Kriya Khanda (Kriyayogasara) · Chapter 16
The Devotion of Chakrika the Shabara
Verse 1 (padma.7.16.1)
व्यास उवाच- भूय एव द्विजश्रेष्ठ महाविष्णोः परात्मनः । ब्रवीमि शृणु माहात्म्यं सर्वदुःखविनाशनम्
vyāsa uvāca- bhūya eva dvijaśreṣṭha mahāviṣṇoḥ parātmanaḥ bravīmi śṛṇu māhātmyaṁ sarvaduḥkhavināśanam
Vyasa said: O best of brahmins, I shall again declare the glory of the supreme Self, Maha-Vishnu, destroyer of every sorrow; listen.
Verse 2 (padma.7.16.2)
ब्राह्मणाः क्षत्त्रिया वैश्याः शूद्राश्चान्येन्त्यजास्तथा । हरिभक्तिं प्रपन्ना ये ते कृतार्था न संशयः
brāhmaṇāḥ kṣattriyā vaiśyāḥ śūdrāścānyentyajāstathā haribhaktiṁ prapannā ye te kṛtārthā na saṁśayaḥ
Brahmins, kshatriyas, vaishyas, shudras, and even other outcastes — whoever has attained devotion to Hari, they are fulfilled, there is no doubt.
Verse 3 (padma.7.16.3)
हरेरभक्तो विप्रोऽपि विज्ञेयः श्वपचाधिकः । हरिभक्तः श्वपाकोऽपि विज्ञेयो ब्राह्मणाधिकः
harerabhakto vipro'pi vijñeyaḥ śvapacādhikaḥ haribhaktaḥ śvapāko'pi vijñeyo brāhmaṇādhikaḥ
A brahmin devoid of devotion to Hari should be known as worse than a Chandala; a Chandala devoted to Hari should be known as greater than a brahmin.
Verse 4 (padma.7.16.4)
स कथं ब्राह्मणो यस्तु हरिभक्तिविवर्जितः । स कथं श्वपचो यस्तु भगवद्भक्तिमानसः
sa kathaṁ brāhmaṇo yastu haribhaktivivarjitaḥ sa kathaṁ śvapaco yastu bhagavadbhaktimānasaḥ
How can he be a brahmin who is devoid of devotion to Hari? And how can he be a Chandala whose mind is filled with devotion to the Lord?
Verse 5 (padma.7.16.5)
अव्याजेन यदा विष्णुः श्वपाकेनापि पूज्यते । तदा पश्येत्तमप्येवं चतुर्वेदद्विजाधिकम्
avyājena yadā viṣṇuḥ śvapākenāpi pūjyate tadā paśyettamapyevaṁ caturvedadvijādhikam
When Vishnu is worshipped, without pretense, even by a Chandala, then he too, at that time, should be seen as greater than a brahmin versed in all four Vedas.
Verse 6 (padma.7.16.6)
पुरासीच्चक्रिको नाम शबरो लोककर्षकृत् । सुजातिवृत्तिहीनश्च युगे द्वापरसंज्ञके
purāsīccakriko nāma śabaro lokakarṣakṛt sujātivṛttihīnaśca yuge dvāparasaṁjñake
Long ago, in the Dvapara age, there was a Shabara (forest hunter) named Chakrika, a giver of harm to people.
