Uttara Khanda · Chapter 11
The Defeat of the Demon Army
Verse 1 (padma.6.11.1)
नारद उवाच ।अथ जालंधरो दूतवचः श्रुत्वा प्रतापवान् । सर्वसैन्यं समाहूय प्रयाणमकरोत्तदा । ततस्ततः समेतानां सैन्यानां श्रूयते ध्वनिः
nārada uvāca atha jālaṁdharo dūtavacaḥ śrutvā pratāpavān sarvasainyaṁ samāhūya prayāṇamakarottadā tatastataḥ sametānāṁ sainyānāṁ śrūyate dhvaniḥ
Narada said: Then, hearing the envoy's words, mighty Jalandhara summoned his entire army and set out; from every side could be heard the sound of the gathering forces.
Verse 2 (padma.6.11.2)
सस्त्रीन्मन्दरकंदरेषु शयितानुत्थापयन्किन्नरान् । मेरोर्मंदरकंदरे प्रतिरवानुत्थापयन्वारणान् । सिहानां च ततीर्व्यमुंचत पुरःपंथानमेवंविधस्त्रै। लोक्यं बधिरीचकार महतः सैन्यस्य कोलाहलः
sastrīnmandarakaṁdareṣu śayitānutthāpayankinnarān merormaṁdarakaṁdare pratiravānutthāpayanvāraṇān sihānāṁ ca tatīrvyamuṁcata puraḥpaṁthānamevaṁvidhastrai lokyaṁ badhirīcakāra mahataḥ sainyasya kolāhalaḥ
Rousing the Kinnaras who lay sleeping with their wives in the caves of Mandara, rousing the elephants of Meru and Mandara with echoing reverberations, releasing rows of lions along the forward path — the tumult of that vast army left the three worlds deaf.
Verse 3 (padma.6.11.3)
ततो दुंदुभिनादोऽभूत्पीठे जालंधरे नृप । तन्निनादेन शूराणां प्रियेण महता तदा
tato duṁdubhinādo'bhūtpīṭhe jālaṁdhare nṛpa tanninādena śūrāṇāṁ priyeṇa mahatā tadā
O king, then a great sound of kettle-drums rose up at the Jalandhara-seat; by that mighty sound, so dear to its heroes,
Verse 4 (padma.6.11.4)
कंपंति गिरयस्तुंगाः प्रासादा विचलंति च । सप्तसागरगर्भेभ्यो निःसृता दैत्यदानवाः
kaṁpaṁti girayastuṁgāḥ prāsādā vicalaṁti ca saptasāgaragarbhebhyo niḥsṛtā daityadānavāḥ
the lofty mountains trembled and the palaces shook; from the very depths of the seven oceans, demons and danavas emerged,
Verse 5 (padma.6.11.5)
सन्नद्धाश्चातिगर्जंति नानावाहनसंयुताः । हेषा ययौ महानादा वाजिनां बाह्यतः पुरः
sannaddhāścātigarjaṁti nānāvāhanasaṁyutāḥ heṣā yayau mahānādā vājināṁ bāhyataḥ puraḥ
armored, roaring loudly, mounted on various vehicles; the great neighing of horses went forth from outside the city.
Verse 6 (padma.6.11.6)
रथांगेनाथ संहृष्टा धरां संचलतेऽथवा । चालितैर्गजयूथैश्च पृथ्वी रुद्धा सकानना
rathāṁgenātha saṁhṛṣṭā dharāṁ saṁcalate'thavā cālitairgajayūthaiśca pṛthvī ruddhā sakānanā
The earth, thrilled by the chariot-wheels, seemed to shake; the whole land, forests and all, was blocked by the moving herds of elephants.
Verse 7 (padma.6.11.7)
जालंधरेरितैर्भीमैरयुतैः स्यंदनस्थितैः । अश्वार्बुदसहस्रे द्वे अर्बुदं दंतिनामपि
jālaṁdhareritairbhīmairayutaiḥ syaṁdanasthitaiḥ aśvārbudasahasre dve arbudaṁ daṁtināmapi
Sent forth by Jalandhara, ten thousand terrifying warriors mounted on chariots; two thousand million horses and a hundred million elephants —
Verse 8 (padma.6.11.8)
रराज सैन्यलक्षैकं रथिनां सपताकिनाम् । परार्द्धनवतिः कोट्यः दृश्यंते मुख्यनायकाः । निर्जगाम महासैन्यं छत्रैः संछाद्य भास्करम्
rarāja sainyalakṣaikaṁ rathināṁ sapatākinām parārddhanavatiḥ koṭyaḥ dṛśyaṁte mukhyanāyakāḥ nirjagāma mahāsainyaṁ chatraiḥ saṁchādya bhāskaram
one hundred thousand armies of banner-bearing charioteers shone forth; ninety-and-a-half million principal leaders could be seen; that great army marched forth, covering the very sun with its parasols.
