Skip to main content

Kriya Khanda (Kriyayogasara) · Chapter 15

The Glory of the Name of Rama

Chapter 14All chaptersChapter 16

Verse 1 (padma.7.15.1)

व्यास उवाच- नारायणस्य माहात्म्यं पुनर्वच्मि शृणु द्विज। यच्छ्रुत्वा सर्वपापेभ्यो मुक्तो भवति मानवः

vyāsa uvāca- nārāyaṇasya māhātmyaṁ punarvacmi śṛṇu dvija yacchrutvā sarvapāpebhyo mukto bhavati mānavaḥ

Vyasa said: the glory of Narayana I shall again declare, O brahmin, listen; hearing which a man becomes freed of every sin.

Verse 2 (padma.7.15.2)

विष्ण्वंशभूतं सकलं जगदेतद्दिवजोत्तम। तस्माद्विष्णुमयं धीराः पश्यंति परमार्थिनः

viṣṇvaṁśabhūtaṁ sakalaṁ jagadetaddivajottama tasmādviṣṇumayaṁ dhīrāḥ paśyaṁti paramārthinaḥ

O best of the twice-born, this entire universe is itself a portion of Vishnu; therefore the resolute, seeking the supreme truth, see it all as suffused with Vishnu.

Verse 3 (padma.7.15.3)

ब्रह्मशंकररुद्राद्या विष्ण्वंशाः सकलाः सुराः। तस्मात्समस्तदेवार्चा विष्णुमेकं प्रपद्यते

brahmaśaṁkararudrādyā viṣṇvaṁśāḥ sakalāḥ surāḥ tasmātsamastadevārcā viṣṇumekaṁ prapadyate

Brahma, Shankara, Rudra, and all the gods are but portions of Vishnu; therefore the worship of every god reaches Vishnu alone.

Verse 4 (padma.7.15.4)

स्मरतां विष्णुनामानि सर्वपापहराणि च। येनकेनाप्युपायेन विद्यते नाशुभं क्वचित्

smaratāṁ viṣṇunāmāni sarvapāpaharāṇi ca yenakenāpyupāyena vidyate nāśubhaṁ kvacit

For those who remember the names of Vishnu, every sin is removed; by whatever means, no ill fortune ever befalls them.

Verse 5 (padma.7.15.5)

सर्वमेव द्विजश्रेष्ठ कर्मणा पापमुच्यते। अनपायि इदं विष्णोः स्मरणं पापनाशनम्

sarvameva dvijaśreṣṭha karmaṇā pāpamucyate anapāyi idaṁ viṣṇoḥ smaraṇaṁ pāpanāśanam

O best of brahmins, sin altogether is said to arise from deeds; but this remembrance of Vishnu is unfailing, a destroyer of sins.

Verse 6 (padma.7.15.6)

स्वपन्भुञ्जन्वदंस्तिष्ठन्नुत्तिष्ठंश्च व्रजंस्तथा। स्मरेदविरतं विष्णुं मुमुक्षुर्वैष्णवोजनः

svapanbhuñjanvadaṁstiṣṭhannuttiṣṭhaṁśca vrajaṁstathā smaredavirataṁ viṣṇuṁ mumukṣurvaiṣṇavojanaḥ

Sleeping, eating, speaking, sitting, rising, and walking too, the Vaishnava who desires liberation should ceaselessly remember Vishnu.

Verse 7 (padma.7.15.7)

उत्तुंगैर्मुनिभिः सर्वैः स्मरणे कमलापतेः। न कालनियमः प्रोक्तः सर्वदुःखविनाशनः

uttuṁgairmunibhiḥ sarvaiḥ smaraṇe kamalāpateḥ na kālaniyamaḥ proktaḥ sarvaduḥkhavināśanaḥ

By all the exalted sages too, no restriction of time has been laid down for the remembrance of the beloved of Kamala — it destroys every sorrow.

Verse 8 (padma.7.15.8)

नामप्रभावं विप्रर्षे केशवस्य महात्मनः। ब्रवीम्यहं समासेन सेतिहासं निशामय

nāmaprabhāvaṁ viprarṣe keśavasya mahātmanaḥ bravīmyahaṁ samāsena setihāsaṁ niśāmaya

O sage among brahmins, the power of the name of the great being Keshava I shall now declare in brief, together with a story; listen with attention.

Verse 9 (padma.7.15.9)

आसीत्स परशुर्नाम पूर्वं कृतयुगे शुचिः। वैश्यो वैश्यकुलश्रेष्ठः समस्तगुणपारगः

āsītsa paraśurnāma pūrvaṁ kṛtayuge śuciḥ vaiśyo vaiśyakulaśreṣṭhaḥ samastaguṇapāragaḥ

Long ago, in the Satya age, there was a pure vaishya named Parashu, foremost in his own lineage, master of every virtue.

Verse 10 (padma.7.15.10)

स वैश्यो दैवयोगेन प्रथमे वयसि द्विज। जगाम वशतां मृत्योः कासश्वासगदार्दितः

sa vaiśyo daivayogena prathame vayasi dvija jagāma vaśatāṁ mṛtyoḥ kāsaśvāsagadārditaḥ

O brahmin, that vaishya, by fate's own working, in the very prime of his life, afflicted by a disease of cough and breath, fell subject to death.

Verse 11 (padma.7.15.11)

जीवंती नाम तत्पत्नी सुमध्या नवयौवना। मृते भर्तरि तातस्य जगाम निलयं यतः

jīvaṁtī nāma tatpatnī sumadhyā navayauvanā mṛte bhartari tātasya jagāma nilayaṁ yataḥ

His wife, named Jivanti, slender of waist, in the fullness of youth, upon her husband's death went to her own father's house.

Verse 12 (padma.7.15.12)

सा जीवंती द्विजश्रेष्ठ नवयौवनगर्विता। गतिं चकार जारेषु बाध्यमानापि बांधवैः

sā jīvaṁtī dvijaśreṣṭha navayauvanagarvitā gatiṁ cakāra jāreṣu bādhyamānāpi bāṁdhavaiḥ

O best of brahmins, that Jivanti, filled with the pride of her fresh youth, even when restrained by her own kin, inclined toward paramours.

Verse 13 (padma.7.15.13)

व्रतस्य नियमं वापि गृहव्यापारमेव च। जारानुरक्तचित्ता सा तत्याज्य नवयौवना

vratasya niyamaṁ vāpi gṛhavyāpārameva ca jārānuraktacittā sā tatyājya navayauvanā

The discipline of vows, and even the work of the household, that young woman, her mind bound to a paramour, cast aside.