Verse 7 (padma.7.16.7)
विप्रवादी जितक्रोधः परहिंसाविवर्जितः । दयालुर्द्दम्भहीनश्च पितृमातृपरायणः
vipravādī jitakrodhaḥ parahiṁsāvivarjitaḥ dayālurddambhahīnaśca pitṛmātṛparāyaṇaḥ
Devoid of good birth and honest livelihood, given to reviling brahmins, yet one who had conquered anger, free of violence toward others,
Verse 8 (padma.7.16.8)
न कृतो वैष्णवोलापो मोक्षशास्त्रं न च श्रुतम् । तथापि जाता तच्चित्ते हरिभक्तिरचञ्चला
na kṛto vaiṣṇavolāpo mokṣaśāstraṁ na ca śrutam tathāpi jātā taccitte haribhaktiracañcalā
compassionate, free of hypocrisy, devoted to his own mother and father. He had never taken part in any Vaishnava discourse, nor heard any scripture of liberation,
Verse 9 (padma.7.16.9)
हरे केशव गोविन्द वासुदेव जनार्दन । इत्यादीनि स्मरन्नित्यं स च नामानिचक्रिणः
hare keśava govinda vāsudeva janārdana ityādīni smarannityaṁ sa ca nāmānicakriṇaḥ
yet in his mind unwavering devotion to Hari had come to be. "Hari, Keshava, Govinda, Vasudeva, Janardana" —
Verse 10 (padma.7.16.10)
वन्यं फलं च यत्किञ्चित्प्राप्नोति द्विजसत्तम । आदौ ददाति तद्वक्त्रे निजे शबरवंशजः
vanyaṁ phalaṁ ca yatkiñcitprāpnoti dvijasattama ādau dadāti tadvaktre nije śabaravaṁśajaḥ
these and other names, and the other names of the discus-bearer, he would ever remember. O best of the twice-born, whatever forest fruit he found,
Verse 11 (padma.7.16.11)
तन्माधुर्यं ततो ज्ञात्वा वक्त्रान्निष्कास्य तत्पुनः । ददाति हरये भक्त्या सुप्रीतः प्रतिवासरम्
tanmādhuryaṁ tato jñātvā vaktrānniṣkāsya tatpunaḥ dadāti haraye bhaktyā suprītaḥ prativāsaram
he would first place in his own mouth, that man born in the Shabara lineage, and having tasted its sweetness, would then remove it from his mouth,
Verse 12 (padma.7.16.12)
उच्छिष्टं वाप्यनुच्छिष्टं द्वयमेव न वेत्ति सः । निजजातिस्वभावो हि सततं मूर्घ्नि वर्तते
ucchiṣṭaṁ vāpyanucchiṣṭaṁ dvayameva na vetti saḥ nijajātisvabhāvo hi satataṁ mūrghni vartate
and, most delighted, every day would offer it with devotion to Hari. Whether it was tasted or untasted — this distinction he did not even know;
Verse 13 (padma.7.16.13)
कदाचित्स द्विजश्रेष्ठ काननाभ्यंतरे भ्रमन् । फलमेकं प्राप्य पक्वं प्रियालस्येति शाखिनः
kadācitsa dvijaśreṣṭha kānanābhyaṁtare bhraman phalamekaṁ prāpya pakvaṁ priyālasyeti śākhinaḥ
the stamp of his own lineage's nature ever rested upon his head. Once, O best of brahmins, wandering within the forest,
Verse 14 (padma.7.16.14)
अथासौ हर्षितस्तस्य फलमप्राप्य चक्रिकः । स संरंभेण ज्ञात्वा वै निजवक्त्रांतरे ददौ
athāsau harṣitastasya phalamaprāpya cakrikaḥ sa saṁraṁbheṇa jñātvā vai nijavaktrāṁtare dadau
he found a single ripened fruit of the tree called priyala. That Chakrika, delighted, having found that fruit,
Verse 15 (padma.7.16.15)
स ददौ तत्फलं यावन्निजवक्त्रांतरे द्विज । प्रविवेश गलं तावत्तत्फलं शृणु जैमिने
sa dadau tatphalaṁ yāvannijavaktrāṁtare dvija praviveśa galaṁ tāvattatphalaṁ śṛṇu jaimine
in great eagerness, at once placed it in his own mouth. O Jaimini, as he placed that fruit into his own mouth,
Verse 16 (padma.7.16.16)
तावत्सव्येन हस्तेन गलरन्ध्रं बबंध सः । यत्नाद्विधृत्य सव्येन पाणिना सकलं द्विज
tāvatsavyena hastena galarandhraṁ babaṁdha saḥ yatnādvidhṛtya savyena pāṇinā sakalaṁ dvija
at that very moment that fruit went down into his throat — hear this. Then he pressed his own left hand against the opening of his throat,
Verse 17 (padma.7.16.17)
चक्रिकश्चिन्तयामास हरिभक्तिपरायणः । फलमेतद्यदा तस्मै न ददामि मुरारये
cakrikaścintayāmāsa haribhaktiparāyaṇaḥ phalametadyadā tasmai na dadāmi murāraye
O brahmin, carefully holding it firmly there with his left hand, that Chakrika, devoted to Hari, began to think —
Verse 18 (padma.7.16.18)
न जातः कोऽपि संसारे तदाहमिव पातकी । हरिं संचिंत्य बहुधा स चकार मतिं ततः
na jātaḥ ko'pi saṁsāre tadāhamiva pātakī hariṁ saṁciṁtya bahudhā sa cakāra matiṁ tataḥ
"If I fail to give this fruit to the foe of Mura, then no sinner like me has ever been born in this world" —
Verse 19 (padma.7.16.19)
तथापि तत्फलं तस्य न निष्क्रांतं गलाद्द्विज । हरेरेकांतभक्तोऽसौ छित्त्वा परशुना गलम्
tathāpi tatphalaṁ tasya na niṣkrāṁtaṁ galāddvija harerekāṁtabhakto'sau chittvā paraśunā galam
remembering Hari again and again, he made his mind firm in this. Yet still, O brahmin, that fruit did not come out from his throat;
Verse 20 (padma.7.16.20)
आनीय तत्फलं पक्वं ददौ देवाय विष्णवे । तत्सन्निधिं समायातस्तमेव हृदि चिंतयन्
ānīya tatphalaṁ pakvaṁ dadau devāya viṣṇave tatsannidhiṁ samāyātastameva hṛdi ciṁtayan
then he, a single-minded devotee of Hari, cutting his own throat with an axe, drew out that ripened fruit and offered it to the god Vishnu.
