmune
"Indra" said: I am pleased with you; ask for a boon by virtue of this austerity, O one of excellent vows. O great sage, elder brother of Dhaumya, I shall grant you all that you desire.
Verse 16 (shiva.vayaviya.35.16)
वायुरुवाच । एवमुक्तस्तदा तेन शक्रेण मुनिपुङ्गवः । वरयामि शिवे भक्तिमित्युवाच कृताञ्जलिः
vāyuruvāca | evamuktastadā tena śakreṇa munipuṅgavaḥ | varayāmi śive bhaktimityuvāca kṛtāñjaliḥ
When Indra spoke thus, that foremost of sages, with joined palms, said: "I ask for the boon of devotion to Shiva."
Verse 17 (shiva.vayaviya.35.17)
तन्निशम्य हरिः प्राह मां न जानासि लेखपम् । त्रैलोक्याधिपतिं शक्रं सर्वदेवनमस्कृतम्
tanniśamya hariḥ prāha māṁ na jānāsi lekhapam | trailokyādhipatiṁ śakraṁ sarvadevanamaskṛtam
Hearing this, "Indra" said: You do not recognize me — I am Shakra, lord of the three worlds, master of the elephant Airavata, before whom all the gods bow.
Verse 18 (shiva.vayaviya.35.18)
मद्भक्तो भव विप्रर्षे मामेवार्चय सर्वदा । ददामि सर्वं भद्रं ते त्यज रुद्रं च निर्गुणम्
madbhakto bhava viprarṣe māmevārcaya sarvadā | dadāmi sarvaṁ bhadraṁ te tyaja rudraṁ ca nirguṇam
O brahmin-sage, become my devotee, worship me alone always; I shall grant you every blessing — abandon that lowly, qualityless Rudra.
Verse 19 (shiva.vayaviya.35.19)
रुद्रेण निर्गुणेनापि किं ते कार्यं भविष्यति । देवपङ्क्तिबहिर्भूतो यः पिशाचत्वमागतः
rudreṇa nirguṇenāpi kiṁ te kāryaṁ bhaviṣyati | devapaṅktibahirbhūto yaḥ piśācatvamāgataḥ
What purpose could that lowly Rudra ever serve you — one who, cast out from the ranks of the gods, has fallen into the very state of a demon?
Verse 20 (shiva.vayaviya.35.20)
वायुरुवाच । तच्छ्रुत्वा प्राह स मुनिर्जपन्पञ्चाक्षरं मनुम् । मन्यमानो धर्मविघ्नं प्राह तं कर्तुमागतम्
vāyuruvāca | tacchrutvā prāha sa munirjapanpañcākṣaraṁ manum | manyamāno dharmavighnaṁ prāha taṁ kartumāgatam
Hearing this, that sage, reciting the five-syllabled mantra, and understanding that this one had come to obstruct his dharma, spoke to him.
Verse 21 (shiva.vayaviya.35.21)
उपमन्युरुवाच । त्वयैवं कथितं सर्वं भवनिन्दारतेन वै । प्रसङ्गादेव देवस्य निर्गुणत्वं महात्मनः
upamanyuruvāca | tvayaivaṁ kathitaṁ sarvaṁ bhavanindāratena vai | prasaṅgādeva devasya nirguṇatvaṁ mahātmanaḥ
Upamanyu said: You have said all this, given wholly over to blaspheming Shiva, and, in the course of it, have even spoken of that great-souled God as lacking all qualities.
Verse 22 (shiva.vayaviya.35.22)
त्वं न जानामि वै रुद्रं सर्वदेवेश्वरेश्वरम् । ब्रह्मविष्णुमहेशानां जनकं प्रकृतेः परम्
tvaṁ na jānāmi vai rudraṁ sarvadeveśvareśvaram | brahmaviṣṇumaheśānāṁ janakaṁ prakṛteḥ param
You do not know Rudra at all — he is the very Lord of the lords of all the gods, the begetter of Brahma, Vishnu, and Mahesha, and beyond even primordial nature.
Verse 23 (shiva.vayaviya.35.23)
सदसद्व्यक्तमव्यक्तं यमाहुर्ब्रह्मवादिनः । नित्यमेकमनेकं च वरं तस्माद् वृणोम्यहम्
sadasadvyaktamavyaktaṁ yamāhurbrahmavādinaḥ | nityamekamanekaṁ ca varaṁ tasmād vṛṇomyaham
He whom the expounders of Brahman call both being and non-being, manifest and unmanifest, eternal, one, and yet many — it is from him that I ask this boon.