Verse 14 (padma.7.15.14)

अंधीकृता सा कामेन सुश्रोणी पीवरस्तनी। धर्ममार्गं द्विजश्रेष्ठ न कदाचिद्ददर्श ह

aṁdhīkṛtā sā kāmena suśroṇī pīvarastanī dharmamārgaṁ dvijaśreṣṭha na kadāciddadarśa ha

Blinded by desire, that woman, of shapely hips and full breasts, O best of brahmins, never once beheld the path of dharma.

Verse 15 (padma.7.15.15)

दुःशीलां चैव तां दृष्ट्वा तत्पिता धर्मतत्परः। अपकीर्तिभयाद्भीरुरित्याहात्यंत कोपवान्

duḥśīlāṁ caiva tāṁ dṛṣṭvā tatpitā dharmatatparaḥ apakīrtibhayādbhīrurityāhātyaṁta kopavān

Seeing her ill-conducted, her righteous father, fearing infamy, filled with great anger, spoke thus.

Verse 16 (padma.7.15.16)

दुष्टे पापिनि मद्वंशे सर्वदोषविवर्जिते। आसाद्य जन्म किमिति क्रियते पातकं त्वया

duṣṭe pāpini madvaṁśe sarvadoṣavivarjite āsādya janma kimiti kriyate pātakaṁ tvayā

Having attained birth in my own wicked, sinful — no, my own faultless — lineage, why do you commit this sin?

Verse 17 (padma.7.15.17)

यदि ते पातके चित्तं ह्यदितुं नैव एहि वै। अभद्रे गच्छ सदनाज्जहीहि मम मंदिरम्

yadi te pātake cittaṁ hyadituṁ naiva ehi vai abhadre gaccha sadanājjahīhi mama maṁdiram

If your mind has no wish to give up sin, then, O ill-fated one, leave my house, abandon my home.

Verse 18 (padma.7.15.18)

तातेनेति निरुक्ता सा क्रोधारुणितलोचना। पितुर्गेहं परित्यज्य साजगाम यथासुखम्

tāteneti niruktā sā krodhāruṇitalocanā piturgehaṁ parityajya sājagāma yathāsukham

Thus cast off by her father, her eyes red with fury, she left her father's house and went off at her own pleasure.

Verse 19 (padma.7.15.19)

अथ सा स्वेच्छया नारी भ्रमंती जारकांक्षया। वेश्यावृत्तिं समाश्रित्य तस्थौ लज्जाविवर्जिता

atha sā svecchayā nārī bhramaṁtī jārakāṁkṣayā veśyāvṛttiṁ samāśritya tasthau lajjāvivarjitā

Then that woman, wandering of her own will in pursuit of paramours, taking up the courtesan's trade, remained there, shame set aside.

Verse 20 (padma.7.15.20)

पुलिंदः शबरो वापि चाण्डालो वापि तद्गृहम्। आयाति तस्यास्तेनापि मुदा क्रीडति साऽसती

puliṁdaḥ śabaro vāpi cāṇḍālo vāpi tadgṛham āyāti tasyāstenāpi mudā krīḍati sā'satī

A Pulinda, a Shabara, or a Chandala — whoever came to her house, with him, gladly, that unchaste woman would sport.

Verse 21 (padma.7.15.21)

परलोकभयं विप्र कदाचिदपि चेतसा। न चिंतयामास च सा वारनारी यथाक्रमात्

paralokabhayaṁ vipra kadācidapi cetasā na ciṁtayāmāsa ca sā vāranārī yathākramāt

O brahmin, that courtesan never once, in due order, gave thought in her mind to the fear of the next world.

Verse 22 (padma.7.15.22)

कदाचिद्ब्राह्मणश्रेष्ठ कश्चिद्व्याधस्तदालये। शुकशावं समादाय विक्रयार्थं समाययौ

kadācidbrāhmaṇaśreṣṭha kaścidvyādhastadālaye śukaśāvaṁ samādāya vikrayārthaṁ samāyayau

Once, O best of brahmins, a certain hunter came to her house, bringing a young parrot to sell.

Verse 23 (padma.7.15.23)

सापि वाराङ्गना तं च शुकशावकमुत्तमम्। जगृहे परमप्रीत्या धनैः संपूज्य लुब्धकम्

sāpi vārāṅganā taṁ ca śukaśāvakamuttamam jagṛhe paramaprītyā dhanaiḥ saṁpūjya lubdhakam

That courtesan too, with great delight, took that fine young parrot, paying that hunter money for it.

Verse 24 (padma.7.15.24)

तद्योग्याहारदानेन वारस्त्री नित्यमेव सा। शुकस्य पोषणं चक्रे तस्य जातकुतूहला

tadyogyāhāradānena vārastrī nityameva sā śukasya poṣaṇaṁ cakre tasya jātakutūhalā

Giving it fitting food, that courtesan began, every day, to raise that parrot, growing curious about it.

Verse 25 (padma.7.15.25)

वारांगनानपत्या सा तमेव शुकशावकम्। मत्वा पुत्रमिवात्मानं चक्रे तत्प्रतिपालनम्

vārāṁganānapatyā sā tameva śukaśāvakam matvā putramivātmānaṁ cakre tatpratipālanam

That childless courtesan, regarding that very parrot chick as though her own son, began to nurture and raise it.

Verse 26 (padma.7.15.26)

सोऽपि पक्षी द्विजश्रेष्ठ नित्यमेव तदाज्ञया। ज्ञातिवच्चित्तवात्सल्य व्यवहारं करोति च

so'pi pakṣī dvijaśreṣṭha nityameva tadājñayā jñātivaccittavātsalya vyavahāraṁ karoti ca

O best of brahmins, that bird too, ever obedient to her word, began to behave toward her with the affection of a kinsman.

Verse 27 (padma.7.15.27)

ततोऽसौ लब्धभावश्च शुको गणिकया तदा। रामेति सततं नाम पाठ्यते सुंदराक्षरम्

tato'sau labdhabhāvaśca śuko gaṇikayā tadā rāmeti satataṁ nāma pāṭhyate suṁdarākṣaram

Then, gaining her love, that parrot was ceaselessly taught by that courtesan to speak the name "Rama" in fine, clear syllables.

Verse 28 (padma.7.15.28)

रामनाम परं ब्रह्म सर्वदेवाधिकं महत्। समस्तपातकध्वंसि स शुकस्तु सदा पठन्

rāmanāma paraṁ brahma sarvadevādhikaṁ mahat samastapātakadhvaṁsi sa śukastu sadā paṭhan

The name Rama is the very supreme Brahman, greater even than every god, destroyer of every sin — this that parrot ever recited.

Verse 29 (padma.7.15.29)

रामोच्चारणमात्रेण तयोश्च शुकवेश्ययोः। विनष्टमभवत्पापं सर्वमेव सुदारुणम्

rāmoccāraṇamātreṇa tayośca śukaveśyayoḥ vinaṣṭamabhavatpāpaṁ sarvameva sudāruṇam

By the mere utterance of "Rama" alone, both of that parrot's and that courtesan's every most terrible sin was destroyed.