Verse 9 (padma.6.11.9)
आसीत्पिंजरपांडुपंकजवनं श्वेतातपत्रैः क्वचित् । मायूरातपवारणैः क्वचिदभूतदुन्नीलनीलोत्पलम् । उन्मेघं क्वचिदूर्ध्वधूलिपटलैर्यस्य प्रयाणेऽभवत् । सद्वीचि क्वचिदंबरं सर इवोत्सर्पत्पताकापटैः
āsītpiṁjarapāṁḍupaṁkajavanaṁ śvetātapatraiḥ kvacit māyūrātapavāraṇaiḥ kvacidabhūtadunnīlanīlotpalam unmeghaṁ kvacidūrdhvadhūlipaṭalairyasya prayāṇe'bhavat sadvīci kvacidaṁbaraṁ sara ivotsarpatpatākāpaṭaiḥ
In that march, here it looked like a pale, dust-tawny forest of lotuses, there white with white parasols; here a deep blue lotus from peacock-feather sunshades; here a sky cloudless yet clouded with rising dust; there, like a rippling lake, with fluttering banners.
Verse 10 (padma.6.11.10)
गजवाजीमयी भूमिर्ध्वजच्छत्रमयं नभः । दिक्चक्रं चामरमयं दैत्यसैन्ये प्रसर्पति
gajavājīmayī bhūmirdhvajacchatramayaṁ nabhaḥ dikcakraṁ cāmaramayaṁ daityasainye prasarpati
The land became one of elephants and horses, the sky one of banners and parasols; the whole circle of directions, filled with chowries, spread out with the demon army.
Verse 11 (padma.6.11.11)
ततो जालंधरो दैत्यः प्रयाणाय समुत्सुकः । स्कंधे चारोपयन्शक्तिं नानारत्नविभूषिताम्
tato jālaṁdharo daityaḥ prayāṇāya samutsukaḥ skaṁdhe cāropayanśaktiṁ nānāratnavibhūṣitām
Then the demon Jalandhara, eager to set forth, placed upon his shoulder his spear, adorned with various gems,
Verse 12 (padma.6.11.12)
आजगाम महाविष्णुं प्रष्टुं सागरवासिनम् । अभिवाद्य जगादाथ हरिं जालंधरस्त्विदम्
ājagāma mahāviṣṇuṁ praṣṭuṁ sāgaravāsinam abhivādya jagādātha hariṁ jālaṁdharastvidam
and went to consult Mahavishnu, dweller in the ocean; having saluted him, Jalandhara said this to Hari —
Verse 13 (padma.6.11.13)
भोगार्थां किं प्रयच्छामि तुभ्यं भावुक कथ्यताम् । श्रुत्वा नारायणो वाक्यमब्धिजस्य मुदान्वितः
bhogārthāṁ kiṁ prayacchāmi tubhyaṁ bhāvuka kathyatām śrutvā nārāyaṇo vākyamabdhijasya mudānvitaḥ
'O gentle one, for your comfort what shall I provide you — tell me.' Narayana, hearing the ocean-son's words, gladly —
Verse 14 (padma.6.11.14)
उवाच किं करोमीति प्रियं सिंधुसुतेप्सितम् । इत्युक्तः स प्रहृष्टोऽथ हरिं प्रोवाच सत्वरः
uvāca kiṁ karomīti priyaṁ siṁdhusutepsitam ityuktaḥ sa prahṛṣṭo'tha hariṁ provāca satvaraḥ
said: 'What would please the ocean's son — what shall I do?' Thus addressed, he, delighted, said swiftly to Hari —
Verse 15 (padma.6.11.15)
यामि योद्धुं रणेऽहं त्वं सुखी तिष्ठेह सागरे । लक्ष्म्या दत्ताक्षतस्तत्र केशवेनाथ पूजितः
yāmi yoddhuṁ raṇe'haṁ tvaṁ sukhī tiṣṭheha sāgare lakṣmyā dattākṣatastatra keśavenātha pūjitaḥ
'I go to fight in battle — you remain here happily in the ocean.' There, given blessed rice by Lakshmi and honored by Keshava,
Verse 16 (padma.6.11.16)
स निर्गत्य हरेः स्थानात्समुद्रं प्रष्टुमागतः । सोऽर्णवं प्रणिपत्याह तात यास्यामि दूरतः
sa nirgatya hareḥ sthānātsamudraṁ praṣṭumāgataḥ so'rṇavaṁ praṇipatyāha tāta yāsyāmi dūrataḥ
he departed from Hari's abode and went to ask the Ocean; bowing to the ocean, he said: 'Father, I am going far away,
Verse 17 (padma.6.11.17)