Verse 21 (padma.7.16.21)
रुधिरोक्षितसर्वाङ्गः पतितः क्षितिमण्डले । तं दृष्ट्वा भगवान्विष्णुर्गतासुं व्यथितोऽभवत्
rudhirokṣitasarvāṅgaḥ patitaḥ kṣitimaṇḍale taṁ dṛṣṭvā bhagavānviṣṇurgatāsuṁ vyathito'bhavat
Coming near him, thinking of him alone in his heart, his every limb smeared with blood, he fell upon the ground. Seeing him lifeless, the Lord Vishnu was filled with anguish.
Verse 22 (padma.7.16.22)
एतस्य सदृशो भक्तो मम कोऽपि न विद्यते । यतो निजगलं छित्त्वा मम संतोषणं कृतम्
etasya sadṛśo bhakto mama ko'pi na vidyate yato nijagalaṁ chittvā mama saṁtoṣaṇaṁ kṛtam
"There is no devotee of mine equal to this one, for he, cutting his own throat, has given me contentment.
Verse 23 (padma.7.16.23)
यथा भक्तिमताऽनेन सात्विकं कर्म वै कृतम् । यद्दत्वानृण्यमाप्नोति तथा वस्तुकिमस्ति मे
yathā bhaktimatā'nena sātvikaṁ karma vai kṛtam yaddatvānṛṇyamāpnoti tathā vastukimasti me
As this devotee has performed this pure, noble deed — by which I might be freed of my debt to him — is there any such thing that I possess?
Verse 24 (padma.7.16.24)
धन्योऽयमतिधन्योऽयं धन्योऽयं नात्र संशयः । प्राणानपि परित्यज्य ममसंतोषणं कृतम्
dhanyo'yamatidhanyo'yaṁ dhanyo'yaṁ nātra saṁśayaḥ prāṇānapi parityajya mamasaṁtoṣaṇaṁ kṛtam
Blessed is he, most blessed is he, blessed indeed is he, there is no doubt — he has given me contentment even by forsaking his own life.
Verse 25 (padma.7.16.25)
ब्रह्मत्वं वा शिवत्वं वा चक्रित्वं वापि दीयते । तदाप्यानृण्यमेतस्य भक्तस्य न हि गम्यते
brahmatvaṁ vā śivatvaṁ vā cakritvaṁ vāpi dīyate tadāpyānṛṇyametasya bhaktasya na hi gamyate
Even were I to grant him the state of Brahma, or of Shiva, or of the discus-wielder himself — even then my debt to this devotee would not be repaid."
Verse 26 (padma.7.16.26)
इत्युक्त्वात्यंत संतुष्टो भगवान्गरुडध्वजः । स्वहस्तकमलेनास्य ततो मस्तकमस्पृशत्
ityuktvātyaṁta saṁtuṣṭo bhagavāngaruḍadhvajaḥ svahastakamalenāsya tato mastakamaspṛśat
Having said this, the Lord, whose banner bears Garuda, most content, touched his head with his own lotus hand.
Verse 27 (padma.7.16.27)
तद्धस्तकमलस्पर्शाच्छबरोऽसौ गतव्यथः । समुत्तस्थौ महासत्वो नारायणपरायणः
taddhastakamalasparśācchabaro'sau gatavyathaḥ samuttasthau mahāsatvo nārāyaṇaparāyaṇaḥ
By the touch of that lotus hand, that Shabara, freed of his own pain, that great soul devoted to Narayana, rose up.