Verse 30 (padma.7.15.30)

कदाचिद्वारमुख्या सा शुकोऽपि च द्विजोत्तम। उभावपि च पंचत्वमेककाले गतौ ततः

kadācidvāramukhyā sā śuko'pi ca dvijottama ubhāvapi ca paṁcatvamekakāle gatau tataḥ

Once, O best of the twice-born, that finest of courtesans and that parrot, both together, met death at the very same time.

Verse 31 (padma.7.15.31)

समानेतुं ततस्तौ तु विहिताखिलपातकौ। किंकरान्प्रेषयामास चंडाद्यान्धर्मराट्ततः

samānetuṁ tatastau tu vihitākhilapātakau kiṁkarānpreṣayāmāsa caṁḍādyāndharmarāṭtataḥ

Then, to bring back those two, who had committed every sin, Dharmaraja sent forth his servants, beginning with Chanda.

Verse 32 (padma.7.15.32)

ततस्ते किंकराः सर्वे चंडाद्याः अतिवेगिनः। यमाज्ञया समायाताः पाशमुद्गरपाणयः

tataste kiṁkarāḥ sarve caṁḍādyāḥ ativeginaḥ yamājñayā samāyātāḥ pāśamudgarapāṇayaḥ

Then, by Yama's command, nooses and clubs in hand, exceedingly swift, those servants beginning with Chanda came there.

Verse 33 (padma.7.15.33)

आनेतुं तौ समायाताः सर्वे विष्णुपराक्रमाः। पाशबद्धौ तु तौ दृष्ट्वा पतितौ विष्णुकिंकराः

ānetuṁ tau samāyātāḥ sarve viṣṇuparākramāḥ pāśabaddhau tu tau dṛṣṭvā patitau viṣṇukiṁkarāḥ

All of them came to bring away those two; and, seeing them bound in a noose against Vishnu's own might, the messengers of Vishnu fell upon them,

Verse 34 (padma.7.15.34)

ऊचुर्वाक्यमिदं क्रुद्धा यमदूतान्सुरासदान्

ūcurvākyamidaṁ kruddhā yamadūtānsurāsadān

and, in fury, spoke thus to those messengers of Yama, who bow before none, even the gods.

Verse 35 (padma.7.15.35)

विष्णुदूता ऊचुः - अहो चित्रमिदं वाक्यं यमदूता मुखाच्छ्रुतम्

viṣṇudūtā ūcuḥ - aho citramidaṁ vākyaṁ yamadūtā mukhācchrutam

The messengers of Vishnu said: O messengers of Yama, this word heard from your own mouth is a most wondrous thing!

Verse 36 (padma.7.15.36)

भक्तावपि हरेरेतौ दंड्यौ भास्करसूनुना। अहो चरित्रं दुष्टानां कदाचिदपि नोत्तमम्

bhaktāvapi hareretau daṁḍyau bhāskarasūnunā aho caritraṁ duṣṭānāṁ kadācidapi nottamam

Even devotees of Hari — Yama, son of the Sun, would punish! It is a wonder — the conduct of the wicked is never good,

Verse 37 (padma.7.15.37)

यत्नादपि यतो हिंसां कुर्वंति सततं सताम्। दुष्टानां कृतपापानां चरित्रमिदमद्भुतम्

yatnādapi yato hiṁsāṁ kurvaṁti satataṁ satām duṣṭānāṁ kṛtapāpānāṁ caritramidamadbhutam

for even with effort, they ever do violence upon the very saintly. This conduct of sinners, of those who commit sin, is a wonder —

Verse 38 (padma.7.15.38)

निष्पापमपि पश्यन्ति पुण्यात्मानोऽखिलं जगत्। पापिनस्तु न पश्यन्ति कृतपापमिवाखिलम्

niṣpāpamapi paśyanti puṇyātmāno'khilaṁ jagat pāpinastu na paśyanti kṛtapāpamivākhilam

the meritorious behold the entire universe as though sinless, while sinners behold it all as though it were entirely sinful.

Verse 39 (padma.7.15.39)

श्रुत्वा पुण्यात्मनां पुण्यमभितृप्यंति धर्मिणः। तृप्यंति पातकं श्रुत्वा पापिनां पापिनो जनाः

śrutvā puṇyātmanāṁ puṇyamabhitṛpyaṁti dharmiṇaḥ tṛpyaṁti pātakaṁ śrutvā pāpināṁ pāpino janāḥ

Righteous people are contented, hearing of the merit of the meritorious, and sinful people are contented, hearing of the sin of sinners.

Verse 40 (padma.7.15.40)

पापचर्चां समाकर्ण्य यथा तृप्यंति पापिनः। न तृप्यन्ति यथा प्राप्य स्वर्णभारशतान्यपि

pāpacarcāṁ samākarṇya yathā tṛpyaṁti pāpinaḥ na tṛpyanti yathā prāpya svarṇabhāraśatānyapi

As sinners are contented on hearing gossip of sin, they are not so contented even upon receiving hundreds of loads of gold.

Verse 41 (padma.7.15.41)

अहो बलवती माया महाविष्णोर्महात्मनः। आत्मपीडाकरमपि पापं कुर्वंति ते द्विज

aho balavatī māyā mahāviṣṇormahātmanaḥ ātmapīḍākaramapi pāpaṁ kurvaṁti te dvija

It is a wonder how mighty is the maya of the great Maha-Vishnu, that these people go on committing this sin, though it be self-tormenting, O brahmin!

Verse 42 (padma.7.15.42)

व्यास उवाच- इत्युक्त्वा विष्णुदूतास्ते विष्णुभक्ति परायणाः। छिन्नवंतस्तयोर्विप्र बंधनं चक्रधारया

vyāsa uvāca- ityuktvā viṣṇudūtāste viṣṇubhakti parāyaṇāḥ chinnavaṁtastayorvipra baṁdhanaṁ cakradhārayā

Vyasa said: having said this, those messengers of Vishnu, devoted to the worship of Vishnu, O brahmin, severed both their bonds with their own discus.

Verse 43 (padma.7.15.43)

ततस्तु शमनप्रेष्याः क्रुद्धास्ते वह्निसंन्निभाः। ववर्षुः सहसा तत्र ज्वलदंगारसंचयान्

tatastu śamanapreṣyāḥ kruddhāste vahnisaṁnnibhāḥ vavarṣuḥ sahasā tatra jvaladaṁgārasaṁcayān

Then Yama's servants, most enraged, terrible as fire, at once began to rain down there a shower of blazing embers.