नीलकंठं रणे जेतुमनुज्ञां दातुमर्हसि । पुत्रस्य वचनं श्रुत्वा यियासोः शंकरं प्रति
nīlakaṁṭhaṁ raṇe jetumanujñāṁ dātumarhasi putrasya vacanaṁ śrutvā yiyāsoḥ śaṁkaraṁ prati
'to conquer the blue-throated one in battle — you must grant me your permission.' Hearing his son's words, so eager to go against Shankara,
Verse 18 (padma.6.11.18)
सिंधुराजेन सोऽप्युक्तः पुत्र तं तापसं त्यज । भुंक्ष्व राज्यं मया दत्तं तापसं त्यज दूरतः
siṁdhurājena so'pyuktaḥ putra taṁ tāpasaṁ tyaja bhuṁkṣva rājyaṁ mayā dattaṁ tāpasaṁ tyaja dūrataḥ
the ocean-king said to him: 'My son, give up that ascetic. Enjoy the kingdom I have given you — leave that hermit far behind.
Verse 19 (padma.6.11.19)
अत्यद्भुतः प्रतापस्ते त्वत्तुल्यो नास्ति भूमिपः । स्वर्गादाधिक्यतां नीतं त्वया वत्स धरातलम्
atyadbhutaḥ pratāpaste tvattulyo nāsti bhūmipaḥ svargādādhikyatāṁ nītaṁ tvayā vatsa dharātalam
'Your prowess is most wondrous; no king is your equal; my child, you have raised this earth even above heaven itself.
Verse 20 (padma.6.11.20)
तव राज्येव सुमती वैकुंठ इव राजते । यो देवो दुर्जयो दैत्यैरानीतः सह सश्रिया
tava rājyeva sumatī vaikuṁṭha iva rājate yo devo durjayo daityairānītaḥ saha saśriyā
'Your well-ordered kingdom shines like Vaikuntha itself; that god who was unconquerable by the demons has been brought here, with his own Sri —
Verse 21 (padma.6.11.21)
ममांतिकं वत्स वस शंकरं भिक्षुकं त्यज । एवमुक्तो ह्यर्णवेन गिरिजां प्रति रागवान्
mamāṁtikaṁ vatsa vasa śaṁkaraṁ bhikṣukaṁ tyaja evamukto hyarṇavena girijāṁ prati rāgavān
'my child, stay near me — give up that beggar Shankara.' Though thus addressed by the Ocean, still passionate toward the mountain-born goddess,
Verse 22 (padma.6.11.22)
पितृवाक्यमविज्ञाय आगत्य स्वभटान्स्वकान् । सज्जीभूतं तु युद्धाय वृंदा जालंधरं जगौ
pitṛvākyamavijñāya āgatya svabhaṭānsvakān sajjībhūtaṁ tu yuddhāya vṛṁdā jālaṁdharaṁ jagau
paying no heed to his father's words, he came to his own warriors; and to Jalandhara, now ready for war, Vrinda said —
Verse 23 (padma.6.11.23)
वृंदोवाच। नाथ युद्धं न कर्तव्यं राजेंद्र कुत्सयोगिना । मनो निवर्त्यतां पश्य प्रवृत्तं पार्वतीं प्रति
vṛṁdovāca nātha yuddhaṁ na kartavyaṁ rājeṁdra kutsayoginā mano nivartyatāṁ paśya pravṛttaṁ pārvatīṁ prati
Vrinda said: 'My lord, O king of kings, war should not be waged against that wretched yogi. Turn your mind back — see, it is set only upon Parvati.
Verse 24 (padma.6.11.24)
गौरीं त्वं वांछसि कस्मात्पार्वती किं ममाधिका । तपस्विनी निरालंबा संसक्ता स्थाणवे सदा
gaurīṁ tvaṁ vāṁchasi kasmātpārvatī kiṁ mamādhikā tapasvinī nirālaṁbā saṁsaktā sthāṇave sadā
'Why do you desire Gauri? What is Parvati more than I? An ascetic woman, without support, ever clinging to a mere stump,
Verse 25 (padma.6.11.25)
सुतानुरागिणी वंध्या ततः कृत्रिमपुत्रिका । वृथास्तुता नारदेन तां त्यजस्व भजस्व माम्
sutānurāgiṇī vaṁdhyā tataḥ kṛtrimaputrikā vṛthāstutā nāradena tāṁ tyajasva bhajasva mām
'devoted only to a son, herself barren, with a manufactured child — needlessly praised by Narada — abandon her, and love me instead.'