Verse 28 (padma.7.16.28)
व्यास उवाच- ततोऽस्य भक्तश्रेष्ठस्य निजवस्त्रेण केशवः । पुत्रस्येव पिता गात्ररजः प्रोक्षितवान्द्विज
vyāsa uvāca- tato'sya bhaktaśreṣṭhasya nijavastreṇa keśavaḥ putrasyeva pitā gātrarajaḥ prokṣitavāndvija
Vyasa said: then, O brahmin, Keshava, as a father wipes the dust from his own son's body, wiped away the dust from that finest devotee's body with his own garment.
Verse 29 (padma.7.16.29)
चक्रिकस्तं समालोक्य मूर्तिमंतं जनार्दनम् । वाचा मधुरयाऽस्तौषीत्प्रह्वमस्तः कृताञ्जलिः
cakrikastaṁ samālokya mūrtimaṁtaṁ janārdanam vācā madhurayā'stauṣītprahvamastaḥ kṛtāñjaliḥ
That Chakrika, seeing Janardana in embodied form before him, humbly, with joined palms, began to praise him with sweet words.
Verse 30 (padma.7.16.30)
चक्रिक उवाच- गोविन्द केशव हरे जगदीश विष्णो जानामि यद्यपि न ते स्तुतियोगवाक्यम् । स्तोतुं तथापि रसना मम वांछति त्वां स्वामिन्प्रसीद हर दोषमिमं प्रवृद्धम्
cakrika uvāca- govinda keśava hare jagadīśa viṣṇo jānāmi yadyapi na te stutiyogavākyam stotuṁ tathāpi rasanā mama vāṁchati tvāṁ svāminprasīda hara doṣamimaṁ pravṛddham
Chakrika said: O Govinda, O Keshava, O Hari, O Lord of the universe, O Vishnu! Though I know not the fitting words to praise you, still, O Lord, my own tongue wishes to praise you; be gracious, take away this great fault of mine.
Verse 31 (padma.7.16.31)
त्यक्त्वा भवंतमखिलेश्वरचक्रपाणे अन्यं यजंति मनुजा जगतीह ये वै । मूढास्त एव दुरितप्रकरैकधाम सानुग्रहस्त्वमसि मय्यपि देव यस्मात्
tyaktvā bhavaṁtamakhileśvaracakrapāṇe anyaṁ yajaṁti manujā jagatīha ye vai mūḍhāsta eva duritaprakaraikadhāma sānugrahastvamasi mayyapi deva yasmāt
O lord of all, O discus-bearer, whatever people upon this earth, forsaking you, worship another, they, fools, are the very abode of the whole mass of sin alone; but you, O god, are gracious even toward me, and that is why.
Verse 32 (padma.7.16.32)
जानाति देव भवतो भवनैकनाथ भक्त्यैव यद्यपि नृणांभवबंधहर्त्रीम् । एकांतपापशबरान्वयलब्धजन्मा विष्णोस्तथापि भगवान्मयि सुप्रसन्नः
jānāti deva bhavato bhavanaikanātha bhaktyaiva yadyapi nṛṇāṁbhavabaṁdhahartrīm ekāṁtapāpaśabarānvayalabdhajanmā viṣṇostathāpi bhagavānmayi suprasannaḥ
O sole lord of the universe, though men know your glory, which removes the bondage of transmigration, only through devotion, yet I, born alone in a sinful Shabara lineage, have found even you, the Lord Vishnu, most graciously pleased with me.
Verse 33 (padma.7.16.33)
यस्य प्रभो तव मनोज्ञ करारविंदं स्पर्शं चतुर्मुखमुखा अपि देववृन्दाः । न प्राप्नुवंति विदितस्य मयाद्य लब्धं त्वत्तो न कोऽपि सदयो निजसेवकेषु
yasya prabho tava manojña karāraviṁdaṁ sparśaṁ caturmukhamukhā api devavṛndāḥ na prāpnuvaṁti viditasya mayādya labdhaṁ tvatto na ko'pi sadayo nijasevakeṣu
O Lord, the touch of your own lovely lotus hands, which even the four-faced god and the throng of gods do not attain — that I, unwitting as I am, have attained today; none is more compassionate toward his own servants than you.