Verse 44 (padma.7.15.44)

दंड उवाच-। विहितं च मयाप्येवं शुकं वेश्यां च पापिनीम्। नेतुं यूयं समायाता इत्यद्भुतमिवाभवत्

daṁḍa uvāca- vihitaṁ ca mayāpyevaṁ śukaṁ veśyāṁ ca pāpinīm netuṁ yūyaṁ samāyātā ityadbhutamivābhavat

Danda said: I too had bound that parrot and that sinful courtesan in exactly this way; your coming to lead them away is a most wondrous thing!

Verse 45 (padma.7.15.45)

नूनमेतौ यदा नेतुं यूयमिच्छतसत्तमाः। तदा कुरुत संग्राममस्माभिः सह संप्रति

nūnametau yadā netuṁ yūyamicchatasattamāḥ tadā kuruta saṁgrāmamasmābhiḥ saha saṁprati

If, O best ones, you truly wish to lead them away, then fight now with all of us.

Verse 46 (padma.7.15.46)

इत्युक्त्वा रामदूतास्ते बलिनो विधृतायुधाः। सिंहनादैर्दिशः सर्वे पूरयामासुरुद्धताः

ityuktvā rāmadūtāste balino vidhṛtāyudhāḥ siṁhanādairdiśaḥ sarve pūrayāmāsuruddhatāḥ

Having said this, Yama's mighty messengers, weapons in hand, began, in pride, to fill every direction with a lion's own roar.

Verse 47 (padma.7.15.47)

विष्णुदूता महात्मानः सुप्रतीकादयस्तथा। शङ्खनादैः सुललितैश्चक्रुः शब्दमयं जगत्

viṣṇudūtā mahātmānaḥ supratīkādayastathā śaṅkhanādaiḥ sulalitaiścakruḥ śabdamayaṁ jagat

Then the great messengers of Vishnu, beginning with Suprateeka, too began to fill the world with sweet, melodious conch-blasts.

Verse 48 (padma.7.15.48)

याम्यैस्ततो महादूतैर्धनुर्मुक्तैः शिलीमुखैः। छादिता विष्णुदूतास्ते संग्रामेऽत्यंतदारुणे

yāmyaistato mahādūtairdhanurmuktaiḥ śilīmukhaiḥ chāditā viṣṇudūtāste saṁgrāme'tyaṁtadāruṇe

Then, by the arrows loosed from the bows of Yama's great messengers, those messengers of Vishnu, in that most terrible battle, were covered over.

Verse 49 (padma.7.15.49)

शूलान्यध्यक्षिपुः केचिच्छक्तिं केचिन्महार्णवे। केचिच्छरसहस्राणि केचिच्चक्राणि ते रुषा

śūlānyadhyakṣipuḥ kecicchaktiṁ kecinmahārṇave keciccharasahasrāṇi keciccakrāṇi te ruṣā

Some hurled tridents, some spears into the great deep, some thousands of arrows, and some, in fury, discuses too.

Verse 50 (padma.7.15.50)

तैर्मुक्तानि महास्त्राणि विष्णुदूता महामराः। बाणान्विचूर्णयामासुर्गदाप्रहरणादिभिः

tairmuktāni mahāstrāṇi viṣṇudūtā mahāmarāḥ bāṇānvicūrṇayāmāsurgadāpraharaṇādibhiḥ

Those great weapons loosed by them, those great immortal messengers of Vishnu began to shatter with mace-blows and the rest.

Verse 51 (padma.7.15.51)

ततो भागवतैरेतैर्याम्यानां चक्रधारया। केषांचिच्चरणाश्छिन्नाः केषांचिद्बाहवस्तथा

tato bhāgavatairetairyāmyānāṁ cakradhārayā keṣāṁciccaraṇāśchinnāḥ keṣāṁcidbāhavastathā

Then, by these devotees, with the edge of the discus, some of Yama's messengers had their legs severed, and some their arms too.

Verse 52 (padma.7.15.52)

केचिद्विच्छिन्नशिरसः केचिन्निर्भिन्नवक्षसः। अत्यद्भुत क्षताः केचिद्व्यास्याः पेतुर्गतासवः

kecidvicchinnaśirasaḥ kecinnirbhinnavakṣasaḥ atyadbhuta kṣatāḥ kecidvyāsyāḥ peturgatāsavaḥ

Some had their heads severed, some their chests torn open; some, most wondrously wounded, fell, their lives spent.

Verse 53 (padma.7.15.53)

छिन्नैकचरणाः केचित्केचिच्छिन्नैकपाणयः। संत्यज्य सहसा याम्याः संग्रामाच्च प्रदुद्रुवुः

chinnaikacaraṇāḥ kecitkecicchinnaikapāṇayaḥ saṁtyajya sahasā yāmyāḥ saṁgrāmācca pradudruvuḥ

Some had one leg cut off, some one hand cut off; Yama's messengers, at once abandoning the battle, fled.

Verse 54 (padma.7.15.54)

तानालोक्य ततो दूतान्पलायनपरायणान्। प्रविवेश रुषा चंडः संग्रामं धृतमुद्गरः

tānālokya tato dūtānpalāyanaparāyaṇān praviveśa ruṣā caṁḍaḥ saṁgrāmaṁ dhṛtamudgaraḥ

Seeing those messengers fleeing, then Chanda, in fury, taking up his club, entered the battle.

Verse 55 (padma.7.15.55)

यमदूतगणश्रेष्ठश्चंडोऽत्यंत प्रतापवान्। ताडयामास शतशो मुद्गरैर्विष्णुकिङ्करान्

yamadūtagaṇaśreṣṭhaścaṁḍo'tyaṁta pratāpavān tāḍayāmāsa śataśo mudgarairviṣṇukiṅkarān

Chanda, foremost among Yama's messengers, of great might, began striking Vishnu's servants with hundreds of blows of his club.

Verse 56 (padma.7.15.56)

अथ भागवता दूता निशितायुधवर्षणैः। ववर्षुस्तरसा क्रुद्धास्तं चंडं चंडविक्रमम्

atha bhāgavatā dūtā niśitāyudhavarṣaṇaiḥ vavarṣustarasā kruddhāstaṁ caṁḍaṁ caṁḍavikramam

Then those devotee-messengers, with a rain of sharp weapons, greatly enraged, began to fall swiftly upon that Chanda, of terrible valor.

Verse 57 (padma.7.15.57)

मुद्गरेण ततश्चण्डो विष्णुदूतान्पृथक्पृथक्। ताडयामास विगलद्रक्तसंसिक्तविग्रहः

mudgareṇa tataścaṇḍo viṣṇudūtānpṛthakpṛthak tāḍayāmāsa vigaladraktasaṁsiktavigrahaḥ

Then Chanda, with his own club, struck Vishnu's messengers one by one, his own body too smeared with flowing blood.