Verse 26 (padma.6.11.26)
इति वृंदावचः श्रुत्वा प्रत्युवाचार्णवात्मजः । अदृष्ट्वा पार्वतीरूपं मच्चेतो न निवर्तते
iti vṛṁdāvacaḥ śrutvā pratyuvācārṇavātmajaḥ adṛṣṭvā pārvatīrūpaṁ macceto na nivartate
Hearing Vrinda's words, the ocean-born replied: 'Without seeing Parvati's very form, my mind will not turn back.
Verse 27 (padma.6.11.27)
वृंदे त्वया जनपदो राजधानी प्रपाल्यताम् । स्मर्तव्योऽहं सदा चंडि यदि मां हंति शंकरः
vṛṁde tvayā janapado rājadhānī prapālyatām smartavyo'haṁ sadā caṁḍi yadi māṁ haṁti śaṁkaraḥ
'Vrinda, you must protect this kingdom and its capital; O fierce one, if Shankara should slay me, remember me always.'
Verse 28 (padma.6.11.28)
इति भर्तृवचः श्रुत्वा वृंदा हाससमन्विता । जगाम शिबिकारूढा पीठं जालंधरं तदा
iti bhartṛvacaḥ śrutvā vṛṁdā hāsasamanvitā jagāma śibikārūḍhā pīṭhaṁ jālaṁdharaṁ tadā
Hearing her husband's words, Vrinda, with a smile, mounted a palanquin and went then to the Jalandhara-seat.
Verse 29 (padma.6.11.29)
नारद उवाच । अथ प्रतस्थे कैलासं सिंधुसूनुर्महाबलः । महापद्मसहस्राणां षष्ट्या सैन्येन संवृतः
nārada uvāca atha pratasthe kailāsaṁ siṁdhusūnurmahābalaḥ mahāpadmasahasrāṇāṁ ṣaṣṭyā sainyena saṁvṛtaḥ
Narada said: Then the mighty ocean's son set out for Kailasa, surrounded by an army of sixty thousand mahapadmas.
Verse 30 (padma.6.11.30)
अत्रांतरे परित्यज्य कैलांसं शंकरो गतः । गणपुत्रप्रियायुक्तः कैलासं मानसोत्तरम्
atrāṁtare parityajya kailāṁsaṁ śaṁkaro gataḥ gaṇaputrapriyāyuktaḥ kailāsaṁ mānasottaram
Meanwhile, leaving Kailasa, Shankara went, with his attendants, his son, and his beloved, toward the further Kailasa called Manasottara.
Verse 31 (padma.6.11.31)
जालंधरस्ततः प्राप्तः कैलासं प्रथमेऽहनि । सेनाः संस्थाप्य कैलास आलोकनकुतूहली
jālaṁdharastataḥ prāptaḥ kailāsaṁ prathame'hani senāḥ saṁsthāpya kailāsa ālokanakutūhalī
Jalandhara reached Kailasa on the very first day; having stationed his armies, curious to look about —
Verse 32 (padma.6.11.32)
दिव्यकेसरमंदाररजःपुंज परिश्रिताः । शीतांबुशीकरासारैः प्रभुग्ना वांति वायवः
divyakesaramaṁdārarajaḥpuṁja pariśritāḥ śītāṁbuśīkarāsāraiḥ prabhugnā vāṁti vāyavaḥ
there breezes blew, wrapped in the pollen of divine keshara and mandara blossoms, softened by showers of cool water-spray,
Verse 33 (padma.6.11.33)
यत्र सिद्धांगना पीनस्तनोत्तुंगतरंगिणः । मंदारमकरंदाढ्याः सुंदरा वांति वायवः
yatra siddhāṁganā pīnastanottuṁgataraṁgiṇaḥ maṁdāramakaraṁdāḍhyāḥ suṁdarā vāṁti vāyavaḥ
where lovely breezes blew, rich with the nectar of mandara flowers, like the high swelling waves of the Siddha-women's own full breasts,
Verse 34 (padma.6.11.34)
यत्राशोकरुचिस्निग्धपादन्यासं च योषिताम् । विलोक्य दानवेंद्रोभून्मनोरथसमाकुलः
yatrāśokarucisnigdhapādanyāsaṁ ca yoṣitām vilokya dānaveṁdrobhūnmanorathasamākulaḥ
where, seeing the ashoka-bright, softly-treading women there, the lord of demons became filled with restless longing.