Verse 34 (padma.7.16.34)
येन त्वया भगवता त्रिदशाद्यवैरी कंसासुरो निमिसुतः कृतसर्वपापः । सेन्द्रामरप्रकरमर्त्यहिताय पूर्वं तस्मै नमः परममंगलदाय तुभ्यम्
yena tvayā bhagavatā tridaśādyavairī kaṁsāsuro nimisutaḥ kṛtasarvapāpaḥ sendrāmaraprakaramartyahitāya pūrvaṁ tasmai namaḥ paramamaṁgaladāya tubhyam
You, O Lord, who slew Kamsa, the demon foe of the thirty gods of old, son of Nimi, steeped in every sin, for the good of the host of immortals together with Indra, and of mortals — to you, giver of supreme blessing, salutation.
Verse 35 (padma.7.16.35)
येन त्वयातिबलिना यमलार्जुनौ तौ देवोत्तमेन निहतौ वसुदेवजेन । दुष्टश्च कालयवनो युधि धेनुकश्च तस्मै नमोऽस्तु नवमेघनिभाय तुभ्यम्
yena tvayātibalinā yamalārjunau tau devottamena nihatau vasudevajena duṣṭaśca kālayavano yudhi dhenukaśca tasmai namo'stu navameghanibhāya tubhyam
You, O most mighty, foremost of gods, son of Vasudeva, who slew both the twin Arjuna trees, and the wicked Kalayavana and Dhenuka too in battle — to you, dark as a fresh rain-cloud, salutation.
Verse 36 (padma.7.16.36)
श्रीकृष्णदामोदरभो ह्यनंत येन त्वयामरपतेरचला विभूतिः । पूर्वं कृता भगवता परमेश्वरेण तस्मै नमोऽस्तु यदुवंशपराय तुभ्यम्
śrīkṛṣṇadāmodarabho hyanaṁta yena tvayāmarapateracalā vibhūtiḥ pūrvaṁ kṛtā bhagavatā parameśvareṇa tasmai namo'stu yaduvaṁśaparāya tubhyam
O Lord Sri Krishna Damodara, O infinite one, you who, as the Lord, the supreme Being, once protected Indra's own unshakable majesty — to you, foremost of the Yadu lineage, salutation.
Verse 37 (padma.7.16.37)
पारिजातो हृतो येन विजितोऽखंडलस्त्वया । लीलाजित महेशाय तस्मै तुभ्यं नमोनमः
pārijāto hṛto yena vijito'khaṁḍalastvayā līlājita maheśāya tasmai tubhyaṁ namonamaḥ
You who carried off the Parijata tree and conquered Akhandala (Indra) — O one who conquers even in mere play, O great Lord, salutation to you again and again.
Verse 38 (padma.7.16.38)
कृत्वा वृकोदरं हेतुं जरासंधो निपातितः । बाणासुरस्य निहता बाहवो ये त्वया हताः
kṛtvā vṛkodaraṁ hetuṁ jarāsaṁdho nipātitaḥ bāṇāsurasya nihatā bāhavo ye tvayā hatāḥ
You who, making Bhima the instrument, brought down Jarasandha, who slew the arms of Banasura,
Verse 39 (padma.7.16.39)
शिशुपालो हतो येन तस्मै नित्यं नमोनमः । भूमेरपहृतो भारस्त्वया येन महात्मना
śiśupālo hato yena tasmai nityaṁ namonamaḥ bhūmerapahṛto bhārastvayā yena mahātmanā
by whom Shishupala was slain — to him salutation, ever, again and again. O great being, you who, by your own maya, slaying the kshatriyas,
Verse 40 (padma.7.16.40)
क्षत्त्रियान्मायया हत्वा तस्मै नित्यं नमोनमः । व्यास उवाच- इति तेन स्तुतो विष्णुश्चक्रिकेन महात्मना
kṣattriyānmāyayā hatvā tasmai nityaṁ namonamaḥ vyāsa uvāca- iti tena stuto viṣṇuścakrikena mahātmanā
took away the earth's burden — to him salutation, ever, again and again. Vyasa said: thus praised by that great soul Chakrika, Vishnu,
Verse 41 (padma.7.16.41)
उवाच परमप्रीतो वरं वृण्विति जैमिने । चक्रिक उवाच- परं ब्रह्म परं धाम परमात्मन्कृपामय
uvāca paramaprīto varaṁ vṛṇviti jaimine cakrika uvāca- paraṁ brahma paraṁ dhāma paramātmankṛpāmaya
O Jaimini, greatly pleased, spoke thus — ask a boon. Chakrika said: O supreme Brahman, O supreme abode, O supreme Self, O compassionate one!