Verse 58 (padma.7.15.58)

चंडेन ताडितास्तेन दूता भगवतो युधि। त्यक्तसत्वाः पृष्ठभागं सुप्रकाशस्य वै ययुः

caṁḍena tāḍitāstena dūtā bhagavato yudhi tyaktasatvāḥ pṛṣṭhabhāgaṁ suprakāśasya vai yayuḥ

Struck by Chanda, those messengers of the Lord, their strength spent in battle, fell back behind Suprakasha.

Verse 59 (padma.7.15.59)

सुप्रकाशस्ततः क्रुद्धो जपापुष्पनिभेक्षणः। प्रविवेश रणे युद्धं गदापाणिर्महाबलः

suprakāśastataḥ kruddho japāpuṣpanibhekṣaṇaḥ praviveśa raṇe yuddhaṁ gadāpāṇirmahābalaḥ

Then Suprakasha, enraged, his eyes red as hibiscus flowers, mace in hand, of great might, entered the battle to fight.

Verse 60 (padma.7.15.60)

ताडयामास संक्रुद्धो विष्णुतुल्यपराक्रमः। मुद्गराच्चंडहस्ताच्च प्रेक्ष्य जनभयप्रदात्

tāḍayāmāsa saṁkruddho viṣṇutulyaparākramaḥ mudgarāccaṁḍahastācca prekṣya janabhayapradāt

Enraged, mighty as Vishnu himself, seeing Chanda, terrifying to people, with the club in his own hand, he began to strike him.

Verse 61 (padma.7.15.61)

समुत्तस्थौ महाभीष्मः सधूमः पूतिगन्धवान्। स मुद्गरेण चंडेन ताडितस्तस्य वेगिना

samuttasthau mahābhīṣmaḥ sadhūmaḥ pūtigandhavān sa mudgareṇa caṁḍena tāḍitastasya veginā

Then that most terrible Chanda, wreathed in smoke and foul stench, rose up, struck by that swift club.

Verse 62 (padma.7.15.62)

स्फुलिंगा वर्षणं सद्यो मुमोचात्यंतभीतिदम्। ततः क्रुद्धेन चंडोऽसौ तेनैव मुद्गरेण च

sphuliṁgā varṣaṇaṁ sadyo mumocātyaṁtabhītidam tataḥ kruddhena caṁḍo'sau tenaiva mudgareṇa ca

He at once released a shower of most terrifying sparks. Then Chanda, in fury, with that same club,

Verse 63 (padma.7.15.63)

ताडयामास विप्रर्षे सुप्रकाशं महाबलम्। सुप्रकाशस्ततो विप्र व्यथां विस्मृत्य कोपवान्

tāḍayāmāsa viprarṣe suprakāśaṁ mahābalam suprakāśastato vipra vyathāṁ vismṛtya kopavān

O sage among brahmins, struck that mighty Suprakasha. Then Suprakasha, O brahmin, forgetting his own pain, in fury,

Verse 64 (padma.7.15.64)

गदया ताडयामास चंडं शमनकिंकरम्। तेन प्रताडितश्चंडस्तत्र रक्तः परिप्लुतः

gadayā tāḍayāmāsa caṁḍaṁ śamanakiṁkaram tena pratāḍitaścaṁḍastatra raktaḥ pariplutaḥ

struck with his own mace Yama's servant Chanda. Struck by him, Chanda, drenched in blood,

Verse 65 (padma.7.15.65)

पपात मूर्च्छितो भूमौ बालार्क इव जैमिने। याम्यदूतास्ततस्ते च चंडमादाय मूर्च्छितम्

papāta mūrcchito bhūmau bālārka iva jaimine yāmyadūtāstataste ca caṁḍamādāya mūrcchitam

O Jaimini, fainting, like the sun at first dawn, fell to the ground. Then Yama's messengers, taking up the fainted Chanda,

Verse 66 (padma.7.15.66)

हाहाकारं प्रकुर्वंतो युद्धाद्भीताः प्रदुद्रुवुः। विष्णुदूतास्ततो विप्र सर्वे चातिप्रहर्षिताः

hāhākāraṁ prakurvaṁto yuddhādbhītāḥ pradudruvuḥ viṣṇudūtāstato vipra sarve cātipraharṣitāḥ

crying out in dismay, fled the battle in terror. Then all those messengers of Vishnu, O brahmin, filled with the greatest delight,

Verse 67 (padma.7.15.67)

अथ शंखान्समादध्मुर्जैमिने द्विजसत्तम। यमदूतास्ततस्ते च शोणितौघपरिप्लुताः

atha śaṁkhānsamādadhmurjaimine dvijasattama yamadūtāstataste ca śoṇitaughapariplutāḥ

O Jaimini, O best of the twice-born, sounded their conches. Then those messengers of Yama, drenched in streams of blood,

Verse 68 (padma.7.15.68)

यमस्यसन्निधिं जग्मुः क्रंदंतो भयविह्वलाः

yamasyasannidhiṁ jagmuḥ kraṁdaṁto bhayavihvalāḥ

went to Yama's presence, weeping, overcome with fear.

Verse 69 (padma.7.15.69)

यमदूता ऊचुः- सूर्यपुत्र महाबाहो तवाज्ञाकारिणो वयम्। तथापि विष्णुदूतैर्नः कृता दुर्गतिरीदृशी

yamadūtā ūcuḥ- sūryaputra mahābāho tavājñākāriṇo vayam tathāpi viṣṇudūtairnaḥ kṛtā durgatirīdṛśī

The messengers of Yama said: O son of the Sun, O mighty-armed one, we are your own obedient servants; yet Vishnu's messengers have brought us to such misfortune.

Verse 70 (padma.7.15.70)

महापातकिनां श्रेष्ठौ प्रभो यद्यपि तौ खलु। रामनामप्रभावेण गतौ नारायणालयम्

mahāpātakināṁ śreṣṭhau prabho yadyapi tau khalu rāmanāmaprabhāveṇa gatau nārāyaṇālayam

O Lord, though those two were indeed foremost among great sinners, yet by the power of the name of Rama they went to Narayana's own abode.

Verse 71 (padma.7.15.71)

भवता दंडनीया ये दुरात्मानः कृतैनसः। तेऽपि विष्णुपुरं यांति प्रभुत्वं तव किं तदा

bhavatā daṁḍanīyā ye durātmānaḥ kṛtainasaḥ te'pi viṣṇupuraṁ yāṁti prabhutvaṁ tava kiṁ tadā

If wicked, sinful doers, worthy of your punishment, go instead to the abode of Vishnu — then what remains of your own sovereignty?