Verse 35 (padma.6.11.35)
प्राप्नुवंति सुराः प्रीतिं स्वबिंबालोकहर्षिताः । यत्र किन्नरकांतानां सुरतव्यंजितप्रभाः
prāpnuvaṁti surāḥ prītiṁ svabiṁbālokaharṣitāḥ yatra kinnarakāṁtānāṁ suratavyaṁjitaprabhāḥ
where the gods, delighted at seeing their own reflections, found joy; where the glow revealing the Kinnara women's love-play —
Verse 36 (padma.6.11.36)
विभांति सर्वतस्तत्र मंदाराः शीर्णपल्लवाः । यत्र शंभुगणाक्रांता नानावेलाकुलद्रुमाः
vibhāṁti sarvatastatra maṁdārāḥ śīrṇapallavāḥ yatra śaṁbhugaṇākrāṁtā nānāvelākuladrumāḥ
shone everywhere amid the scattered petals of mandara trees; where, thronged by Shambhu's attendants, the various riverside trees —
Verse 37 (padma.6.11.37)
भांति मन्मथभूपाल यशसा सुधृता इव । यत्र चंदनकस्तूरी गंधोन्मत्तालिसंचयाः । विभांति दग्धकंदर्प्प निर्वाणांगारसन्निभाः
bhāṁti manmathabhūpāla yaśasā sudhṛtā iva yatra caṁdanakastūrī gaṁdhonmattālisaṁcayāḥ vibhāṁti dagdhakaṁdarppa nirvāṇāṁgārasannibhāḥ
shone as if sustained by their own fame; where swarms of bees, maddened by the fragrance of sandal and musk —
Verse 38 (padma.6.11.38)
यत्रांगनानां सकलं विलोक्य सौरभ्यमत्युत्तमकांतिमित्रम् । मन्ये परिष्वक्तमनोविनोदा कस्तूरिका गाहति कालिमानम्
yatrāṁganānāṁ sakalaṁ vilokya saurabhyamatyuttamakāṁtimitram manye pariṣvaktamanovinodā kastūrikā gāhati kālimānam
shone like the dying embers of the burnt Love-god; where, seeing the utterly supreme fragrance of the women there, a friend to their peerless beauty —
Verse 39 (padma.6.11.39)
क्वचित्प्रवरगैरिकासमसमुल्लसत् पंकजं लवंगदलसन्निभासनचलच्चकोरं क्वचित् । क्वचिद्गिरिसरित्तटीतरणिवत्स्फुरत्कुंडलं चलन्निचुलमंजरीविनयनम्रभृंगं क्वचित्
kvacitpravaragairikāsamasamullasat paṁkajaṁ lavaṁgadalasannibhāsanacalaccakoraṁ kvacit kvacidgirisarittaṭītaraṇivatsphuratkuṁḍalaṁ calanniculamaṁjarīvinayanamrabhṛṁgaṁ kvacit
I think the musk itself, embracing its own delight, sinks down into its own darkness.
Verse 40 (padma.6.11.40)
क्वचिद्दलितकोकिलाकुलितनूत्नचूतांकुरं कुरंगकुलसेवितं प्रबलशालिमूलं क्वचित् । क्वचित्प्रवरसुंदरैः सुरवधूपदैः पावनं वनं नयति विक्रियामिह मनो मुनीनामपि
kvaciddalitakokilākulitanūtnacūtāṁkuraṁ kuraṁgakulasevitaṁ prabalaśālimūlaṁ kvacit kvacitpravarasuṁdaraiḥ suravadhūpadaiḥ pāvanaṁ vanaṁ nayati vikriyāmiha mano munīnāmapi
here lotuses gleaming like the finest red ochre, there chakoras stirring upon lovage-leaf couches; here earrings flashing like the sun on a mountain river's bank, there bees bowed low before the swaying nichula-blossoms;
Verse 41 (padma.6.11.41)
एवंगुणसमायुक्तं विलोक्य हरमंदिरम् । विचित्रं चापि कैलासं सर्वरत्नसमाश्रयम्
evaṁguṇasamāyuktaṁ vilokya haramaṁdiram vicitraṁ cāpi kailāsaṁ sarvaratnasamāśrayam
here fresh mango-shoots stirred by restless cuckoos, there the roots of tall shali-rice thronged by herds of deer; here purified by the lovely footprints of celestial maidens — this forest disturbs the mind even of sages.