Verse 42 (padma.7.16.42)
पश्यामि त्वामहं साक्षाद्वरैः किमपरैर्द्विज । न ध्याता भवतो मूर्तिः पूजा च न कृता तव
paśyāmi tvāmahaṁ sākṣādvaraiḥ kimaparairdvija na dhyātā bhavato mūrtiḥ pūjā ca na kṛtā tava
O brahmin, I now behold you in person — of what use, then, are any other boons? I have neither meditated upon your form, nor worshipped you,
Verse 43 (padma.7.16.43)
नैवेद्यैर्दिव्यपुष्पैश्च दिव्यधूपैः प्रदीपकैः । न ते स्मृतानि नामानि कदाचिद्भवतो मया
naivedyairdivyapuṣpaiśca divyadhūpaiḥ pradīpakaiḥ na te smṛtāni nāmāni kadācidbhavato mayā
with offerings of food, with divine flowers, with divine incense and lamps — never once have I remembered your own names.
Verse 44 (padma.7.16.44)
त्वत्पादसलिलं स्वामिन्विधृतं न हि मूर्द्धनि । न भुक्तं तव नैवेद्यं त्वद्व्रतं न मया कृतम्
tvatpādasalilaṁ svāminvidhṛtaṁ na hi mūrddhani na bhuktaṁ tava naivedyaṁ tvadvrataṁ na mayā kṛtam
O Lord, I have never borne upon my head the water of your feet, never eaten your offered food, nor performed any vow of yours.
Verse 45 (padma.7.16.45)
तथाप्यहमपश्यं त्वां किं करोम्यपरैर्वरैः । शबरान्वयजन्मास्मि सर्वधर्मबहिष्कृतः
tathāpyahamapaśyaṁ tvāṁ kiṁ karomyaparairvaraiḥ śabarānvayajanmāsmi sarvadharmabahiṣkṛtaḥ
Yet I have beheld you — what have I to do with other boons? I am born in a Shabara lineage, excluded from every dharma,
Verse 46 (padma.7.16.46)
तथापि पादपद्मं ते दैवतैरपि दुर्ल्लभम् । तदेवाद्य मया प्राप्तं वरैः किमपरैर्मम
tathāpi pādapadmaṁ te daivatairapi durllabham tadevādya mayā prāptaṁ varaiḥ kimaparairmama
yet your lotus feet, hard to attain even for the gods, I have this very day attained — of what use are other boons to me?
Verse 47 (padma.7.16.47)
तथापि कमलाकांत वरदित्सुर्यदा भवान् । त्वयि तिष्ठतु मे चित्तं न मज्जेत्त्वदनुग्रहात्
tathāpi kamalākāṁta varaditsuryadā bhavān tvayi tiṣṭhatu me cittaṁ na majjettvadanugrahāt
Yet, O beloved of Kamala, if you truly wish to grant a boon, then let my mind remain fixed in you alone, and by your grace never sink.
Verse 48 (padma.7.16.48)
श्रीभगवानुवाच- वचनाऽमृतवर्षेण त्वदीयेन महाशय । संप्राप्य महतीं तुष्टिं मया सेवकपापिना
śrībhagavānuvāca- vacanā'mṛtavarṣeṇa tvadīyena mahāśaya saṁprāpya mahatīṁ tuṣṭiṁ mayā sevakapāpinā
The Lord said: O great one, by this word of yours, like a shower of nectar, even I, sinner though I be your servant, have attained great contentment.
Verse 49 (padma.7.16.49)
यदिदं वत्स मे दत्तं त्वया कमलमुत्तमम् । अनेनात्यंततुष्टोऽस्मि भक्तिं गृह्णामि हर्षितः
yadidaṁ vatsa me dattaṁ tvayā kamalamuttamam anenātyaṁtatuṣṭo'smi bhaktiṁ gṛhṇāmi harṣitaḥ
O child, by this fine fruit which you have given me, I am most content; delighted, I accept your devotion.