Verse 72 (padma.7.15.72)

नास्माकं विष्णुदूतात्स्तैः कृतः परिभवस्त्वयम्। तवैव केवलं नाथ यतो वै किंकरा वयम्

nāsmākaṁ viṣṇudūtātstaiḥ kṛtaḥ paribhavastvayam tavaiva kevalaṁ nātha yato vai kiṁkarā vayam

This insult was not truly done to us by Vishnu's messengers, O lord, but only to you alone, since we are but your own servants.

Verse 73 (padma.7.15.73)

यम उवाच- दूताः स्मरंतौ तौ राम रामनामाक्षरद्वयम्। तदा न मे दंडनीयौ तयोर्नारायणः प्रभुः

yama uvāca- dūtāḥ smaraṁtau tau rāma rāmanāmākṣaradvayam tadā na me daṁḍanīyau tayornārāyaṇaḥ prabhuḥ

Yama said: O messengers, I never deem worthy of punishment those two who remember the two syllables "Ra-ma," for their master is Narayana himself.

Verse 74 (padma.7.15.74)

संसारे नास्ति तत्पापं यद्रामस्मरणैरपि। न याति संक्षयं सद्यो दृढं शृणुत किंकराः

saṁsāre nāsti tatpāpaṁ yadrāmasmaraṇairapi na yāti saṁkṣayaṁ sadyo dṛḍhaṁ śṛṇuta kiṁkarāḥ

In this world there is no sin that does not, at once, come to naught by the mere remembrance of Rama — O servants, hear this firmly.

Verse 75 (padma.7.15.75)

ये मानवाः प्रतिदिनं मधुसूदनस्य नामानि घोरदुरितौघविनाशनानि। भक्त्या स्मरंति विबुधप्रवरार्चितस्य ते पापिनोऽपि हि भटा मम नैव दंड्याः

ye mānavāḥ pratidinaṁ madhusūdanasya nāmāni ghoraduritaughavināśanāni bhaktyā smaraṁti vibudhapravarārcitasya te pāpino'pi hi bhaṭā mama naiva daṁḍyāḥ

Whatever people, every day, remember with devotion the names of Madhusudana, worshipped by the foremost of the wise, destroyer of the mass of every dreadful sin — they, even should they be sinners, are never to be punished by my own servants.

Verse 76 (padma.7.15.76)

गोविन्द केशव हरे जगदीश विष्णो नारायणप्रणतवत्सलमाधवेति। भक्त्या वदंति पुरुषाः सततं क्षितौ ये दंड्या न ते मम भटा अतिपापिनोऽपि

govinda keśava hare jagadīśa viṣṇo nārāyaṇapraṇatavatsalamādhaveti bhaktyā vadaṁti puruṣāḥ satataṁ kṣitau ye daṁḍyā na te mama bhaṭā atipāpino'pi

"Govinda, Keshava, Hari, Lord of the universe, Vishnu, Narayana, affectionate toward those who take refuge, Madhava" — thus whatever men upon this earth, with devotion, ever declare — even should they be exceedingly sinful — are not to be punished by my own servants.

Verse 77 (padma.7.15.77)

भक्तार्तिनाशनसुरेश्वरदीनबंधो लक्ष्मीपते सकलपापविनाशकारिन्। एतद्वदांतसततं भुवि ये मनुष्यास्ते पापिनोऽपि न भटा मम दंडनीयाः

bhaktārtināśanasureśvaradīnabaṁdho lakṣmīpate sakalapāpavināśakārin etadvadāṁtasatataṁ bhuvi ye manuṣyāste pāpino'pi na bhaṭā mama daṁḍanīyāḥ

"O remover of your devotees' anguish, O lord of gods, O friend of the helpless, O husband of Lakshmi, O destroyer of every sin!" — thus whatever men on earth ever declare, they, even should they be sinners, are not to be punished by my own servants.

Verse 78 (padma.7.15.78)

दामोदरेश्वरमुखामरवृन्दसेव्य श्रीवासुदेव पुरुषोत्तम माधवेति। येषां वदंति वदनेषु सदैव शब्दा दूता नमाम्यहमपि प्रतिवासरं तान्

dāmodareśvaramukhāmaravṛndasevya śrīvāsudeva puruṣottama mādhaveti yeṣāṁ vadaṁti vadaneṣu sadaiva śabdā dūtā namāmyahamapi prativāsaraṁ tān

"Damodara, lord" — his very face served by the host of immortals — "O Sri Vasudeva, O supreme Being, O Madhava!" — whoever's mouth ever holds these words, O messengers, I too bow to them every day.

Verse 79 (padma.7.15.79)

नारायणस्य जगदेकपतेर्मुरारेश्चर्चासु चित्तमतिहार्द्दि नृणां च येषाम्। तेषामहं च सततं सुभटा ह्यधीनो ये ते प्रफुल्लकमलेक्षणरूपभाजः

nārāyaṇasya jagadekapatermurāreścarcāsu cittamatihārddi nṛṇāṁ ca yeṣām teṣāmahaṁ ca satataṁ subhaṭā hyadhīno ye te praphullakamalekṣaṇarūpabhājaḥ

Whatever men's minds hold heartfelt fondness for discourse of Narayana, sole lord of the universe, foe of Mura, of them I am ever the servant, whose form bears the fully-bloomed lotus eyes.

Verse 80 (padma.7.15.80)

ये विष्णुपूजनरता हरिभक्तभक्ता एकादशीव्रतरताः कपटैर्विहीनाः। ये विष्णुपादसलिलं शिरसा वहंति ते पापिनोऽपि न भटा मम दंडनीयाः

ye viṣṇupūjanaratā haribhaktabhaktā ekādaśīvrataratāḥ kapaṭairvihīnāḥ ye viṣṇupādasalilaṁ śirasā vahaṁti te pāpino'pi na bhaṭā mama daṁḍanīyāḥ

Whoever are devoted to the worship of Vishnu, devoted to the devotees of Hari, given to the Ekadashi fast, free of deceit, who bear upon their heads Vishnu's own foot-water — they, even should they be sinners, are not to be punished by my own servants.

Verse 81 (padma.7.15.81)

ये भुञ्जते भगवतो मधुसूदनस्य नैवेद्यशेषमखिलौघविनाशकारि। ये कर्णयोश्च शिरसिच्छदनं तुलस्या नित्यं वहंति च भटाः प्रणमाम्यहं तान्

ye bhuñjate bhagavato madhusūdanasya naivedyaśeṣamakhilaughavināśakāri ye karṇayośca śirasicchadanaṁ tulasyā nityaṁ vahaṁti ca bhaṭāḥ praṇamāmyahaṁ tān

Whoever eat the remainder of the Lord Madhusudana's offered food, which destroys the whole mass of every sin, and who ever bear tulasi leaves upon their ears and their head — to those servants I offer my own salutation.