Verse 42 (padma.6.11.42)
अत्यंतविस्मितो दैत्यः प्रोवाच भृगुनंदनम् । कस्मात्तं तापसं तात प्रवदंति भवादृशाः
atyaṁtavismito daityaḥ provāca bhṛgunaṁdanam kasmāttaṁ tāpasaṁ tāta pravadaṁti bhavādṛśāḥ
Beholding Hara's abode, thus endowed with such qualities, and that wondrous Kailasa, the very refuge of every gem,
Verse 43 (padma.6.11.43)
तादृशी यस्य सा भार्या गृहमीदृङ्मनोहरम् । तत्रादृष्ट्वावदच्छंभुं हरः कुत्र गतः कवे
tādṛśī yasya sā bhāryā gṛhamīdṛṅmanoharam tatrādṛṣṭvāvadacchaṁbhuṁ haraḥ kutra gataḥ kave
the utterly astonished demon said to Bhrigu's descendant: 'Father, why do people like you call him an ascetic?
Verse 44 (padma.6.11.44)
कथं मम भयाच्चेति पृष्टः प्रोवाच भार्गवः । देवशंभुर्महाशैलमगम्यं मानसोत्तरम्
kathaṁ mama bhayācceti pṛṣṭaḥ provāca bhārgavaḥ devaśaṁbhurmahāśailamagamyaṁ mānasottaram
'His wife is like this, his home so enchanting!' Not finding Shambhu there, he said: 'O sage, where has Hara gone?
Verse 45 (padma.6.11.45)
ययौ तत्र महादेवो गंतुं चान्यैर्न शक्यते । इति काव्यवचः श्रुत्वा प्राह दैत्यो महाबलः
yayau tatra mahādevo gaṁtuṁ cānyairna śakyate iti kāvyavacaḥ śrutvā prāha daityo mahābalaḥ
'Is it out of fear of me?' Thus asked, Bhargava replied: 'God Shambhu has gone to that inaccessible great mountain Manasottara —
Verse 46 (padma.6.11.46)
जालंधर उवाच । अहं यास्यामि देवेशं त्वं पुरा गच्छ भार्गव । इत्युक्त्वा प्रययौ तत्र यत्रास्ते शंकरः स्वयम्
jālaṁdhara uvāca ahaṁ yāsyāmi deveśaṁ tvaṁ purā gaccha bhārgava ityuktvā prayayau tatra yatrāste śaṁkaraḥ svayam
'Mahadeva has gone there, and no one else can reach it.' Hearing the sage's words, the mighty demon said —
Verse 47 (padma.6.11.47)
अपश्यत्तं गिरिवरं सिंधुजो मानसोत्तरम् । तस्य षष्टिसहस्राणि योजनानां समुच्छ्रयः
apaśyattaṁ girivaraṁ siṁdhujo mānasottaram tasya ṣaṣṭisahasrāṇi yojanānāṁ samucchrayaḥ
Jalandhara said: 'I myself shall go to the Lord of gods; you go on ahead, Bhargava.' Having said this, he went there, to where Shankara himself dwelt.
Verse 48 (padma.6.11.48)
स शैलो मानसो राजन्दैत्यसैन्यैः समावृतः । बहवो दैत्यराजानः शैलमारुरुहुर्द्रुतम्
sa śailo mānaso rājandaityasainyaiḥ samāvṛtaḥ bahavo daityarājānaḥ śailamāruruhurdrutam
The ocean-born beheld that finest of mountains, Manasottara; its height was sixty thousand yojanas.
Verse 49 (padma.6.11.49)
छत्रांधकारं पर्यासीत्वाद्यनादेन वेपथुः । सैन्यकोलाहलस्तेषां पूरयामास रोदसी
chatrāṁdhakāraṁ paryāsītvādyanādena vepathuḥ sainyakolāhalasteṣāṁ pūrayāmāsa rodasī
O king, that Manasa mountain became surrounded by the demon army; many demon kings swiftly climbed the mountain.
Verse 50 (padma.6.11.50)
नारद उवाच । अथैवमागतं दृष्ट्वा दैत्यसैन्यं महत्तदा । अत्युच्चे स गिरेः शृंगे स्थाप्य गौरीं सखीवृताम्
nārada uvāca athaivamāgataṁ dṛṣṭvā daityasainyaṁ mahattadā atyucce sa gireḥ śṛṁge sthāpya gaurīṁ sakhīvṛtām
Darkness spread from the parasols; the earth trembled with the sound of kettle-drums; the tumult of their army filled heaven and earth.