Verse 24 (shiva.vayaviya.35.24)
हेतुवादविनिर्मुक्तं साङ्ख्ययोगार्थदं परम् । उपासते यं तत्त्वज्ञा वरं तस्माद् वृणोम्यहम्
hetuvādavinirmuktaṁ sāṅkhyayogārthadaṁ param | upāsate yaṁ tattvajñā varaṁ tasmād vṛṇomyaham
He who is beyond mere logical argument, who bestows the supreme goal of both Sankhya and Yoga, and whom the knowers of truth worship — it is from him that I ask this boon.
Verse 25 (shiva.vayaviya.35.25)
नास्ति शम्भोः परं तत्त्वं सर्वकारणकारणात् । ब्रह्मविष्ण्वादिदेवानां स्रष्टुर्गुणपराद्विभोः
nāsti śambhoḥ paraṁ tattvaṁ sarvakāraṇakāraṇāt | brahmaviṣṇvādidevānāṁ sraṣṭurguṇaparādvibhoḥ
There is no reality higher than Shambhu — the cause of all causes, the creator of Brahma, Vishnu, and the other gods, the all-pervading one who is beyond even the gunas.
Verse 26 (shiva.vayaviya.35.26)
बहुनात्र किमुक्तेन मयाद्यानुमितं महत् । भवान्तरे कृतं पापं श्रुता निन्दा भवस्य चेत्
bahunātra kimuktena mayādyānumitaṁ mahat | bhavāntare kṛtaṁ pāpaṁ śrutā nindā bhavasya cet
What need is there to say more here — I have today drawn this great inference: it is only when sin has been committed in some former life that one comes to hear blasphemy against Shiva.
Verse 27 (shiva.vayaviya.35.27)
श्रुत्वा निन्दां भवस्याथ तत्क्षणादेव सन्त्यजेत् । स्वदेहं तन्निहत्याशु शिवलोकं स गच्छति
śrutvā nindāṁ bhavasyātha tatkṣaṇādeva santyajet | svadehaṁ tannihatyāśu śivalokaṁ sa gacchati
On hearing Shiva blasphemed, one should renounce one's own body that very instant; swiftly slaying the blasphemer thereby, one attains straightway to Shiva's own world.
Verse 28 (shiva.vayaviya.35.28)
आस्तां तावन्ममेच्छेयं क्षीरं प्रति सुराधम । निहत्य त्वां शिवास्त्रेण त्यजाम्येतं कलेवरम्
āstāṁ tāvanmameccheyaṁ kṣīraṁ prati surādhama | nihatya tvāṁ śivāstreṇa tyajāmyetaṁ kalevaram
O lowest of gods, let this desire of mine for milk wait for now; first I shall slay you with Shiva's own weapon, and then abandon this body of mine.
Verse 29 (shiva.vayaviya.35.29)
वायुरुवाच । एवमुक्त्वोपमन्युस्तं मर्तुं व्यवसितः स्वयम् । क्षीरे वाञ्छामपि त्यक्त्वा निहन्तुं शक्रमुद्यतः
vāyuruvāca | evamuktvopamanyustaṁ martuṁ vyavasitaḥ svayam | kṣīre vāñchāmapi tyaktvā nihantuṁ śakramudyataḥ
Having said this, Upamanyu himself resolved to die; abandoning even his desire for milk, he made ready to slay "Indra."
Verse 30 (shiva.vayaviya.35.30)
भस्मादाय तदा घोरमघोरास्त्राभिमन्त्रितम् । विसृज्य शक्रमुद्दिश्य ननाद स मुनिस्तदा
bhasmādāya tadā ghoramaghorāstrābhimantritam | visṛjya śakramuddiśya nanāda sa munistadā
Then, taking up the terrible sacred ash, consecrating it with the Aghora-astra, and hurling it straight at "Indra," that sage roared aloud.
Verse 31 (shiva.vayaviya.35.31)
स्मृत्वा शम्भुपदद्वन्द्वं स्वदेहं दुग्धुमुद्यतः । आग्नेयीं धारणां बिभ्रदुपमन्युरवस्थितः
smṛtvā śambhupadadvandvaṁ svadehaṁ dugdhumudyataḥ | āgneyīṁ dhāraṇāṁ bibhradupamanyuravasthitaḥ
Remembering the two feet of Shambhu, and prepared even to consume his own body, Upamanyu stood there, holding fast to the fiery Agneyi dharana.