Verse 82 (padma.7.15.82)

ये कृष्णपादकमलार्चनतत्पराश्च ये ब्राह्मणार्चनरता गुणसेविनश्च। ये दीनलोकहृदयातिसुखप्रदाश्च तेषामहं सततमेव भटा अधीनः

ye kṛṣṇapādakamalārcanatatparāśca ye brāhmaṇārcanaratā guṇasevinaśca ye dīnalokahṛdayātisukhapradāśca teṣāmahaṁ satatameva bhaṭā adhīnaḥ

Whoever are devoted to the worship of Krishna's own lotus feet, absorbed in the worship of brahmins, servants of virtue, who bring the greatest joy to the hearts of the helpless — of them I am ever the servant.

Verse 83 (padma.7.15.83)

ये सत्यवाक्यकथनेषु सदानुरक्ता लोकप्रियाश्च शरणागतलोकपालाः। पश्यंति ये च सततं विषवत्परस्वं ते मानवा मम भटा न हि दंडनीयाः

ye satyavākyakathaneṣu sadānuraktā lokapriyāśca śaraṇāgatalokapālāḥ paśyaṁti ye ca satataṁ viṣavatparasvaṁ te mānavā mama bhaṭā na hi daṁḍanīyāḥ

Whoever are ever devoted to speaking true words, beloved of people, protectors of those who take refuge, and who ever look upon others' wealth as though poison — such people are not to be punished by my own servants.

Verse 84 (padma.7.15.84)

ये चान्नदाननिरताः सलिलप्रदाश्च भूमिप्रदा निखिललोकहितैषिणश्च। ये वृत्तिहीनजनतृप्तिकराः प्रशांता दूता न ते खलु कदापि च दंडनीयाः

ye cānnadānaniratāḥ salilapradāśca bhūmipradā nikhilalokahitaiṣiṇaśca ye vṛttihīnajanatṛptikarāḥ praśāṁtā dūtā na te khalu kadāpi ca daṁḍanīyāḥ

Whoever are absorbed in giving food, givers of water, givers of land, wishing well for every person, contenting those bereft of livelihood, and tranquil — O messengers, they are never to be punished.

Verse 85 (padma.7.15.85)

ये ज्ञातिपोषणरताः प्रियवादिनश्च ये दम्भकोपमदमत्सरहीनचित्ताः। ये पापदृष्टिरहिता विजितेंद्रियाश्च तेषामहं न विदधामि कदापि चर्चाम्

ye jñātipoṣaṇaratāḥ priyavādinaśca ye dambhakopamadamatsarahīnacittāḥ ye pāpadṛṣṭirahitā vijiteṁdriyāśca teṣāmahaṁ na vidadhāmi kadāpi carcām

Whoever are absorbed in caring for their own kin, sweet of speech, their minds free of hypocrisy, anger, pride, and envy, who are free of a sinful eye and masters of their senses — of them I never entertain any account at all.

Verse 86 (padma.7.15.86)

व्यास उवाच- एवं प्रबोधितास्तेन यमेन यमकिंकराः। ज्ञातवंतो जगद्भर्तुः प्रभावमतुलं हरेः

vyāsa uvāca- evaṁ prabodhitāstena yamena yamakiṁkarāḥ jñātavaṁto jagadbhartuḥ prabhāvamatulaṁ hareḥ

Vyasa said: thus instructed by Yama, Yama's own servants came to know the incomparable power of Hari, Lord of the universe.

Verse 87 (padma.7.15.87)

विष्णोर्नामानि विप्रेन्द्र सर्वदेवाधिकानि वै। तेषां मध्ये तु तत्त्वज्ञा रामनामवरं स्मृतम्

viṣṇornāmāni viprendra sarvadevādhikāni vai teṣāṁ madhye tu tattvajñā rāmanāmavaraṁ smṛtam

O lord of brahmins, the names of Vishnu are greater than every god; and among the knowers of truth, among those names, the name Rama is held supreme.

Verse 88 (padma.7.15.88)

रामेत्यक्षरयुग्मं हि सर्वं मंत्राधिकं द्विज। यदुच्चारणमात्रेण पापी याति पराङ्गतिम्

rāmetyakṣarayugmaṁ hi sarvaṁ maṁtrādhikaṁ dvija yaduccāraṇamātreṇa pāpī yāti parāṅgatim

"Rama" — this mantra of two syllables, O brahmin, exceeds even every mantra, by whose mere utterance even a sinner goes to the highest state.

Verse 89 (padma.7.15.89)

रामनामप्रभावं हि सर्वदेवप्रपूजनम्। महेश एव जानाति नान्यो जानाति जैमिने

rāmanāmaprabhāvaṁ hi sarvadevaprapūjanam maheśa eva jānāti nānyo jānāti jaimine

The power of the name Rama equals the worship of every god; this Mahesha alone knows, none other, O Jaimini.

Verse 90 (padma.7.15.90)

विष्णोर्नामसहस्राणां पठनाल्लभते फलम्। तत्फलं लभते मर्त्यो रामनामस्मरन्नपि

viṣṇornāmasahasrāṇāṁ paṭhanāllabhate phalam tatphalaṁ labhate martyo rāmanāmasmarannapi

The fruit that comes from reciting Vishnu's thousand names, that same fruit a mortal man attains merely by remembering the name Rama alone.

Verse 91 (padma.7.15.91)

अहो चित्रं मनुष्याणां चरित्रमिदमुच्यते। रामेति मुक्तिदं नाम न स्मरंति दुराशयाः

aho citraṁ manuṣyāṇāṁ caritramidamucyate rāmeti muktidaṁ nāma na smaraṁti durāśayāḥ

It is a wonder — this conduct of men is spoken of thus — the liberation-giving name "Rama" ill-minded people do not even remember!

Verse 92 (padma.7.15.92)

वक्तुं श्रमो न चाल्पोऽपि श्रोतुमत्यंतसुन्दरम्। तथापि रामरामेति न वदंति दुराशयाः

vaktuṁ śramo na cālpo'pi śrotumatyaṁtasundaram tathāpi rāmarāmeti na vadaṁti durāśayāḥ

There is not even the least effort in speaking it, and it is most sweet to hear — yet ill-minded people do not say "Rama, Rama."

Verse 93 (padma.7.15.93)

अत्यंतदुःखलभ्यापि मुक्तिर्जगति मानवैः। लभ्यते रामनाम्नैव कर्मास्ति किमतः परम्

atyaṁtaduḥkhalabhyāpi muktirjagati mānavaiḥ labhyate rāmanāmnaiva karmāsti kimataḥ param

In this world, liberation, gained by mortals only with the greatest hardship, is attained by the name Rama alone — what deed exceeds this?