Verse 51 (padma.6.11.51)
भगवांश्च गणैः सर्वैः सन्नद्धैर्युद्धदुर्मदैः । त्रिंशन्महाब्जसाहस्रैः प्रमथानां वृतः शिवः
bhagavāṁśca gaṇaiḥ sarvaiḥ sannaddhairyuddhadurmadaiḥ triṁśanmahābjasāhasraiḥ pramathānāṁ vṛtaḥ śivaḥ
Narada said: Then, seeing that vast demon army arrived in this way, having placed Gauri, surrounded by her companions, upon the very summit of the mountain,
Verse 52 (padma.6.11.52)
उवाच नंदिनं शंभुर्गणानामधिपं त्वया । प्रहर्तव्यो महादैत्यो वीरो जालंधरो रणे
uvāca naṁdinaṁ śaṁbhurgaṇānāmadhipaṁ tvayā prahartavyo mahādaityo vīro jālaṁdharo raṇe
the Lord, encircled by all his attendants, armored, battle-maddened, together with thirty thousand mighty Pramatha-hosts —
Verse 53 (padma.6.11.53)
महाकालादिभिः शूरैर्याहि त्वं परिवारितः । तावदाजौ त्वया तस्माद्योद्धव्यमतिपौरुषात्
mahākālādibhiḥ śūrairyāhi tvaṁ parivāritaḥ tāvadājau tvayā tasmādyoddhavyamatipauruṣāt
Shambhu said to Nandin: 'O lord of the attendants, you must strike down the great demon-hero Jalandhara in battle.
Verse 54 (padma.6.11.54)
यावद्युद्धे नारिजयो मम वीर भविष्यति । इति शंभोर्वचः श्रुत्वा स च सारथिमब्रवीत्
yāvadyuddhe nārijayo mama vīra bhaviṣyati iti śaṁbhorvacaḥ śrutvā sa ca sārathimabravīt
'Go forth surrounded by heroes like Mahakala; until then, O hero, you must fight on with your utmost valor,
Verse 55 (padma.6.11.55)
काकतुंडरथं मेऽद्य समानय महामते । नंदिनो वचनं श्रुत्वा सोपि स्यंदनमाहरत्
kākatuṁḍarathaṁ me'dya samānaya mahāmate naṁdino vacanaṁ śrutvā sopi syaṁdanamāharat
'until victory over that enemy in battle becomes mine.' Hearing Shambhu's words, he said to his charioteer —
Verse 56 (padma.6.11.56)
द्वात्रिंशदश्वसंयुक्तं चक्रषोडशसंयुतम् । षष्टिध्वजसमोपेतं द्वात्रिंशद्योजनायुतम्
dvātriṁśadaśvasaṁyuktaṁ cakraṣoḍaśasaṁyutam ṣaṣṭidhvajasamopetaṁ dvātriṁśadyojanāyutam
'O wise one, bring me now my chariot Kakatunda.' Hearing Nandin's word, he brought the chariot,
Verse 57 (padma.6.11.57)
सर्वशस्त्रैश्च संपूर्णं प्राप्तं सांग्रामिकं रथम् । नंदिनश्चक्ररक्षार्थं पुत्रौ स्कंदविनायकौ
sarvaśastraiśca saṁpūrṇaṁ prāptaṁ sāṁgrāmikaṁ ratham naṁdinaścakrarakṣārthaṁ putrau skaṁdavināyakau
yoked with thirty-two horses, fitted with sixteen wheels, adorned with sixty banners, thirty-two thousand yojanas in extent,
Verse 58 (padma.6.11.58)
समादिष्टौ शंकरेण सन्नद्धौ तौ स्ववाहनौ । गणैः परिवृतो नंदी वाग्भिः संपूज्य चेश्वरम्
samādiṣṭau śaṁkareṇa sannaddhau tau svavāhanau gaṇaiḥ parivṛto naṁdī vāgbhiḥ saṁpūjya ceśvaram
filled with every weapon — that battle-ready chariot arrived. To guard its wheels, Nandin's own sons Skanda and Vinayaka —
Verse 59 (padma.6.11.59)
नंदी रथं समारुह्य निर्ययौ दानवान्प्रति । विराजते तस्य मूर्ध्नि छत्रं द्वादशयोजनम्
naṁdī rathaṁ samāruhya niryayau dānavānprati virājate tasya mūrdhni chatraṁ dvādaśayojanam
were appointed by Shankara, armored, ready upon their own vehicles; and Nandi, surrounded by attendants, having praised the Lord in words,
Verse 60 (padma.6.11.60)
यावत्स निर्ययौ नंदी तावत्ते दानवाः पुरः । शैलोपरि समारूढा दानवा घोरदर्शनाः
yāvatsa niryayau naṁdī tāvatte dānavāḥ puraḥ śailopari samārūḍhā dānavā ghoradarśanāḥ
mounted the chariot and set forth against the demons; over his head shone a parasol twelve yojanas wide.