Verse 32 (shiva.vayaviya.35.32)
एवं व्यवसिते विप्रे भगवान् भगनेत्रहा । वारयामास सौम्येन धारणां तस्य योगिनः
evaṁ vyavasite vipre bhagavān bhaganetrahā | vārayāmāsa saumyena dhāraṇāṁ tasya yoginaḥ
When that brahmin had so resolved, the Lord who once destroyed the eye of Bhaga stayed that yogi's fierce dharana with his own gentle, gracious form.
Verse 33 (shiva.vayaviya.35.33)
तद्विसृष्टमघोरास्त्रं नन्दीश्वरनियोगतः । जगृहे मध्यतः क्षिप्तं नन्दी शङ्करवल्लभः
tadvisṛṣṭamaghorāstraṁ nandīśvaraniyogataḥ | jagṛhe madhyataḥ kṣiptaṁ nandī śaṅkaravallabhaḥ
By Shankara's own command, Nandi, dear to Shankara, seized in mid-flight that Aghora-astra which had been let loose.
Verse 34 (shiva.vayaviya.35.34)
स्वं रूपमेव भगवानास्थाय परमेश्वरः । दर्शयामास शिप्राय बालेन्दुकृतशेखरम्
svaṁ rūpameva bhagavānāsthāya parameśvaraḥ | darśayāmāsa śiprāya bālendukṛtaśekharam
Then the Supreme Lord, assuming his own true form, revealed himself to that eager sage — his crown adorned with the crescent moon.
Verse 35 (shiva.vayaviya.35.35)
क्षीरार्णवसहस्रं च पीयूषार्णवमेव वा । दध्यादेरर्णवांश्चैव घृतोदार्णवमेव च
kṣīrārṇavasahasraṁ ca pīyūṣārṇavameva vā | dadhyāderarṇavāṁścaiva ghṛtodārṇavameva ca
He showed him a thousand oceans of milk, an ocean of nectar, oceans of curd and the like, and an ocean of ghee besides.
Verse 36 (shiva.vayaviya.35.36)
फलार्णवं च बालस्य भक्ष्यभोज्यार्णवं तथा । अपूपानां गिरिं चैव दर्शयामास स प्रभुः
phalārṇavaṁ ca bālasya bhakṣyabhojyārṇavaṁ tathā | apūpānāṁ giriṁ caiva darśayāmāsa sa prabhuḥ
That Lord showed the boy an ocean of fruits, an ocean of food both hard and soft to chew, and even a mountain of sweet cakes.
Verse 37 (shiva.vayaviya.35.37)
एवं स ददृशे देवो देव्या सार्द्धं वृषोपरि । गणेश्वरैस्त्रिशूलाद्यैर्दिव्यास्त्रैरपि संवृतः
evaṁ sa dadṛśe devo devyā sārddhaṁ vṛṣopari | gaṇeśvaraistriśūlādyairdivyāstrairapi saṁvṛtaḥ
Thus the God was seen mounted upon his bull, together with the Goddess, surrounded by the lords of the ganas and by divine weapons headed by the trident.
Verse 38 (shiva.vayaviya.35.38)
दिवि दुन्दुभयो नेदुः पुष्पवृष्टिः पपात च । विष्णुब्रह्मेन्द्रप्रमुखैर्देवैश्छन्ना दिशो दश
divi dundubhayo neduḥ puṣpavṛṣṭiḥ papāta ca | viṣṇubrahmendrapramukhairdevaiśchannā diśo daśa
In the sky the great drums resounded, a rain of flowers fell, and the ten directions were filled with gods led by Vishnu, Brahma, and Indra.
Verse 39 (shiva.vayaviya.35.39)
अथोपमन्युरानन्दसमुद्रोर्मिभिरावृतः । पपात दण्डवद्भूमौ भक्तिनम्रेण चेतसा
athopamanyurānandasamudrormibhirāvṛtaḥ | papāta daṇḍavadbhūmau bhaktinamreṇa cetasā
Then Upamanyu, overwhelmed by the very waves of an ocean of bliss, fell to the ground like a staff, his heart bowed low in devotion.
Verse 40 (shiva.vayaviya.35.40)
एतस्मिन्समये तत्र सस्मितो भगवान्भवः । एह्येहीति तमाहूय मूर्ध्न्याघ्राय ददौ वरान्
etasminsamaye tatra sasmito bhagavānbhavaḥ | ehyehīti tamāhūya mūrdhnyāghrāya dadau varān
At that moment, smiling, the Lord Bhava called out to him, "come, come," and, smelling his head in affection, granted him boons.