Verse 94 (padma.7.15.94)

तावत्तिष्ठंति पापानि देहेषु देहिनां वर। रामरामेति यावद्वै न स्मरंति सुखप्रदम्

tāvattiṣṭhaṁti pāpāni deheṣu dehināṁ vara rāmarāmeti yāvadvai na smaraṁti sukhapradam

O excellent one, sins remain in embodied beings' bodies only for as long as they do not remember the joy-giving "Rama, Rama."

Verse 95 (padma.7.15.95)

श्राद्धे च तर्पणे चैव बलिदाने तथोत्सवे। यज्ञे दाने व्रते चैव देवताराधनेऽपि च

śrāddhe ca tarpaṇe caiva balidāne tathotsave yajñe dāne vrate caiva devatārādhane'pi ca

In the ancestral rite, in the libation, in the offering, in the festival, in the sacrifice, in the gift, in the vow, and in the worship of a deity too,

Verse 96 (padma.7.15.96)

अन्येष्वपि च कार्येषु वैदिकेषु विचक्षणः। स्मरेद्यस्तत्फलप्रेप्सू रामरामेति भक्तितः

anyeṣvapi ca kāryeṣu vaidikeṣu vicakṣaṇaḥ smaredyastatphalaprepsū rāmarāmeti bhaktitaḥ

and in other Vedic tasks besides, the wise person, desiring to attain their fruit, should remember "Rama, Rama" with devotion.

Verse 97 (padma.7.15.97)

नमो रामायेति विप्रेन्द्र मन्त्रमोङ्कारपूर्वकम्। षडक्षरं जपेद्यस्तु सायुज्यं प्राप्यते हरेः

namo rāmāyeti viprendra mantramoṅkārapūrvakam ṣaḍakṣaraṁ japedyastu sāyujyaṁ prāpyate hareḥ

O lord of brahmins, whoever recites the six-syllable mantra "Om namo Ramaya," he attains union with Hari.

Verse 98 (padma.7.15.98)

षडक्षरेण मंत्रेण हरिपूजनकृन्नरः। सर्वान्कामानवाप्नोति प्रसादाच्चक्रपाणिनः

ṣaḍakṣareṇa maṁtreṇa haripūjanakṛnnaraḥ sarvānkāmānavāpnoti prasādāccakrapāṇinaḥ

The man who worships Hari with this six-syllable mantra attains every desire by the grace of the discus-bearer.

Verse 99 (padma.7.15.99)

मृत्युकाले द्विजश्रेष्ठ रामरामेति यः स्मरेत्। स पापिष्ठोऽपि परमं मोक्षमाप्नोति मानवः

mṛtyukāle dvijaśreṣṭha rāmarāmeti yaḥ smaret sa pāpiṣṭho'pi paramaṁ mokṣamāpnoti mānavaḥ

O best of brahmins, whoever remembers "Rama, Rama" at the time of death, that man, even though most sinful, attains supreme liberation.

Verse 100 (padma.7.15.100)

रामेति नाम यात्रायां ये स्मरंति मनीषिणः। सर्वसिद्धिर्भवेत्तेषां यात्रायां नात्र संशयः

rāmeti nāma yātrāyāṁ ye smaraṁti manīṣiṇaḥ sarvasiddhirbhavetteṣāṁ yātrāyāṁ nātra saṁśayaḥ

Whatever wise people remember the name "Rama" on a journey, in their journey every success comes, without doubt.

Verse 101 (padma.7.15.101)

अरण्ये प्रांतरेवापि श्मशाने यो भयानके। रामनामस्मरेत्तस्य विद्यंते नापदो द्विज

araṇye prāṁtarevāpi śmaśāne yo bhayānake rāmanāmasmarettasya vidyaṁte nāpado dvija

In a forest, in a lonely place, or in a fearsome cremation ground, O brahmin, whoever remembers the name Rama, no calamity befalls him.

Verse 102 (padma.7.15.102)

राजद्वारे तथा दुर्गे विदेशे दस्युसंमुखे। दुःस्वप्नदर्शने चैव ग्रहपीडासु जैमिने

rājadvāre tathā durge videśe dasyusaṁmukhe duḥsvapnadarśane caiva grahapīḍāsu jaimine

At the king's door, in a fortress, in a foreign land, before bandits, upon seeing an evil dream, in the affliction of planets, O Jaimini,

Verse 103 (padma.7.15.103)

औत्पातिके भये चैव वातरोगभये तथा। रामनाम स्मरन्मर्त्यो लभते नाशुभं क्वचित्

autpātike bhaye caiva vātarogabhaye tathā rāmanāma smaranmartyo labhate nāśubhaṁ kvacit

in fear of ill omens, and in fear of a disease of the wind-humor too, the man who remembers the name Rama meets ill fortune nowhere.

Verse 104 (padma.7.15.104)

रामनाम द्विजश्रेष्ठ सर्वाशुभनिवारणम्। कामदं मोक्षदं चैव स्मर्तव्यं सततं बुधैः

rāmanāma dvijaśreṣṭha sarvāśubhanivāraṇam kāmadaṁ mokṣadaṁ caiva smartavyaṁ satataṁ budhaiḥ

O best of brahmins, the name Rama wards off every ill fortune, grants every desire, and grants liberation; the wise should ever remember it.

Verse 105 (padma.7.15.105)

रामनामेति विप्रर्षे यस्मिन्न स्मर्यते क्षणे। क्षणः स एव व्यर्थः स्यात्सत्यमेव मयोच्यते

rāmanāmeti viprarṣe yasminna smaryate kṣaṇe kṣaṇaḥ sa eva vyarthaḥ syātsatyameva mayocyate

O sage among brahmins, whatever moment the name "Rama" is not remembered, that very moment should be counted as wasted — this truth alone I declare.

Verse 106 (padma.7.15.106)

स्मरंतो हरिनामानि नावसीदंति मानवाः

smaraṁto harināmāni nāvasīdaṁti mānavāḥ

Remembering the names of Hari, men never come to grief.

Verse 107 (padma.7.15.107)

जन्मकोटिदुरितक्षयमिच्छुः संपदं च लभते भुवि मर्त्यः। विष्णुनाम सततं भुवि भक्त्या मोक्षदातिमधुरं स्मरति स्म

janmakoṭiduritakṣayamicchuḥ saṁpadaṁ ca labhate bhuvi martyaḥ viṣṇunāma satataṁ bhuvi bhaktyā mokṣadātimadhuraṁ smarati sma

The mortal who desires the destruction of sins gathered across tens of millions of births, and who desires prosperity upon this earth, should ever, with devotion, remember upon this earth the name of Vishnu, giver of liberation and most sweet.

Chapter 14All chaptersChapter 16