Verse 50 (padma.7.16.50)
व्यास उवाच- इत्युक्त्वा भगवान्विष्णुर्भक्तिग्राही दयामयः । तमालिंगितवान्भक्तं चतुर्भिर्दीर्घबाहुभिः
vyāsa uvāca- ityuktvā bhagavānviṣṇurbhaktigrāhī dayāmayaḥ tamāliṁgitavānbhaktaṁ caturbhirdīrghabāhubhiḥ
Vyasa said: having said this, the Lord Vishnu, compassionate, ever accepting devotion, embraced that devotee with his own four long arms.
Verse 51 (padma.7.16.51)
श्रीभगवानुवाच- तुष्टोऽस्मि भवतो भक्त्या वत्स चक्रिकसत्तम । यदिदं वत्स मे दत्तं क्षिप्रं भवति निश्चितम्
śrībhagavānuvāca- tuṣṭo'smi bhavato bhaktyā vatsa cakrikasattama yadidaṁ vatsa me dattaṁ kṣipraṁ bhavati niścitam
The Lord said: O child, O best of Chakrikas, I am content with your devotion; O child, what you have given me shall soon bear fruit — this is settled.
Verse 52 (padma.7.16.52)
भूयोऽपि तं महाभक्तमालिङ्ग्य परमेश्वरः । तत्रैवांतर्द्दधे विप्र विश्वात्मा विश्वपालकः
bhūyo'pi taṁ mahābhaktamāliṅgya parameśvaraḥ tatraivāṁtarddadhe vipra viśvātmā viśvapālakaḥ
Then, embracing that great devotee once more, O brahmin, that supreme Lord, soul of the universe, sustainer of the universe, vanished there.
Verse 53 (padma.7.16.53)
स चक्रिकोऽतिसंतुष्टो हरिभक्तिपरायणः । पुत्रदारादिकं त्यक्त्वा जगाम द्वारकां पुरीम्
sa cakriko'tisaṁtuṣṭo haribhaktiparāyaṇaḥ putradārādikaṁ tyaktvā jagāma dvārakāṁ purīm
That Chakrika, most content, devoted to Hari, abandoning his own wife and children, went to the city of Dvaraka.
Verse 54 (padma.7.16.54)
तत्र चैवं समासाद्य कृपया कमलापतेः । आयुषोऽन्ते ययौ मोक्षं देवानामपि दुर्ल्लभम्
tatra caivaṁ samāsādya kṛpayā kamalāpateḥ āyuṣo'nte yayau mokṣaṁ devānāmapi durllabham
There, dwelling thus, by the grace of the beloved of Kamala, at the end of his life he attained that liberation, hard to attain even for the gods.
Verse 55 (padma.7.16.55)
तस्माद्भक्तवशो देवो भक्तिमात्रेण तुष्यति । न च स्तोत्रैर्न वित्तैश्च न तपोभिर्जपेन च
tasmādbhaktavaśo devo bhaktimātreṇa tuṣyati na ca stotrairna vittaiśca na tapobhirjapena ca
Therefore the god is subject to his devotee, and is contented by devotion alone — not by hymns, not by wealth, not by austerity, not by chanting.
Verse 56 (padma.7.16.56)
फलं यद्यपि चोच्छिष्टं दत्तं तेन द्विजोत्तम । तथापि तुष्टवान्विष्णुर्ज्ञात्वा भक्तिमचञ्चलाम्
phalaṁ yadyapi cocchiṣṭaṁ dattaṁ tena dvijottama tathāpi tuṣṭavānviṣṇurjñātvā bhaktimacañcalām
Though the fruit given by him was itself tasted, O best of the twice-born, still Vishnu, knowing his unwavering devotion, became content.
Verse 57 (padma.7.16.57)
तस्मान्नारायणो देवः संसारेऽस्मिन्मुमुक्षुभिः
tasmānnārāyaṇo devaḥ saṁsāre'sminmumukṣubhiḥ
Therefore the god Narayana, in this world, by those who desire liberation, is to be contented through devotion alone.
Verse 58 (padma.7.16.58)
ये यजंति दृढया किल भक्त्या वासुदेवचरणांबुजयुग्मम् । वासवादिविबुधप्रवरेज्यं ते व्रजन्ति मनुजाः किल मोक्षम्
ye yajaṁti dṛḍhayā kila bhaktyā vāsudevacaraṇāṁbujayugmam vāsavādivibudhapravarejyaṁ te vrajanti manujāḥ kila mokṣam
Whatever men, with firm devotion, worship the two lotus feet of Vasudeva, worshipped even by Indra and the foremost gods, those men surely attain liberation.