Verse 41 (shiva.vayaviya.35.41)
शिव उवाच । भक्ष्यभोज्यान्यथाकामं बान्धवैर्भुङ्क्ष्व सर्वदा । सुखी भव सदा दुःखान्निर्मुक्तो भक्तिमान्मम
śiva uvāca | bhakṣyabhojyānyathākāmaṁ bāndhavairbhuṅkṣva sarvadā | sukhī bhava sadā duḥkhānnirmukto bhaktimānmama
Shiva said: Enjoy, with your kinsfolk, food of every kind, as much as you desire, forever; be happy always, ever free from sorrow, and ever devoted to me.
Verse 42 (shiva.vayaviya.35.42)
उपमन्यो महाभाग तवाम्बैषा हि पार्वती । मया पुत्रीकृतो ह्यद्य दत्तः क्षीरोदकार्णवः
upamanyo mahābhāga tavāmbaiṣā hi pārvatī | mayā putrīkṛto hyadya dattaḥ kṣīrodakārṇavaḥ
O most fortunate Upamanyu, this Parvati herself is now your mother; today I have made you my own son, and have given you this ocean of milk.
Verse 43 (shiva.vayaviya.35.43)
मधुनश्चार्णवश्चैव दध्यन्नार्णव एव च । आज्यौदनार्णवश्चैव फलाद्यर्णव एव च
madhunaścārṇavaścaiva dadhyannārṇava eva ca | ājyaudanārṇavaścaiva phalādyarṇava eva ca
An ocean of honey, an ocean of curd and rice, an ocean of ghee-rice, and an ocean of fruits and the like —
Verse 44 (shiva.vayaviya.35.44)
अपूपगिरयश्चैव भक्ष्यभोज्यार्णवस्तथा । एते दत्ता मया ते हि त्वं गृह्णीष्व महामुने
apūpagirayaścaiva bhakṣyabhojyārṇavastathā | ete dattā mayā te hi tvaṁ gṛhṇīṣva mahāmune
mountains of sweet cakes, and an ocean of every food, hard and soft — all these I have given to you; accept them now, O great sage.
Verse 45 (shiva.vayaviya.35.45)
पिता तव महादेवो माता वै जगदम्बिका । अमरत्वं मया दत्तं गाणपत्यं च शाश्वतम्
pitā tava mahādevo mātā vai jagadambikā | amaratvaṁ mayā dattaṁ gāṇapatyaṁ ca śāśvatam
Mahadeva himself is your father, and the Mother of the universe is your mother; I have given you immortality, and eternal lordship over the ganas as well.
Verse 46 (shiva.vayaviya.35.46)
वरान्वरय सुप्रीत्या मनोऽभिलषितान्परान् । प्रसन्नोऽहं प्रदास्यामि नात्र कार्या विचारणा
varānvaraya suprītyā mano'bhilaṣitānparān | prasanno'haṁ pradāsyāmi nātra kāryā vicāraṇā
Ask now, joyfully, for whatever supreme boons your heart desires; I am pleased, and I shall grant them — there is no need for any hesitation here.
Verse 47 (shiva.vayaviya.35.47)
वायुरुवाच । एवमुक्त्वा महादेवः कराभ्यामुपगृह्य तम् । मूर्ध्न्याघ्राय सुतस्तेऽयमिति देव्यै न्यवेदयत्
vāyuruvāca | evamuktvā mahādevaḥ karābhyāmupagṛhya tam | mūrdhnyāghrāya sutaste'yamiti devyai nyavedayat
Vayu said: Having spoken thus, Mahadeva took hold of him with both hands, smelt his head, and said to the Goddess, "this is now your son."
Verse 48 (shiva.vayaviya.35.48)
देवी च गुहवत्प्रीत्या मूर्ध्नि तस्य कराम्बुजम् । विन्यस्य प्रददौ तस्मै कुमारपदमव्ययम्
devī ca guhavatprītyā mūrdhni tasya karāmbujam | vinyasya pradadau tasmai kumārapadamavyayam
And the Goddess too, with the same love as for Guha, placed her lotus hand upon his head, and bestowed on him the imperishable rank of a Kumara.