Verse 61 (padma.6.11.61)
गणानामायुधैस्तीक्ष्णैः निहताः पतिता भुवि । हन्यमाना गणैर्दैत्यास्तत्यजुर्दूरतो गिरिम्
gaṇānāmāyudhaistīkṣṇaiḥ nihatāḥ patitā bhuvi hanyamānā gaṇairdaityāstatyajurdūrato girim
As soon as Nandi set out, those demons, terrible to behold, who had already climbed the mountain,
Verse 62 (padma.6.11.62)
ततो धूमसमं तस्मादवरुह्य शिलोच्चयात् । जघ्नुर्दैत्यान्शितैः शस्त्रैर्गणा राजन्महाबलान्
tato dhūmasamaṁ tasmādavaruhya śiloccayāt jaghnurdaityānśitaiḥ śastrairgaṇā rājanmahābalān
were struck down by the sharp weapons of the attendants and fell to the ground; struck down by the attendants, the demons fled far from the mountain.
Verse 63 (padma.6.11.63)
अमरैराचितं दृष्ट्वा रुरुधुर्दैत्यसैनिकाः । ततः समभवद्युद्धं गणानां दानवैः सह
amarairācitaṁ dṛṣṭvā rurudhurdaityasainikāḥ tataḥ samabhavadyuddhaṁ gaṇānāṁ dānavaiḥ saha
Then, descending from that mountain like a cloud of smoke, O king, the attendants struck down the mighty demons with sharpened weapons.
Verse 64 (padma.6.11.64)
शरवर्षमथात्युग्रं दानवानां दिवौकसाम् । ततः समस्तान्मातंगाञ्जघ्नुः शिखिमुखा रणे
śaravarṣamathātyugraṁ dānavānāṁ divaukasām tataḥ samastānmātaṁgāñjaghnuḥ śikhimukhā raṇe
Seeing the gods thus advancing, the demon soldiers sought to resist them; then a battle broke out between the attendants and the demons.
Verse 65 (padma.6.11.65)
रथान्हयान्पदातींश्च काकतुंडा महाबलाः । हतानां दैत्यसंघांनां संगरे भृशमायिनाम्
rathānhayānpadātīṁśca kākatuṁḍā mahābalāḥ hatānāṁ daityasaṁghāṁnāṁ saṁgare bhṛśamāyinām
Between the demons and the heaven-dwellers there followed a most fierce rain of arrows; then the peacock-faced warriors struck down all the elephants in that battle,
Verse 66 (padma.6.11.66)
शिरोभिर्गगनं व्याप्तं प्रहसद्भिर्भयावहैः । मुक्तकेशारुणमुखैर्भीमदंष्ट्राविलोचनैः
śirobhirgaganaṁ vyāptaṁ prahasadbhirbhayāvahaiḥ muktakeśāruṇamukhairbhīmadaṁṣṭrāvilocanaiḥ
and the mighty Kakatunda-chariot warriors struck down chariots, horses, and infantry; and, of the demon hosts slain in that illusion-thronged battle —
Verse 67 (padma.6.11.67)
सिंहैः कबंधजंघोरुकटिपृष्ठनिकृंतनैः । चिता सर्वत्र वसुधा कबंधैरुधिरारुणैः
siṁhaiḥ kabaṁdhajaṁghorukaṭipṛṣṭhanikṛṁtanaiḥ citā sarvatra vasudhā kabaṁdhairudhirāruṇaiḥ
the sky filled with their severed heads, laughing terribly, hair loosened, faces red, with dreadful fangs and rolling eyes,
Verse 68 (padma.6.11.68)
ततो विरावः सुमहान्बभूव दैत्येश्वराणां ध्वजिनीषु धावताम् । शंभोर्गणैः पातितसैनिकानां यथार्णवानां नदतां युगक्षये
tato virāvaḥ sumahānbabhūva daityeśvarāṇāṁ dhvajinīṣu dhāvatām śaṁbhorgaṇaiḥ pātitasainikānāṁ yathārṇavānāṁ nadatāṁ yugakṣaye
and their headless trunks, thighs, hips, and backs, cut through by lions, and their blood-red torsos strewed the whole earth everywhere. Then a mighty wailing arose from the demon-lords, struck down by Shambhu's attendants, fleeing among their own ranks — like the roar of the oceans at the end of an age.