Verse 49 (shiva.vayaviya.35.49)
क्षीराब्धिरपि साकारः क्षीरं स्वादु करे दधत् । उपस्थाय ददौ पिण्डीभूतं क्षीरमनश्वरम्
kṣīrābdhirapi sākāraḥ kṣīraṁ svādu kare dadhat | upasthāya dadau piṇḍībhūtaṁ kṣīramanaśvaram
The ocean of milk itself, taking bodily form, holding sweet milk in its hand, presented itself there and gave him that condensed and imperishable milk.
Verse 50 (shiva.vayaviya.35.50)
योगैश्वर्यं सदा तुष्टिं ब्रह्मविद्यामनश्वराम् । समृद्धिं परमां तस्मै ददौ सन्तुष्टमानसः
yogaiśvaryaṁ sadā tuṣṭiṁ brahmavidyāmanaśvarām | samṛddhiṁ paramāṁ tasmai dadau santuṣṭamānasaḥ
With a heart wholly content, he further granted him mastery in yoga, everlasting contentment, imperishable knowledge of Brahman, and supreme abundance.
Verse 51 (shiva.vayaviya.35.51)
अथ शम्भुः प्रसन्नात्मा दृष्ट्वा तस्य तपो महः । पुनर्ददौ वरं दिव्यं मुनये ह्युपमन्यवे
atha śambhuḥ prasannātmā dṛṣṭvā tasya tapo mahaḥ | punardadau varaṁ divyaṁ munaye hyupamanyave
Then Shambhu, his heart well pleased, seeing the greatness of that austerity, granted the sage Upamanyu yet another divine boon.
Verse 52 (shiva.vayaviya.35.52)
व्रतं पाशुपतं ज्ञानं व्रतयोगं च तत्त्वतः । ददौ तस्मै प्रवक्तृत्वपाटवं सुचिरं परम्
vrataṁ pāśupataṁ jñānaṁ vratayogaṁ ca tattvataḥ | dadau tasmai pravaktṛtvapāṭavaṁ suciraṁ param
He gave him, in their true essence, the Pashupata vow, knowledge, and the yoga of that vow, and, besides, a supreme and long-enduring skill in expounding them to others.
Verse 53 (shiva.vayaviya.35.53)
सोऽपि लब्ध्वा वरान्दिव्यान् कुमारत्वं च सर्वदा । तस्माच्छिवाच्च तस्याश्च शिवाया मुदितोऽभवत्
so'pi labdhvā varāndivyān kumāratvaṁ ca sarvadā | tasmācchivācca tasyāśca śivāyā mudito'bhavat
Having thus received those divine boons, and everlasting youth, from that Shiva and from that gracious Goddess, he too became filled with joy.
Verse 54 (shiva.vayaviya.35.54)
ततः प्रसन्नचेतस्कः सुप्रणम्य कृताञ्जलिः । ययाचे स वरं विप्रो देवदेवान्महेश्वरात्
tataḥ prasannacetaskaḥ supraṇamya kṛtāñjaliḥ | yayāce sa varaṁ vipro devadevānmaheśvarāt
Then, his heart glad, bowing low with palms joined, that brahmin asked one further boon of Maheshvara, God of gods.
Verse 55 (shiva.vayaviya.35.55)
उपमन्युरुवाच । प्रसीद देवदेवेश प्रसीद परमेश्वर । स्वभक्तिं देहि परमां दिव्यामव्यभिचारिणीम्
upamanyuruvāca | prasīda devadeveśa prasīda parameśvara | svabhaktiṁ dehi paramāṁ divyāmavyabhicāriṇīm
Upamanyu said: Be gracious, O Lord of the lords of gods; be gracious, O Supreme Lord; grant me that supreme, divine, and unwavering devotion to you.
Verse 56 (shiva.vayaviya.35.56)
श्रद्धां देहि महादेव स्वसम्बन्धिषु मे सदा । स्वदास्यं परमं स्नेहं सान्निध्यं चैव सर्वदा
śraddhāṁ dehi mahādeva svasambandhiṣu me sadā | svadāsyaṁ paramaṁ snehaṁ sānnidhyaṁ caiva sarvadā
O Mahadeva, grant me abiding faith in those who are truly your own; grant me the state of your servant, your supreme affection, and your presence, always.
Verse 57 (shiva.vayaviya.35.57)
मुक्त्वा प्रसन्नात्मा हर्षगद्गदया गिरा । स तुष्टाव महादेवमुपमन्युर्द्विजोत्तमः
muktvā prasannātmā harṣagadgadayā girā | sa tuṣṭāva mahādevamupamanyurdvijottamaḥ
Having spoken thus, his heart glad, with a voice choked with joy, Upamanyu, foremost of brahmins, began to praise Mahadeva.
Verse 58 (shiva.vayaviya.35.58)
देवदेव महादेव शरणागतवत्सल । प्रसीद करुणासिन्धो साम्ब शङ्कर सर्वदा
devadeva mahādeva śaraṇāgatavatsala | prasīda karuṇāsindho sāmba śaṅkara sarvadā
O God of gods, O Mahadeva, O lover of those who take refuge in you, O ocean of compassion, O Shankara together with Amba — be ever gracious.
Verse 59 (shiva.vayaviya.35.59)
वायुरुवाच । एवमुक्तो महादेवः सर्वेषां च वरप्रदः । प्रत्युवाच प्रसन्नात्मोपमन्युं मुनिसत्तमम्
vāyuruvāca | evamukto mahādevaḥ sarveṣāṁ ca varapradaḥ | pratyuvāca prasannātmopamanyuṁ munisattamam
Thus praised, Mahadeva, the bestower of boons upon all, replied, his heart well pleased, to Upamanyu, foremost among sages.
Verse 60 (shiva.vayaviya.35.60)
शिव उवाच । वत्सोपमन्यो तुष्टोऽस्मि सर्वं दत्तं मया हि ते । दृढभक्तोऽसि विप्रर्षे मया विज्ञासितो ह्यसि
śiva uvāca | vatsopamanyo tuṣṭo'smi sarvaṁ dattaṁ mayā hi te | dṛḍhabhakto'si viprarṣe mayā vijñāsito hyasi
Shiva said: My child Upamanyu, I am well pleased; I have given you everything. O brahmin-sage, you are a devotee of unwavering resolve — I have tested you thoroughly, and known you well.
Verse 61 (shiva.vayaviya.35.61)
अजरश्चामरश्चैव भव त्वं दुःखवर्जितः । यशस्वी तेजसा युक्तो दिव्यज्ञानसमन्वितः
ajaraścāmaraścaiva bhava tvaṁ duḥkhavarjitaḥ | yaśasvī tejasā yukto divyajñānasamanvitaḥ
Be ever unaging and undying, free from all sorrow; be renowned, endowed with radiance, and possessed of divine knowledge.
Verse 62 (shiva.vayaviya.35.62)
अक्षया बान्धवाश्चैव कुलं गोत्रं च ते सदा । भविष्यति द्विजश्रेष्ठ मयि भक्तिश्च शाश्वती
akṣayā bāndhavāścaiva kulaṁ gotraṁ ca te sadā | bhaviṣyati dvijaśreṣṭha mayi bhaktiśca śāśvatī
O foremost of brahmins, your kinsfolk, your lineage, and your clan shall be everlasting, and your devotion to me shall likewise remain eternal.
Verse 63 (shiva.vayaviya.35.63)
सान्निध्यं चाश्रमे नित्यं करिष्यामि द्विजोत्तम । उपकण्ठं मम त्वं वै सानन्दं विहरिष्यसि
sānnidhyaṁ cāśrame nityaṁ kariṣyāmi dvijottama | upakaṇṭhaṁ mama tvaṁ vai sānandaṁ vihariṣyasi
O best of brahmins, I shall keep my presence ever near your hermitage; and you yourself shall dwell in joy close by my side.
Verse 64 (shiva.vayaviya.35.64)
एवमुक्त्वा स भगवान् सूर्यकोटिसमप्रभः । ईशानः स वरान्दत्त्वा तत्रैवान्तर्दधे हरः
evamuktvā sa bhagavān sūryakoṭisamaprabhaḥ | īśānaḥ sa varāndattvā tatraivāntardadhe haraḥ
Having spoken thus, that Lord Ishana, blazing like a myriad suns, having granted these boons, vanished from sight there and then.
Verse 65 (shiva.vayaviya.35.65)
उपमन्युः प्रसन्नात्मा प्राप्य तस्माद्वराद्वरान् । जगाम जननीस्थानं सुखं प्रापाधिकं च सः
upamanyuḥ prasannātmā prāpya tasmādvarādvarān | jagāma jananīsthānaṁ sukhaṁ prāpādhikaṁ ca saḥ
Upamanyu, his heart filled with joy, having obtained those excellent boons from him, went to his mother's dwelling, and there attained the greatest happiness.